Sida 141
HVAR 8 DA C
(Forts, fr.iid.il8.)
sin väg med kadaver af dem som inte orkat med. De som bara gå rätt fram bara de kommit i gång, mödraxne lämnande sina hjälplösa ungar e.'ter sig bara för att gå, gnaga och tära. Framåt, framåt, jämnt som om de söges af en underbar oemotståndlig makt, de gulröda svinen. Lemlarne, myrens vidriga af-föda, som den utspyr, när rösten kallar. Hvarifrån och hvems ?
En natt stod Hyöklunen i kanten af vuoman på väg hem med näfverkonten på ryggen, ur hvilken det ångade någonting varmt. Månen stod en bit uppe öfver skogen och strödde glitter och puder bland starrgräset med en luft mellan stråna som rök från fosfor. Här och där rök det ur gölarne en tottig dimma, men den höjde sig aldrig mer än en fot öfver marken, än tunn, än tjock som ull-tottar. Månskenet föll ofvanpå den, däraf blefvo skogen och martallarne och de torra fällena än svartare, än underligare och overkliga. Tystnaden var så fullkomlig, att det liksom susade af månskenet och dimskenet och mörkret själft, och att det prasslade som om stjärnorna sprakat. Det var fuktigt och kallt som då frosten kommer.
I en trång myrhals låg en kafvelbro. Där var det någonting besynnerligt som skymtade i månskenet mellan de blänkande sälgbuskarne. Något litet och grått hoppade och neg, visade sig ibland som en boll af gråa hår, ibland som en bred svart skugga. Ett lätt frasande förrådde någonting stigande. Ibland var det stilla, ibland satte det i väg. Emellanåt hördes det skarpa knattrandet af ris som knäckes. Alltså var det tyngd.
Månan sken på vuoman. Hyöklunen höll sig alldeles orörlig.
Ett grått skinn kom utfarande ur myrkanten, struttade, nickade, larfvade fram, på krokiga knän med små viga skutt med någonting ludet vigt och lurande som hos ett vilddjur. Det rände öfver tufvorna ett litet stycke, så att ett lätt tassande hördes i fukten, stannade, kröp ihop och tittade med handen skuggande som mot solsken. Tittade ut öfver myrens månsken och dimtottar, mellan gängliga och underligt, vresigt vridna, enstaka martallar och höga risstakar.
Så hoppade, stracklade, nickade, småsprang det igen. Stamiade, kröp ihop och tittade. Månen gjorde pälsen hvit och kom topplufvan att synas som lefradt blod under silfver.
Sprang en liten bit och stannade igen, alldeles som näbbmusen löper. Topplufvan nickade, pälsen fladdrade en smula nertill. Blåhvitt strålade fjäll-klumpen långt i fjärran öfver den vida månbelysta myren tom och öde, så när som på detta besynnerliga nystan som tassade fram mellan dimtottarne och ibland till hälften doldes af dem.
Hyöklunen mätte upp afståndet från det ställe där han stod till stigen som ledde hem till stugan.
Nu nickade det och sprang där ute igen. Kröp ihop och skuggade mot månskenet. Bredbent, på krokiga knän med koltfransarne kring ankeln.
Med ens rullade det som en fjällripas skratt genom stillheten, tjacklade som en björktrast och slutade i ett par långdragna rop, hälften en katts jamande, hälften en myrvipas flöjtande ensliga rop. Långt ut i fosforljuset dog det bort i ett suddigt genljud. Lappen spejade åt alla håll och förnyade ropet, denna gång åt en annan sida. Det dog sorn i. ett tassande af mjuka fötter inne i skogen. Sen blef det dödstyst. Och lappen kröp ända till hakskägget ner i dimtottarne.
Minuterna gingo, en efter en. Allt utan ett ljud, utan en rörelse, myren vid och öde i månsken, med död skog, svart och smal. Några blåsor puttrade upp från ett ruttnande vindfälle, brusto. Där ute var någonting ludet, som inte rörcle sig,
men det satt och spejade. Dess ögonkast voro nog hvassa. Näsvingarne lyftade, spetsiga hörntänder, blottade ända till tandköttet. Månskenet kallt och hvitt. .. Myren öde ... Minuterna gingo, kanske en hel timme i samma skälfvande tystnad som luktade vilddjur, kattdjur som kryper... Efter månskenet . ..
En hes hväsning från lappen. Ett sakta tjack-lande ute på myren, någonstans, men ej säkert, hvar. Ännu en hväsning, tjacklandet upprepades. Nu tycktes det gå från tufva till tufva i ett långt band. Än en gång! Hela myren blef full af det.
Då började tufvorna gå. Nej, inte genast. Först var det som om något försiktigt fladdrat i dim-bandets nedre kant, lyft på den och spejat ut öfver den öde myren. Det släppte dimkanten, myllrade ut, ett fladdrande evighetsband. Kom från östan och västan, snart gick hela myren, trängde ihop sig till en bred väg som rann. Hvarje led vågade och vibrerade, det frasade i starren, som om man släpat torra höbundtar öfver den, knattrade och hven. Så kom en flod af lemlar, trippande, dansande, skuttande öfver myren, likt en oerhörd hjord af små svin.
__(Forts nästa sida.)
SVENSK SÅNGERSKA I AMERIKA.
Efter porträtt. Kliché: Benrjt Silfversparre.
FRU JENNIE NORELLI.
Vår förträfflige meddelare i Boston sänder ett porträtt som tvifvelsutan skall vara af intresse här hemma. Det visar Fru Jennie Norelli, som Elsa i Lohengrin, och foga vi några data därtill. Född i Bollnäs, studerade den unga sångerskan vid kungl, musikaliska akademien i Stockholm, samt senare i London, Paris och Milano. Hon har sjungit hufvudpartier å Grand Opera i Milano och London, samt engagerades under vistelsen i London d. å. af Mr Henry Savage, impressario för "The English Grand Opera Companie", nu i Boston, om 3 veckor i Chicago och sedan i New York. M:me Norelli är en af sällskapets primadonnor och gör f. n. stor lycka i Boston såsom Lucia, Julia, Elsa, Margareta och flera andra stora partier. Amerikanerna äro förtjusta i henne och påstå att hennes utseende på scenen är likt Kristina Nilsons.
