Sida 821
EN RÅBOCK.
För HVAR 8 DAG af Erie Blacagi.
Det stod en råbock och betade på en liten grön lapp till rågåker, som låg inkilad bort i skogen.
Inte var det något så särdeles öfverdådigt bete där, det låg hård skarsnö öfver hela gärdet så när som på några gröna fläckar, och broddén var kort och gles, men en får inte begära för mycket så här i vintertiden, på små skogstorpsåkrar till.
Bocken visste det och var nöjd och glad åt det som fanns; han stod midt uppe på gärdet, sparkade undan snön med framklöfvarna och naggade och bet öfver rågstråna, tills det knappast blef mer än rötterna kvar. — Hvad en själf inte ta'r, ta'r en annan
Där kom en pojke traskande på stigen, som var trampad i snön utmed åkergläntan, en liten ful och beskedlig torparpojke, släpande på en yxa och en vedkälke på hemväg från herrgår'n.
Bocken fick först syn på pojken, eller rättare han hörde honom på långt håll komma knastrande öfver riset och snön inne i skogen, och han tog ett par skutt utåt åkern, men blef sedan lugnt stående och väntade, tills pojken hunnit fram i brynet.
Han tittade upp på honom ett slag, såg med belåtenhet, att det, just som han tänkt, var Karl Gideon, Bohultstorparens lille Karl Gideon, som han sett hundra gånger och inte brydde sig om ett fnyk — och utan att ens vänta, tills pojken med kälken hunnit tillbaka in i skogen, tog han itu med sin grönråg igen och skalade af några duktiga fläckar nedåt sluttningen.
Pojken hade stannat med sin kälke invid diket och tittade på bocken. Han stod mol stilla och bara stirrade på honom, så bocken borde kännt det i ryggen, om han inte vaiit så glupsk öfver maten och så rakt glömt bort, att han inte hört pojken och släden knastra bort genom skogen igen.
Inte för att inte Karl Gideon hade sett en råbock förr! Å nej, nej men, en bor väl inte för inte häller borta i Siggemålsskogen! Nej, Karl Gideon hade nog sett rådjur, många gånger och många i flock och nog denna samma bocken också, men det var det, att han hade aldrig sett på honom så, som han såg nu.
Det höll på att krångla och bryta sig loss en tanke under Karl Gideons gula hårtottar.
Den snodde och stack genom hela hjärnan och kröp ut i ögonen. Hade bocken sett på hans ögon, hade han väl gått från matbitarne och gömt sig i sin skog och tänkt andra tankar om små fredliga torpar-pojkar.
— En bössa — sade hans ögon. — Fars bössa hemma på vind!
Det frasade till ett slag af stöflar, som trampa genom skarsnö — Karl Gideon är försvunnen inåt skogen. Vedkälken står kvar invid diket, och yxan glider ned i snön.
Råbocken står också kvar på sitt själfförvärfvade gärde. Han såg upp ett slag. när pojken sprang, ty han är inte van vid slik brådska, men han grubblar icke öfver ting i onödan och tänker fortfarande främst på födan, sparkar upp snön i stora klumpar och får munnen full af frostiga grässtrån.
In öfver skogen springer Karl Gideon. Han skuttar vildt hän öfver snön och tufvorna, som sticka upp, kommer öfver ett par tre gärdesgårdar och trampar snedt öfver kåltäppan och potatislandet upp emot för-stugutrappan hemma vid torpet.
Bössan hänger på gafvelkontoret. Gafvelkonto-ret är öfver köket — måtte inte mor vara inne.
Hon är inte inne, han ser ingen — far är åt herrgår'n. Han tassar upp för vindstrappan, som är alldeles svart nu i skymningen, kommer in på kontoret och får ned bössan, som är tung och svår att lyfta.
Bössan. Det sticker till i honom ett litet tag, just som han ta'r den.
Den hänger alltid laddad här uppe, och far har sagt: — Du får allri' iör'na. Så'nt är inte till lek!
Men det är inte lek, det är allvar nu.
Han smiter ned utför trappan igen med handen längst ned om bösskolfven. Han är rädd för bössan det kan inte hjälpas. Det hackar i bröstet på honom.
— Å, Gud, som hafver barnen kär — måtte inte mor komma!
Han kommer lyckligt undan åt skogen igen och ger sig till att springa längs stigen, ty han törs inte klättra öfver gärdesgårdar nu; bösspipan håller han vänd mot marken, för om skottet brunne af, så finge han det inte i ansiktet — det var en pojke, som sköt sig en gång--
Karl Gideon har nätt och jämt hållit i en bössa förr. Han är bra nog rädd.
— Månne skottet kan gå baklänges? Om en finge det i hufvudet?
Se'n kommer han att tänka, att far kan komma denna vägen hemåt, och därför sticker han af från stigen och kommer längs efter en fallen gärdesgård ned mot åkergläntan.
Bocken står kvar, den snälle, beskedlige bocken står kvar, Karl Gideon får hjärtklappning, men han har nog förstånd att inte ge sig till hvarken att rusa eller tassa smygsteg nu.
Lugnt och långsamt, just som en liten beskedlig torparpojke, som kommer för att hämta kälken sin, går han i skotthåll — får bössan, den tunga, farliga bössan, i ett upp till ögat — ser på det som rör sig på den gröna fläcken — en lång, böjd hals —
Det brakar en knall ur bössan, en hemsk, förfärlig knall som till domedag och världens undergång, och det dunsar en pojke baklänges i ett enesnår, en liten ful, beskedlig torparpojke, som kommit på jakt utan hund eller dref och med en stulen bössa.
Karl Gideon har sett något gnistra till och har fått en svår stöt i hufvudet, när skottet gick, han är viirig än och har lock för öronen, när han kraflar sig upp och trefvar efter bössan, som föll.
Bössan — han får inte fatt i den, han står och ser på något — där ligger en gråbrun, skälfvande rådjurskropp på sidan i snön. Den ligger inte på den gröna fläcken utan borta vid kanten af gläntan, sprungen i yrande dödssmärta åt skogen till — fallen.
Men han är icke död, det rycker i bakbenen, och hufvudet lyfter sig.
Karl Gideon får kallsvett inne i händerna, när han går ut på rågåkern med en stake.
Men när han kommer fram till bocken, där marken har röda blodstänk, blifva de ryckande bakbenen stilla, den fina nosen, som flämtade nyss, är inborrad i snön, och ögonen stelna till under dödshinnan.
Karl Gideon står och ser på den varma kroppen och blodet, som dryper tjockt ur nosen, och han får en otäck kväljande känsla upp i bröstet^-åt det — han är bara tio år, Karl Gideon, och han har aldrig skjutit något djur förr.
Han makar till bocken litet med foten och ger sig af tillbaka efter kälken att draga hem den på, hans bock — åh, att han sköt den ändå — tänk, när en inte är mer än en pojke och inte har skjutit förr — en råbock det är något till mycket det, en får lika mycket pengar för den som för en fårkropp — och en sådan orimmelig heder se'n, när man inte är mer än en pojke!
Far har inte skjutit en råbock på många år — tänk, att knäppa en utan hund till! Det blir något för Karl Gideon på kyrkvallen.
Men när han nu fått fatt i bössan vid enbusken, får han åter en otäck förnimmelse:
— Man får inte skjuta rådjur all tid, inte ens på sitt eget gärde! Var det loflig tid nu?
Han blef förfärligt rädd vid detta.
Att skjuta djur i förbjuden tid det är som alt stjäla eller skjuta på herrgårdsmark, det är länsman
