Sida 770
MATHILDA LANGLET. †
Ja, Sörmland är ett härligt Ett blomstrande land, Af Mälarvågor krusadt, Som af ett ljusblått band; Där stod en gång min vagga, Där skall mitt lif förgå, Och där, vill Gud, skall bäddas
En gång min graf också. Mathilda Langlet.
MATHILDA LANGLET.
För den, som hållit den bortgångne kär, kommer hvarje dödsbud oväntadt, äfven om en vacklande hälsa och en framskriden ålder länge låtit oss ana ett slutligt afgörande. Vi veta ju, att dessa omständigheter kunna tänjas ut år efter år, att den sköra lifstråden kan spinnas längre och längre. Så hoppas vi då och hoppas, tills det obevekliga korskrönta budskapet kommer med sin isande kyla och sin hjälplösa beklämning.
Det var ett ljust och lyckligt, men därjämte — hvad som väl väger tyngst i vågskålen — ett ar-betsfyldt, välsignelsebringande, i yttre som inre mening harmoniskt lefnadslopp som lyktades, då Mathilda Langlet den 7 aug. afled på sin egendom i Sörmland.
I samband med dödsfallet har dagsprässen redan bringat oss så utförliga biografiska notiser, att ett återupprepande däraf är öfverflödigt.
Någon kvinnosakens hårdhändta banérförare blef hon aldrig, och den moderna feminismens trosbekännelse eftersade hon icke. Ehuru ingalunda oberörd af
VÅRT HÖGRE ARMÉBEFÄL.
politiska intressen, var det likvisst familjens sfär som stod henne närmast så i lifvet som i dikten. Och när hon riktade blicken på företeelserna därute, var hennes operationsbasis likvisst städse hemmets. "Tidsströmningar belysta från hemmets härd" är den betecknande titel hon gifvit ett af sina stöire litterära arbeten.
I sina bägge mycket lästa böcker "Vi och våra söner" samt "Husmodern i staden och på landet" är det äfvenledes dessa rön, åt hvilka hon gifvit uttryck, med författarinnans fängslande stil tolkande den erfarna husmoderns vederhäftighet.
För öfrigt har hon de sista åren mest sysslat med öfversättningar. Arbetet var hennes lifslust, och med den kännedom jag ägde om henne tror jag mig ej öfverdrifva om jag säger, att det var vid skrifbordet hon slumrade in i dödens sömn. — —
Nu är det sorg på hennes vackra, glada Speteby Hall, och de blågula färgerna på dess torn fladdra på half stång.
De små barnbarnen hafva lämnat sina lekar och sitta tysta och allvarliga. Ty man har sagt dem, att farmor gått bort och aldrig, aldrig kommer åter.
Veiko och Kosack vända hufvudena i sina spil-tor efter den goda matmodern, som alltid hade något vänligt ord, något ömt intresse för sina favoriter. Men de få ej se henne mera, och de veta ej hvad den blomstersirade kistan innesluter som de draga till Lerbo kyrkogård. Tom, den kloke, sträfhårige pin-chern, har glömt alla sina konster och tassar oroligt omkring i de tysta rummen.
Och därinne hvilar hon så stilla efter den långa arbetsdagen, kär i hågkomst för en hvar som kände henne en smula, oförgätlig för alla dem som stodo henne nära. Ty hvad hälst hon uträttade med sin trägna pänna, står det dock fast, att hennes egen lefnad var hennes allra bästa bok!...
_ Mari Mihi.
KVINNLIG MÄSTERSKYTT.
Friherrinnan Elisabeth Klingspor, f. von Rosen, på Näsby i Södermanland, medlem i detfrån senaste striden om Göteborgspokalen särskildt bekanta Bogsta skyttegille, har förvärfvat den för en svensk kvinna hittills unika utmärkelsen af statens skyttemärke i guld.
G. A. NYBLÆUS. Öfverste och sekundchef för Lifregementets husarer.
H. W. LEUHUSEN. Afgående sekundchef för Lifreg. husarer.
Afsked har enligt begäran beviljats öfversten och sekundchefen för Lifregementets Husarer, friherre Carl Herman Wilhelm Leuhusen, och har till hans efterträdare utnämnts och förordnats öfverstelöjtnanten vid Skånska Dragonregementet, Gustaf Adolf Nyblæus. F. d. öfversten, friherre Leuhusen är född 41, kom i krigstjänst 58, blef öfverste i armén 92. samt vid Lifregementets husar-reg:te 93. Öfverste Nyblæus är född 53, underlöjtnant 74, öfverstelöjtnant 02, samt sedan 97 adjutant hos hertigen af Närike.
Klichf ■ Bengt Silfversparre.
FRIHERRINNAN E. KLINGSPOR.
