Sida 358
STATSRÅDET OSSIAN BERGER.
55 ÅR DEN 13 FEBRUARI.
Kliché: Rrvgt Silfversparre.
OSSIAN BERGER.
55 år fylde den 13 febr. statsrådet och chefen för justitiedepartementet Ossian Berger, hvilken med anledning af den till riksdagen inlämnade k. rösträttspropositionen är »mannen för dagen». Född i Nysund, Värmlands län, blef B. student i Uppsala 1886, fil. kand. 1872, fil lic. 1876, fil. d:r 1877 samt 1880 jur. kand., 1883 jur. lic. och 1884 jur. d:r. Vice häradshöfding 1882, förordnades B. det följande året till adj led. i Skånska hofrätten, där han 1885 blef fiskal, 18*6 assessor, 1^83 t. f. och 1889 konst, revisionssekreterare. 1892 utnämndes den framstående •och afgjordt frisinnade mannen till häradshöfding i Norra Åsbo domsaga, valdes 1898 till riksdagens justitieombudsman och är sedan 1902 justitieminister.
SOM MODELL.
För HVAR 8 DAG af Th. Randat.
Den stora beundrade och afundade primadonnan vid Nelson-Teatern — miss Edna Morrison — reste sig förargad från fåtöljen och slängde rollhäftet utåt golfvet.
— Det är mig alldeles omöjligt att finna den rätta tonen! mumlade hon halft förtviflad. — Åter och återigen griper jag mig i onaturlighet och öfverdrift. Man lofsjunger min stora konst — mina stora tragiska prestationer — och så står jag här ohjälpligt tafatt gent emot denna lilla tarfliga butiksflicka, som jag skall återgifva!
Hon skrattade nervöst och betraktade sin egen strålande apparition i den slipade trimån.
— Nå ja — tillade hon liksom urskuldande — hur är det också möjligt att lägga verklig sorg in i röst och ögon — pän lingesorg, brödsorg — då man lefver i dylikt öfverflöd.
Hon slog ut med armarne och gjorde en väldig grimas åt sig själf i spegeln.
Det knackade på dörren.
Lucie — kammarjungfrun — stack sitt lilla täcka hufvud in genom dörren.
— Fröken — det är en dam därute som önskar iala med fröken!
— Jag är icke hemma för någon! svarade miss Edna skarpt.
— Det är den lilla miss Bell... vågade Lucie invända.
— Miss Bell — låt henne komma!
Bell Henderson var rollutskrifverska vid Nelson-Teatern — och kom en och annan gång i viktiga ärenden från direktören till miss Morr son.
Lucie försvann och dörren öppnades åter för en liten mager, mörkklädd gestalt.
— Var så god och sitt ned — fröken Henderson — är det något från direktören? sporde den vackra skådespelerskan.
— Nej!
Den unga flickans bleka ansikte var nästan grått och läpparne darrade nervöst.
— Är ni sjuk — ni ser så lidande ut? fortfor miss Edna.
— Ack nej — kära fröken Morrison ... men ... men...
— Säg ut!
— Min mor har varit så sjuk en längre tid och allt hvad jag har tjänat har gått åt till medicin — och nu skall både läkaren och hyran betalas och jag vet ej hvarifrån jag skall taga pänningarne.
De sista orden drunknade i en halfkväfd snyftning.
— Nu tänkte jag emellertid att fröken — som alltid vant så god emot mig — möjligen ville hjälpa mig denna gång, därför så ...
— Hur mycket behöfver ni? sporde miss Morrison.
— Ett hundra femtio kronor! kom det svagt — nästan ohörbart borta från dörren.
Den vackra skådespelerskan reste sig och gick bort till sitt skrifbord. Hon öppnade en liten klaff och stack in handen — men plötsligt hejdade hon sig. — Långsamt stängde hon klaffen och vände sig mot den unga flickan. Hennes ansikte var nu kallt och hårdt och hennes stora, grå ögon fixerade flickan skarpt och ihållande.
— Ty värr är min kassa för tillfället tom! sade hon kort — men förresten vill jag minnas mig att ni redan en gång förut mottagit en hundra kronor af mig, som ni ännu icke gjort försök att återbetala!
Pet bleka ansiktet nere vid dörren blef högrödt, men det glänste till i de blå ögonen.
— Ni har rätt fröken — men den gången ni gaf mig pänningarne uttalade ni ingen som hälst fordran på att få dem igen — och jag har heller icke kunnat betala eder något!
— Kunnat — kom det kallt borta från skådespelerskan — ni tjänar ju bra på ert renskrifven — och med en liten smula sparsamhet så...
Den unga flickan rätade sin magra gestalt och de stora ögonen sköto blixtar.
— Ja, förlåt mig, fröken Morrison — afbröt hon kort, — liksom andtrutet — men i den saken förstår ni minst af alla att döma. Jag beklagar att jag besvärat eder med min anhållan och skall göra allt hvad i min makt står för att återbetala eder de pän-ningar ni lånat mig! Farväl!
Med en kort böjning på hufvudet lämnade hon rummet.
Miss Morrison hade iakttagit den unga flickan med nästan glupsk ifver och insugit hvarje betoning af hennes ord — men nu dà hon lämnade rummet, gjorde hon min af att vilja ropa henne tillbaka.
Det hårda uttrycket i hennes ansikte var åter försvunnet och de stora grå ögonen voro fulla af tårar.
— Stackars flicka! mumlade hon sakta — låt henne bara gå — jag skall nog minnas henne — ty hon har gjort mig en större tjänst än jag någonsin kan göra henne!
— 340 —
