Sida 438
»cappucini» i palermo.
Korrespondens till HVAR 8 DAG.
Kliché: Bengt Silfversparre
FRÅN PALERMOS KATAKOMBER.
Siciliens hufvudstad är i ordets fulla bemärkelse en sydländsk skönhet; dess solbeglänsta palats ligga, isynnerhet mot hafssidan, inbäddade i palm- och orangelundar och vidsträckta och härliga exot ska parker tjusa ögat både inom staden och i dess närmaste omgifningar, bjudande hvila och svalka. Ty marsdagar i Palermo kunna vara heta nog; mellan ett och fyra är solen ofta brännande och för att ej behöfva stirra sig blind på dess bländande ljus — allting är ju också så hvitt härnere, sanden och husen icke minst — gör man klokt i att förse sig med antingen någon kulört slöja eller glasögon.
Det var just en sådan där strålande dag jag begaf mig af till utkanterna, i närheten af det beryktade »Cuba». Målet var dock ej det gamla slottet,
utan Kapucinerklostret (»Cappucini) bredvid, och dess underjordiska hvalf. Jag hade egentligen tänkt gå dit föregående afton, men tvekade verkligen på grund af den sena timman och det föga uppbyggliga skådespel som jag måste vänta mig.
Det är nämligen i dessa hvalf som sedan långliga tider tillbaka förvaras de förtorkade liken af Palermos rikare borgare. Ända till 1881 fortgick detta motbjudande begrafningssätt då utfärdade ändtligen regeringen en ukas som förbjöd dess vidare utöfvande.
En barhufvad klosteibroder med långt hvitt skägg och iklädd kapucinernas bruna kåpa, tog emot mig vid ingången och förde mig öfver en inhägnad gård till en liten smal trappa. Sedan han tändt en vaxstapel, öppnade han den tunga järnbeslagna dörren och vinkade åt mig att följa honom tätt i spåren. Trappstegen äro betydligt ojämna och det vore kanske ej så angenämt att allt för fort hamna därnere i dödens salar. Luften som slår emot en, är råkall och fuktig, det nästan luktar svepning och mumie, denna obeskrifliga, unkna, antipatiska lukt, som följer med detta slags boningar.
Man är emellertid snart nere i det första hvalfvet och jag skall ej glömma den känsla af intensivt obehag som grep mig vid åsynen af alla dessa skrumpna gestalter, benrangelsmän med det pergamentsartade skinnet ännu här och där höljande kotorna och insvepta i vida munkkåpor, hvilka delvis fallit halft i lumpor — frätta af tidens tand. De flesta äro fästa vid stenväggen i stående ställning, de grinande skallarne som stirra emot en göra ett sällsynt hemskt intryck, å somliga ha fästena lossat, de luta sig framåt och liksom famla efter en. Andra ha sjunkit alldeles samman, deras tomma ögonhålor och hopprässade tandrader tycktes i det fladdrande skenet från vaxstapeln, hotande grimacera.
Många ha lagts i kista med glaslock, eller blifvit inmurade i väggen med tunna järngaller framför sig, så att ingen af dessa förgängelsens ohyggliga detaljer, må undgå här passerande efterlefvande.
FRAN PALERMOS KATAKOMBER.
Kliché: Bengt Silfversparre
— 420 —
