Sida 98
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. s:d. 77 )
nämnde hon honom alltid så, då hon såg honom så trofast och outtröttlig, så stark och modig i kampen mot alla sjukdomens och lidandets vidunder, utan tanke på de faror hvarför han själf utsatte sig. Hon visste bättre än någon huru stora dessa faror voro. Hon visste att det långt ifrån läkta såret alltjämt förvärrades till följe af de ansträngningar för hvilka ban alltjämt utsatt sig; hon visste, fast ingen annan hade tid att lägga märke därtill, att svullnaden alltjämt tilltog, att inflammationen spred sig och att det djupa, breda hålet alltmer antog en olycksbådande färg samt ofta vållade honom oerhörda smärtor. Hon såg, som ingen annan, huru de kraftiga dragen stundom ofrivilligt förvredos, huru läpparne sammanpräs-sades under de långa mustascherna, huru han kunde rycka till vid obetydligaste vidrörande; hon förstod hvad allt detta innebar och det fyllde hennes hjärta med ångest. Hon hade sagt honom det — bedt och varnat och tiggt att han skulle skona sig — men han var döf och otillgänglig för alla föreställningar, och i själfva verket förstod hon detta så väl. Sådan som han var och sådana som förhållandena voro, kunde han i själfva verket icke tänka på sig själf. Allt hvad hon kunde göra var att med outtröttlig omsorg tvätta, sköta och förbinda detta ohyggliga sår, som tärde på hans styrka och lifskraft. Hon gjorde det om nätterna, då hon ändå skulle vaka; någon annan tid fanns ej därtill och icke ens då var det alltid möjligt att göra det så väl och omsorgsfullt som det borde göras. Men han bara log åt hennes bekymmer — slog bort allt med ett skämt och började i stället tala om hennes blekhet, om de mörka ringarne kring hennes ögon — — hon var ju ett sådant litet ömtåligt kräk, stackars lilla syster Jane — dugde egentligen icke till sjuksköterska ! Hon måste verkligen lägga sig på hans bädd för att hvila några ögonblick, medan han vakade i hennes ställe. Han var ju stark som en häst, och skulle i alla fall ej kunnat sofva om han velat försöka — — tack vare den snälla foten, som så väl förstod att hålla honom vaken — det visste hon jul — Och motvilligt, tvungen af den oemotståndliga makt som hans starka vilja utöfvade på henne, gaf hon efter. Hon var ju verkligen så dödstrött — ögonen föllo tillsammans och alla lemmarne värkte — det skulle kännas godt att få sträcka ut sig — bara några minuter! — Han lofvade att punktligt väcka henne — — —
Snart sof hon lugnt och tryggt, under det att den allvarlige svenske jätten vakade öfver hennes slummer och tyst och snabbt — det var förunderligt hur tyst och snabbt han kunde röra sig under sådana förhållanden, i trots af den sårade foten — skyndade till hvarje bädd dit ett stönande, otåligt: »Nursel — n u r s e!» kallade honom i hennes s'.älle för att lugna och trösta, räcka ett glas vatten eller vända kudden under ett febersjukt, brännande hufvud. Så satt han där åter på sin plats, lät blicken hvila på den lilla magra, späda gestalten, det lilla bleka, tärda ansiktet och tänkte därvid många tankar — vackra, ömma, goda tankar, sådana en far kunnat tänka vid sitt barns bädd, tankar som ej skulle kunnat störa hennes ro eller grumla hennes sinne om
hon läst dem i drömmen.
* *
*
Så satt han där åter en natt — en minnesvärd natt i slutet af hösten. Dagen hade varit nästan
tryckande varm — indiansommarens eljest så rena, friska luft hade känts onaturligt kvalmig och alla fönstren i den stora sjukhussalen stodo vidöppna för att om möjligt insläppa en smula svalka. Det låg bestämdt åska i luften — — Var det därför ban kände sig så beklämd, så djupt, så hemlighetsfullt upprörd i sitt innersta? Var det detta som verkade som smygande feber i hans blod och kom hans hjärta att klappa så hårdt och tungt, som stora ödesdigra hammarslag i bröstet? —
Kanske — det gjorde nog sitt till, ty han var ytterst känslig för dylika inflytanden — men det var dock något annat, något mera än detta. Han visste det, var för ärlig och sann för att icke erkänna det. Och i dessa tysta nattens timmar höll han rättegång med sig själf — ställde sitt innersta öppet inför samvetets domstol och kallade tankar och minnen till anklagelse och försvar, som man endast gör i lifvets stora afgörande stunder.
Något hade föregått mellan honom ocli syster Jane — något, han visste knappast själf hvad, men kände att det varit tillräckligt för att med ens och oåterkalleligt förändra deras inbördes ställning till hvarandra. Ord hade växlats, blickar utbytts af det slag som lämna spår för lifvet. Det var på detta som han nu satt och tänkte.
(Forts.)
*,/„„., KUcM: Bengt SUfvertpaire.
JÄTTE-ELEFANT, TILLHÖRIG CIRKUS BUSCH, DRESSERAD TILL AUTOMOBIL1ST.
— 80 —
