Sida 486
DEN FAGRASTE BLOMMA.
För HVAR 8 DAG af Th. Randal.
Därute låg solen darrande het öfver torgets gråa asfaltering och alléernas tunga trädkronor — nere vid kanalen — voro hvita af damm.
Inne i den stora atelieren var det kyligt och stilla.
Robert Alving satt nedsjunken i en stor länstol med ansiktet gömdt i händerna. Framför honom stod ett staffli med en gapande tom ram på och rundt omkring på golfvet lågo penslar och paletter kringströdda. Plötsligt reste han sig och stötte till staffliet så det föll omkull.
- Tusan också! mumlade han, halft förtviflad, halft arg. -— Inga idéer, intet arbete — inga pännin-gar — skönt lif — konstnärslif! Ha-ha-ba!
Han gick bort till ett hörnskåp och framtog ur detta en flaska rehnskt vin och ett glas.
Han fyllde det och lyfte det högt öfver sitt hufvud.
— Din skål du store Robert Alving — konstnären af Guds nåde — ditt namn skall lysa med strålglans öfver Europa och göra Sverige kändt och aktadt! Skål!
I ett enda tag tömde han glaset och kastade det sedan med en kraft mot väggen så det gick i tusen bitar.
I detsamma öppnades den stora atelierdörren till hälften och ett fint litet kvinnoansikte tittade in.
— Ah — pardon — är detta inte monsieur Alving?
Den unge konstnären bockade sig en smula förlägen och öfverraskad.
:— Jo — madame---
. ---• pörren öppnades nu helt och hållet och en smärt dam sväfvade graciöst in i rummet.
— Mitt namn är Hélène Vernier — började hon . med ett förtjusande leende :— ni känner antagligen
mitt namn från teateraffischerna — ja, jag kan tänka det — en god vän till mig — monsieur Gauffin bad mig uppsöka er — för att taga edra produkter i skärskådan ! — och om möjligen köpa en eller annan duk. .. .
— Det är ytterst vänligt af herr Gauffin — afbröt Alving en smula högdraget — men---
Den lilla aktrisen betraktade med välbehag den unge konstnärens ståtliga gestalt och friska ansikte.
— Ah — jag förstår! log hon fint och melodiskt — ni tror att jag betraktar det som en gunstbevisning jag gör er — men ni ta'r fel — jag anser det som en ära att föröka mitt galleri med ett par af edra dukar, monsieur!
Robert Alving kände sig helt afväpnad under den lilla parisiskans varma blick. Han böjde sig ned och tryckte en kyss på hennes lilla fina behandskade hand.
— Och nu, monsieur! — log hon — och drog sin hand åt sig — taflorna!
— Tja! — madame — för tillfället ser här något tomt ut — men vi kunna ju se på skräpet!
Alving drog staffliet fram till ljuset och placerade taflorna en efter en därpå.
Madame Vernier betraktade dem kritiskt genom sin blixtrande stånglorgnett.
— Superbt — monsieur — très joli! Charmant! Magnifique! utropade hon gång efter annan.
Den unge konstnären stod bakom hennes rygg cch betraktade med välbehag den rödblonda nacken som stack fram ur ett brusande haf af chiffon och äkta plymer.
En svag doft af heliotrop steg upp från det kru-i siga nackburret och gjorde Alving helt yr i hufvudet.
Då han omsider var färdig med förevisandet ut-j valde den lilla damen tre af de största dukarne och i bad Alving sända dem till hennes bostad.
— Men -— madame Vernier vände sig plötsligt om och såg Alving djupt in i ögonen — det är icke nog därmed. Jag önskar beställa en helt ny tafla af
j er, som skall byggas öfver motivet: "Den fagraste i blomma". Vill ni mottaga beställningen, monsieur? | — Hvem kan motstå eder — madame! Jag sä-. ger naturligtvis ja!
Återigen fattade han hennes lilla hand och tryckte en lång kyss på den.
Hon log. Ett sakta, triumferande skratt och drog med
deri lediga handen sin frasande sidendräkt fast om sig.
■— Så säger jag alltså farväl och på återseende, monsieur! Jag tittar nog in till eder ibland för att se huru arbetet skrider framåt -— men annars är jag att träffa hvarje dag från två till fem i min bostad Rivoligatan n:o 50!
Men en liten graciös nick försvann hon ut genom dörren, och Alving stod ensam tillbaka helt yr i hufvudet af beundran och — parfym.
Ett par dagar därefter mötte Alving monsieur Gauffin utanför ett kafé.
Han uppmanade Gauffin att följa med in och dricka ett glas vin.
Denne mottog inbjudningen och snart sutto de båda herrarne vid en förfriskande mosel och pratade om dagens "ön dit".
Det är ju sannt! utropade Alving — tack skall ni ha för att ni skaffade mig en så utmärkt och charmant kund som madame Vernier!
— Åh — jag ber! Monsieur Gauffin såg nästan en smula generad ut. Ja hon är ju — bra!
— Bra — hvad skall det säga — är hon icke det mest bedårande fruntimmer man kan se?
— Jo-o — vid ljus!
— Nej — vet ni hvad — monsieur — jag såg henne midt i det flödande solljuset i min atelier och hon var bedårande säger jag er! Och hvilken generositet — hon betalade mina taflor nästan fabelaktigt högt.
— Ja— därpå tviflar jag ej -—hon ägerjupänningar som gräs — och när det gäller en ny eröfran så---
— Hvad menar ni?
Gauffin drack en stor klunk ur sitt glas, tände därefter en cigarrett och lutade sig tillbaka i stolen.
— Käre unge man ni är ännu bra naiv! Som tidningsman och infödd parisare känner jag lifvet, människorna och speciellt kvinnorna åtskilligt bättre än ni. Jag vill gifva er ett godt råd — tag er i akt för madame Vernier — hon är farlig!
— Men jag förstår icke----
Nej, naturligtvis! Men ser ni, jag har själf hört till madames många eröfringar — det var jag som skref de långa begeistrade artiklarne om hennes i värkligheten tämligen tarfliga talang och pousserade henne fram till den possition hon nu intager i teatervärlden. Då jag gjort henne de tjänster hon önskade blef jag afskedad kort och godt — och det smärtade mig djupt, ty jag hade — dumt nog — förälskat mig i den kloka damen.
— Ja, men hvad nytta kunde hon väl hafva af mig?
-— O, du heliga enfald! Är ni inte en ung förhoppningsfull målare — som redan haft ett par konstverk utställda på salongen!
En målares pensel gör reklam likaså väl som en journalists penna! Har hon icke beställt sitt porträtt hos er?
— Nej, hon har endast uppgifvit mig ett motiv!
— Hur lyder det?
— "Den fagraste blomma."
Bravo, bravissimo! Det är ypperligt!
Herr Gauffin log så han hoppade på stolen.
— Säg mig, unge man, hur har ni tänkt att realisera detta ämne?
Åh, jag vet icke riktigt ännu — men jag tycker att madames eget pikanta ansikte verkar som en fin sällsynt blomma!
— Ja — där ser ni själf. Förstår ni icke hvilken triumf det skulle vara för henne, då publiken framför hennes porträtt på salongen slår upp i katalogen och läser "Den fagraste blomma". Madame Vernier är icke längre ung — hennes bleknade skönhet tränger till en basunstöt — och ni, monsieur Alving, är redskapet.
Gauffin hade rest sig upp och stötte nu sitt glas mot Alvings.
— Skål, monsieur, och tack för godt sällskap! Jag är glad öfver att jag fick anledning till att varna
eder — nu hoppas jag att ni icke gör dumheter!
