Sida 812
HUGO ERIK GUSTAF HAMILTON.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
På landshöfdingestolen i Gäfle sitter för närvarande en man, som utan all fråga hvad mångsidig lärdom, intresse för sociala och politiska ting, skarpsinne och debattörsförmåga beträffar, intager ett synnerligen framstående rum bland samtida svenskar. Det undrades också år 1900, då grefve Hugo Erik Gustaf Hamilton utnämndes till landshöfding i Gäfleborgs län, åtskilligt öfver, att han ville åtaga sig en dylik befattning, som ju i det stora hela är af ganska lugn art. Det undrades, allra hälst, som grefve Hamilton förut visat så lifliga liberala tendenser och en sådan stridslust.
Grefve H. är emellertid ännu långt ifrån så gammal, att det behöfver befaras, att hans politiska roll skulle vara utspelad. Han fyllde nyligen, d. 21 aug., 55 år. Född på Blomberg i Västergötland 1849, voro föräldrarne sedermera landshöfdingen i Uppsala grefve Adolf Ludvig Hamilton och Johanna Ulrika Agnes Geijer, en dotter af ingen mindre än den frejdade Erik Gustaf Geijer, hvadan alltså grefve H. har lysande påbrå.
Han blef 1869 student i Uppsala, aflade 1878 juris kandidatexamen, gjorde sedan vanlig juridisk tjänst, utnämndes 1880 till vice häradshöfding och arbetade en tid i riksdagens kansli, bl. a. 83—84 som sekreterare i bevillningsutskottet. Sistnämnda år fick han i uppdrag att vidtaga förberedande åtgärder för inrättande af en patentmyndighet och förordnades samma år till chef för den då organiserade Patentbyrån. Sedan denna utvidgats till ett Patent- och registreringsverk blef H. 1895 öfverdirektör och chef för detsamma.
Men H. nöjde sig icke med att vara framstående ämbetsman. Han ville göra sina stora kunskaper, framförallt å närings-, tull- och arbetarelagstiftningens område, fruktbärande och sätta in sin kraft vid behandlingen af tidens viktiga frågor \ å det politiska och sociala området. Ifrig frihandlare, kastade sig den käcke mannen under 1880-talets senare hälft i både tal och skrift in i striden mot den frambrytande protektionismen.
Genom 1890 års val inträdde H., som 1886—89 liksom 1891 var ledamot af arbetareförsäkringskom-mittéerna, i Andra kammaren såsom representant för hufvudstadens fjärde valkrets. Det var liberalerna, som här vid lag fällde utslaget. Han gjorde sig snart gällande i kammaren, insattes vid urtima riksdagen 1892 i försvarsutskottet, hvars sedermera af riksdagen i hufvudsak antagna förslag han icke kunde biträda, och 1893 i bevillningsutskottet. Hösten 1893 lyckades högern efter en ytterst ifrig valstrid hindra hans återval, men 1896 invaldes han åter i Andra kammaren och satt där till 1901, då han drog sig tillbaka för att uteslutande ägna sig åt sina plikter som landshöfding. H. hade under sin senare riksdagsperiod vid 1899- 1900 års riksdagar plats i bevillningsutskottet och slöt sig 1900 till liberala samlingspartiet.
I riksdagen väckte H. motioner om äkta makars inbördes egendomsförhållanden, villkorlig frigifning vid längre fängelsestraff, revision af bevillningsförordningen, stadsplanelag, Sveriges anslutning till Berner-konventionen, o. s. v. Han var äfven ledamot af riksdagens 1891, 1898 och 1901 tillsatta utskott för behandling af olika förslag till arbetareförsäkring, och H. hade i icke ringa mån förtjänsten af, att 1901 års förslag om olycksfallsförsäkring antogs af riksdagen.
Som medlem af bevillningsutskottet intog H. en fast hållning och kämpade sedan kraftfullt för, att de finansiella bördor, som kommo till stånd genom urtima riksdagen, skulle uttagas i form af skatter å förmögenheten, i stället för konsumtionsskatter. Och när grefve H. efter det ofrivilliga afbrottet återkom
till riksdagen, visade han sig lika käck och eldig som förut samt bröt bl. a. mången lans med sin gamle motståndare A. P. Danielson. Särskildt torde man erinra sig deras ordskifte vid debatten om mellanriks-lagens förlängning, då det verkligen var en stor dag i kammaren. För de längst gående liberalerna var grefve H. emellertid icke mera någon persona grata, sedan han vid en remissdebatt uppträdt mot hr Staaff i den unionella frågan och endast villkorligt gifvit sin anslutning till det von Friesenska samlingsförslaget i rösträttsfrågan. Hans uppträdande till förmån för 1901 års härordningsförslag väckte äfven misstämning bland ultra-liberalerna.
Som stadsfullmäktig i Stockholm 1888—94 och 1896—1900 ägnade sig den sällsynt arbetskraftige mannen framför allt åt fattigvårdsväsendets förbättring. Han var också ordf. i den 1894 af överståthållaren tillsatta kommitté t för afgifvande af utlåtande beträffande arbetslösheten i hufvudstaden och i den 1895 års kommitté för omorganisation af Stockholms fattigvård. Af öfrigt kommittéarbete, som H. utfört, må nämnas, att han 1897 kallades till led. af den då tillsatta kommittén för ordnande af Sveriges fasta försvar.
En utmärkt talare, med ett lätt flytande, schwung-fullt föredrag, har H. äfven stor förmåga att uttrycka sig med pennans hjälp. Han har också, särskildt 1888—90, flitigt medverkat i Aftonbladet samt senare skrifvit i Stockholms Dagblad, då hans vän, dåvarande assessor Montan, blef denna tidnings hufvudredaktör.
Med en storartad begåfning förenar grefve H., som sagdt, djupa kunskaper och äger därtill en rif-vande förmåga att få fram saker och ting. Liksom alla verkligt framstående män, hvilka verkligen vågat något i lifvets strid, har han varit mycket fruktad och blef på sin tid från ultra-högerhåll utmålad som en hardt när förskräcklig person! Denne högättade ädling ville verkligen göia gemensam sak med Stockholmsliberalerna ... Men så gjorde han icke fullkomligt gemensam sak med dessa, och då var genast domen färdig från ultra-vänsterhåll. Månne icke den riksbekanta svenska afundsjukan har något att göra med alla anfallen mot Geijers frejdige ättling?
EN 80-ÅRSDAG.
Major Clas Adolf Adelsköld i Stockholm, den man som d. 3 maj 1849 tog det första spadtaget på den första svenska järnvägen, fyllde d. 7 sept. 80 år. Major A. är känd såväl för sina utmärkta ingeniörsarbeten som för sin politiska verksamhet i Första kammaren och sitt spirituella skriftställarskap. F. n. är 80-åringen, hvilken är i besittning af sin fulla vigör, sysselsatt med målning, i det han utför ett 30 tal taflor för ett konstlotteri, afsedt att åstadkomma medel för upprättandet af ett monument öfver J. Alströmer i Alingsås nästa år. Till detta minnesmärke har major Adelsköld själf gjort ritningen.
I öfrigt hänvisa vi till den utförliga biografi med helsidesbild som var införd i H. 8 D:s II årg. n:o 25.
— 794 —
C. A. ADELSKÖLD.
