Sida 741
GAMMALT.
Berättelse för HVAR 8 DAG af H-Dur.
I ett roccocokabinett på en utställning står en gammal spinett i en vrå. Den är gråblå till färgen, med guldgula kanter och ränder, tangenterna äro gulnade af ålder.
»Får icke vidröras», står på en skylt däröfver, men jag kunde ej hjälpa det, jag tryckte sakta och undrande ned en tangent, om i fantasien eller i verkligheten, låta vi vara osagdt, nog af, jag förnam ljudet af en underligt spröd, klirrande ton. Den hade ,så mycket att förtälja från fordom.
En gång för många, många år sedan, då adelsmakten stod i zenith, och de gamla, stolta slottens ägor sträckte sig milsvidt öfver slätten med vajande sädesfält och frodiga beteshagar, då hade spinetten sin plats i unga grefvinnan Amalia Kristinas jungfrubur på Storsjö. Det var en jungfrubur, som kunde anstå unga grefvinnan på Storsjö, den låg i vänstra flygeltornet, och murgrönan, som omspann tornet från marken högt upp öfver de högsta gluggarna, kastade oförskräckt in sina ranka slingor i den djupa fönsternischen. Då den blyinfattade rutan vid solens första strålar sprang upp på vid gafvel, tittade ett litet ansikte ut, så friskt och skärt som den klara morgonen själf, för att se om soluppgången bådade en klar dag — och vid solnedgången stod där en ung flicka med strålande blickar och ett ljuft, drömmande leende öfver rosiga läppar och njöt af sommarkvällens doft och färg. Och i jungfruburen fanns blommor, icke en, icke två välordnade stela buketter i antika vaser, nej, från årets början till dess slut fyllde, allt efter årstiderna, dessa Floras barn hvarje vinkel och vrå af den fint smyckade, i hvarje detalj nobla kammaren. »Le bouquet», kallades tornkammaren ej för ro skull, ty, liknade ej unga grefvinnan själf en blomma, en daggfrisk blekgul, i skärt skiftande Gloire de Dijon? Hon var blond och finhylt, grefvinnan Amalia Kristina, hon hade ögon i färg med himmelens strålande blå och klara som vinternattens gnistrande stjärnor, håret föll utan fängslande band i korta, ljusa lockar omkring den fina, aristokratiskt formade ansiktsovalen. Hon var aderton år, unga grefvinnan, och hon älskade. Det konventionella tvånget kände hon blott som en resonnemangs-sak, hon visste, att det fanns, att det var något, som hon skulle afsky och hata, om det komme inom hennes räckvidd, men hvad angick det väl henne, hon var ung och hon var fri, fri som himmelens fåglar.
Unga grefvinnan på Storsjö kunde älska, det var hennes värsta fel. Och hon älskade utan hänsyn till rang och ståndsskillnad, utan tanke på, om det skulle bära eller brista, kände sig blott som lyftad af osynliga händer högt upp i den fria rymden, där fåglarna drillade och jublade utan att bry sig om människornas äflan och täflan under dagens kamp, hon älskade lille bror Kurts informator, den unge Gösta Sidelius. Ingen i slottet visste det, ingen borde åtminstone vetat det, inte ens söta mor och söta far, ty Amalia Kristina var van att gå sina egna vägar. Men spinetten däruppe i Le bouquet, den kände hela historien från början till slut.
Gösta Sidelius var musikalisk, ja än mer, han var en mästare i tonkonsten. Den väldiga flygeln nere i salen riktigt darrade under hans djärfva grepp och böljande tongångar, då om vinteraftnarna informatorn inbjöds att föredraga Beethoven och Mozart för det höga herrskapet, och så beslöts, att det kunde vara af nytta för unga grefvinnan att få öfva upp sin musikaliska talang. Lektionerna försiggingo i sälen grannlaga och oanmärkningsvärdt, som det anstår en ung grefvinna och en ofrälse lärare. Men man fick smak för musik. Det hände ofta, att i kvällningen, då från Le bouquet ljödo längtande me-
lodier, och en och annan liten visa som på försök aflöste musiken, någon varsamt och blygt knackade på dörren och bad att få komma in, — det kunde måhända vara gynnsamt med en och annan instrue-tion.
Då lämnade unga grefvinnan beredvilligt sin plats och Gösta Sidelius tog den i besittning. Han glömde sig kvar däruppe vid spinetten, — han älskade musik — sade lxan, — må vara — men unga grefvinnan var ung, och hon visste, att hon var vacker, behaglig och älsklig att umgås med; hvad var väl naturligare än att, där hon stod i den djupa fönsternischen och genom skymningsdunklet med en litet inåtvänd drömmande blick betraktade det vackra, unga hufvudet vid spinetten, hon tänkte: — Musik, ja, han älskar musik, allons, men det finns allt något annat, som han älskar högre, något — någon
— c'est moi, petite moi-mëme, j'en suis sure. — voilà tout.
Hennes blick hänger som förtrollad vid den nedböjda nacken med det lätt vågiga håret, den fint skurna profilen, de djupa sammetsglänsande ögonen, hvilka äro riktade ut i rymden med ett längtande, halft sorgbundet, halft leende uttryck, som fängslades blicken långt bortom af något osynligt, älskadt,
— hennes öron smekas af den manliga stämman, hvilken, liksom rädd att välla fram i hela sin styrka, sakta och varmt gnolar melodi på melodi till spinet-tens ömsom klagande, ömsom jublande ackompanjemang. Hon lyssnar med hela sin själ till den stämman, men hon lyssnar som till något från fjärran förtonande, hon vet ej hvad det är den sjunger, allt ljuder som en genldang blott af den sång hennes eget unga hjärta jublar.
Ute spinner skymning sin skimrande slöja öfver björkar och bokar, som börja löfvas, öfver färgrika tulpaner, som lysa likt små glimmande lyktor, hyacint och crocus på rabatterna öfver låga buxbomshäckar, ordnade till högvälborna initialer; fontänen plaskar entonigt och förnämt, det hvilar aristokratiskt högtidlig kvällsstillhet öfver Storsjö. Men genom björkarnas späda, skirt gröna kronor silar månljuset in till de unga i Le bouquet, och oförskräckt för kråkornas ideliga kraxande, drillar en liten tidigt anländ sångare ute på fönsterlisten om — vår och kärlek, — vår och kärlek — Amalia Kristina stöder den spetsprydda armen mot fönsterposten, lutar hufvudet i handen och drömmer.
På borggården tutar väktaren nio döfva slag, strax därpå repeterar silfverklockan med klingande ljud sitt nio. Då far unge Sidelius upp ur sina drömmar.
— Förlåt, stammar han, jag glömde tiden, jag glömde rummet, — jag älskar musik — upprepar han ännu en gång, som en ursäkt, och så är han borta.
Det dröjer länge, länge, innan fönstret varsamt drages till i Le bouqet den kvällen, det dröjer länge, länge, innan sömnen kommer och kysser kyskt rodnande jungfrukinder och ai aningsfull längtan strålande ögon, tv unga grefvinnan på Storsjö drömmer
— drömmer vakna, farliga drömmar.
Det är sommar och rosorna blomma. De prunka och dofta ej blott på rabatterna i slottsparken, de växa vilda på stengärdesgårdar, på kullar och i dungar, de äro härliga att skåda i sin yppiga prakt, det är ljufligt att insupa deras vällukt i långa, friska andedrag.
Unga grefvinnan har tagit en promenad au che-val öfver fält och ängar, hon har, söta mor ovetande, flytt från — le grand moment — i hennes unga lif. Det var, då grefven på Ulfva kom för att lägga sin vapensköld och sina ägor för hennes fötter och
— 141 —
