Sida 323
TILL JOHAN LUDVIG RUNEBERGS MINNE
DEN 5 FEBRUARI 1904.
Hur’ underbar är skaldens makt När han är gudaboren; Hvad godt han tänkt, hvad skönt han sagt Blir rikare med åren.
De hundra år, som flytt, se’n Runeberg I Jakobstad såg första gången ljuset, De bringat blod, en gråhvit dag, sist nattens färg, Men boppet lefver dock, fast dignande i gruset.
De hundra, blodigt sköna striders dag Vid Siikajoki, Oravais och Juutas Betydde för hans sinne ej blott strid och slag Men sådd, uti hvars korn en framtids skördar slutas.
Sven Dufva, Gamle Spelt och 15 Stolt Och Molnets broder, Hurtig, Veteranen, De blödde för sitt land, när skalden gick i kolt Och än i slummer låg den hvita sångarsvanen.
Men när hans sinne formats af allt stort Och han fått svar på mången lifvets fråga Vid öppnades för honom skaldekonstens port Och klar uppå dess altar brann hans låga.
Han skildrar folkets lif som han det sett I hvardagslag, i pröfningar och fröjder; Af Petrus, Aron, Anna har han gett Porträtt, som räcka upp till konstens höjder.
Han lyss till hjärtats unga känslors svall, Bemängdt med vemod och med glädjetårar, När Hanna kärleksguden lyda skall I aningsskygga späda sjutton vårar.
