Sida 840
I Torne älfdal har smugglingen af gammalt hemortsrätt och karaktär af ett skäligen lofligt näringsfång. I denna landsända, dit kulturen endast hunnit sända sin pioniär köpenskapen, hvars verkningar på folkbildningen såsom bekant ej alltid äro de bästa, har insmuggling af mjöl, tobaksblad, cigarretter o. dyl. länge utgjort en omtyckt sysselsättning och födkrok. Allmänandan, åtminstone tidigare understödd af den læstadianska uppfattningen, har icke räknat det såsom någonting vidare fördömligt att genom personliga initiativ söka praktiskt räita en alldeles oskälig förordning om tullafgifter på allehanda närings- och njutningsmedel. Ända från de tider, då grannt uniformerade "gränsridare" hade att patrullera på den svenska landsvägen uppåt älfdalen, har befolkningen af känsla och öfvertygelse hållit ihop mot tullnärerna, hjälpt hvarandra och sökt trassla bort bevisningen. I mån som tullbevakningen skärpts och den posterande personalen ökats, hafva emellertid oskicken i denna riktning kunnat mer och mer förebyggas.
Jussa Järvenpää och Olli Rantatalo i Koivukylä voro bekanta såsom synnerligen dristiga och lyckliga smugglare. De hade båda varit med om att föra öfver en massa foror 1rån finska sidan, och alltid hade det gått dem väl i händer. De opererade hälst på senhösten eller under vintermånaderna, när man hade utsikt att kunna hålla sig dold undan all obehörig uppmärksamhet. Visserligen hade de ofta blifvit eftersatta samt mer än en gång varit nära att blifva upp-hunna och tagna, men t sista stund hade de ändock undflytt i mörkret. Vanligen nyttjas för detta slags arbete dåliga och uttjänta hästar, dem publikanerna utan vidare afsaknad kunde få anamma, men Jussa och Olli ansågo det för sin del klokare att använda sig af starka och goda hästar, som kunde sträcka ut ordentligt, om olyckan skulle vara framme.
Af en affärsman någonstädes i Torne öfre älfdal hade de fått i uppdrag att från finska Kärungi fortskaffa två lass med mjöl och tobaksmattor vidare uppåt älfven till en ort på svenska sidan. De skulle få hederligt betaldt för forslingen och träffade nödiga försiktighetsmått för att expeditionen skulle lyckas. Långs finska landsvägen tör des varorna nud förhyrda hästar till en punkt strax ofvan den strida forsen Matka-koski Köisvannerna fingo därifrån återvända till Karungi med hästarna, och omedelbart därefter började Jussa och Olli att med förenade kraiter bära ned godset till den med buskar igenväxta stranden, där de hade en båt dold Det var rätt mörkt i höstkvällen, blott enstaka stjärnor lyste. Forsen bullrade och malde nedanför i djupet, men "selet" eller lugnvattnet där ofvan kunde utan större svårighet bera-ras. Båten sköts ut, och en försvarlig last lades däri, hvarefter de båda finnarne med lindade åror rodde öfver till svenska stranden. Varorna bragtes i land och expeditionen förnyades, tills alltsammans var öf-verfördt och bragt i säkerhet. Nu skulle»man trott, att de båda karlarna, som voro rätt trötta, uppskjutit den vidare forslingen till en följande dag, men härpå var ej att tänka, ty varorna fingo ej lämnas utan tillsyn eller utsättas för tullposteringens nyfikenhet. Jussa och Olli vardrade därför skyndsamt till en närliggande by, där de hade hästar och åkdon inställda, samt körde i tömning ned till landningsstället, där de lassade på och fastbundo de dyrbara varorna. De lyckades utan att bli uppmärksammade föra kärrorna tillbaka upp på landsvägen, tände där belåtet mysande sina oipsnuggor och kuskade i väg norrut.
Emellertid hade en gränsridare befunnit sig på patrullering i närheten af den by, hvarifrån Jussa och Olli tagit ut hästarna, och sett deras affärd nedåt älfven. Han misstänkte genast, att någonting var i görningen, skyndade sig att telefonera efter ett par man till förstärkning och cyklade själf nedåt landsvägen för att hålla ögonen på finnarne. Här tappade han dock deras spår på grund af mörkret och visste ej
alls hvart de tagit vägen. Han åkte i rask fart vidare, tills han var säker på, att de ej gärna kunde vara före honom på vägen. Därefter vände han, åkte snabbt då han färdades, men stannade emellanåt för att lyssna. Plötsligt hörde han hästtramp i en backe framför sig. Kunde det månne vara finnarne? Han kände efter, att gummibatongen fanns till hands och var i ordning, och åk e sedan efter de körande. Det var två duktiga lass med varor, såg gränsridaren, men han igenkände ingen af skjutskarlarne. Det var för öfrigt mörkt, nästan alldeles nedmörkt, och nu kunde det just vara detsamma, om karlarne buro mask eller icke vid visitationen. Han tänkte åka inpå dem och fråga, hvarifrån de kommo och hvad de forslade, då han plötsligt fick höra Jussa harkla sig och ögonblicket därpå kamraten draga till med ett ordentl gt "per-kele". Detta hesa kraxande var kändt i hela älfdalen och hade förskaffat Jussa vedernamnet "korpen". Gänsridaren visste nu med all önskvärd säkerhet, att han framför sig på vägen hade två ökända sällar, Jussa Järvenpää och Olli Rantatalo, hvilka han förut sett köra boit med tomma kärror men hvilka nu uppträdde såsom lasskörare, utan tvifvel med smugglegods på grund af den försiktighet, de iakttogo. Han höll sig bakom åkdonen och passade på i vägkrökarna, så att han ej skulle upptäckas. Han ville invänta kamraternas ankomst, ty här måste säkerligen brukas vå d, och just de där karlarnas knifvar sutto alltid löst i slidan. Det var kanske ej så säkert, att han i detta mörker skulle lyckas att med battongen afvärja de öfver upptäckten gifvetvis rasande männens knifhugg.
De efterlelefonerade kamraterna syntes emellertid ej till, och efter en half timmes förlopp började gränsridaren befara, att de möjligen ej skulle gitta komma eller att de fått n£got förhinder. Själf tänkte han väl också på, att han ej skulle ha något vidare emot att ensam kvittera beslagsprovisionen. Han väntade ytterligare en kvart, men sedan kunde han ej hålla sig längre, utan åkte inpå de åkande och ropade halt till den främste af dem. Denne tumlade i en blick ned fi ån la>set men var strax därpå framme vid hästen med piskan i ena handen och knifven i den andra — hade tullsnoken velociped, lönade det sig icke att söka undkomma men märkas skulle han. Gränsridaren lyckades emellertid med battongen slå Jussa på armen, så att handen släppte knifven, och ögonblicket därpå gick piskan samma väg. Nu sprang karlen på gränsridaren för att störta honom i diket, och samtidigt slog kamraten till honom m d en stör i hufvudet, så att han föll till marken. "Där stöp den djäfvulen!' utropade Olli med ett torrt skratt. De båda komp?njonerna undersökte nu den fallne gränsridaren och sågo belåtet, att han var afsvimmad och blödde om ansiktet. De läto honom ligga på vägen, hoppade upp på lassen och körde i karriär därifrån.
De hade ej farit långt, förrän de häjdades af de ändtligen tillstädeskomna båda andra gränsridarne. Nu uppstod ett ursinnigt handgemäng, men Jussas af battongslagen försvagade armar kunde ej mycket uträtta och Olli måste gifva sig, sedan han dock först hunnit skära sönder kindbenen på den andre gränsridaren. Segrarne frågade efter sin kamrat och fingo till svar, att han torde ligga någonstans nedåt vägen, hvilket meddelande hade till följd, att de båda smugg-larne bundos och hästarne frånspändes. Härefter cyklade gränsridarne bort och funno sin sårade, men redan vederkvicknade kamrat, som de hjälpte att tvätta af och återförde till beslagsstället. Sedan körde de alla till byn och gladde sig åt det lyckade kapet, som fick ett ganska rafflande efterspel vid gränsetullrätten, där de båda ökända smugglarne Jussa och Olli trots alla slingerbultar blefvo dömda, sig själfva till straff och andra till varnagel. Men deras afslöjande och fällande är icke liktydigt med att smuggleriet i Tornedalen numera skulle upphört.
SMUGGLARE.
Skiss från nordöstra gränsen. För HVAR 8 DAG af Hugo Samzelius.
