Sida 254
DAGBOKSANTECKNINGAR.
För HVAR 8 DAG af Signe Lagerlöw.
Den 23:dje juni.
Midsommarsol! Hvad den lyser skarpt i trötta ögon! Jag skulle vilja hänga mörkrödt för fönstren och stänga solljuset ute!
Min älskade älskar blått. Hennes dräkt skulle blifva violett af den färgade ljusfloden.
Har hon blått i dag? Skall hon sjunga i trappan i dag? — Känner hon då ej att jag behöfver tystnad ? Går intet ut från mig henne till mötes, som smyger sig intill henne och snyftar? Skall hon inte förnimma mig långt ute på gatan ? — Hvad är då själ ?
Skall hon sjunga i dag?
Laila! Jag ville tala om för dig, hvad smärtan är hos en man, hvad vanmakten är hos en man! Men du är kvinna. Du skall le det bort, du skall kyssa det tyst ty du är kvinna. Af solstrålar är ditt hår, af blomkalkar omhöljet kring din själ, som månsken i rägndis dina ögons dunkla flammor. Du är gjord att älska. En man är född att lida. Jag kan icke tala vid dig om sorger som äro tunga.
Hvarför sjunger du i trappan? Längtar du mot mig innan du kommer? — Sen du kommit är din längtan åter på färd mot nya mål. Hvar äro då dina tankar? Hvarpå tänker du när du snor dig ihop i mitt knä och trött lägger hufvudet mot min skuldra? cDina blickar bli så underligt fjärran och stela. — Ångrar du att du är min? Gifves något därute, som skrämmer dig — ögon i tusental, hat och köld? Eller tänker du på ljuslockiga små och en vagga att luta dig öfver? Har den vekaste och renaste af känslor vaknat hos dig?
Vånne jag kunde veta, hvad som rör sig därinne bakom gyllenlockarne, då inte jag tyckes existera för dig!
Innan du kom in i mitt lif föreföll allt så meningslöst. Mitt arbete uttröttade mig, och mitt arbetes skörd delades af ingen, som jag med glädje arbetade för. Lifvets orgier tvungo mig till själfför-akt. Mig tycktes, som om jag kommit långt in i nattskogsdjupen. Aldrig hvila, aldrig ro, aldrig förståelse! Jag var som fången i snärjande nät, som drogo sig allt hårdare omkring mig. Och rundt om kring skrattade tystnaden och skadeglädjen. Det var ett lif utan ande, utan förståelse.
Men du, förstår du mig då? Att du älskar mig, det vet jag, ty till mig bär du rikligt af din kärleks guld, fastän här icke finnes glädjen för unga kvinnor, som begära solen i lifvet, utan att därför vilja märkas af solens eld. — — —
I går afton spelade du Beethoven för mig. Jag undrar om du visste, att jag önskat, att du, då du första gången spelade för mig, skulle välja något af hans stycken? En gång, när jag bad dig spela, sade du mig, att du ej vågade, emedan dy ej var så musikalisk som jag. Menade du det? Åtminstone förefaller det mig nu, sedan jag hört hur fint du uppfattar honom, och hur varsamt du behandlar tonerna, som en innehållslös ursäkt.
Hvarför har du ej spelat förr? Är du så säker nu på att intet, som du gör, kan ändra mina känslor för dig, eftersom du i går vågade, livad du förr an sett omöjligt?
Utan ett ord slog du dig ned vid det gammaldags pianot. Och när skymningen kom likt ett sakta öfversmuget täcke öfver en rosig barnakind, såg jag mot den ljusa tapeten dina händers mjuka rörelser och din rygglinies vackra böjning, som näimast liknade en ung vidja, krökt af vind. Jag satt och slets emellan vördnaden för den store mästaren och lusten
att gå fram och taga dig i mina armar. Men hvad jag hade velat säga dig fanns i tonvågorna, som böljade ut i rummet.
Alltid när jag hör Beethoven spelas, tycker jag att den, som sitter vid pianot, försöker att göra mig galen. — »Kom! Kom!» suga och draga tonerna, och ögonblicket därpå äro de färdiga att sträcka afvär-jande stela händer emot en.
Men med Laila fick jag en ny, säregen förnimmelse. Jag lärde känna styrkan och smidigheten i en kvinnonatur. — — —
Skall du sjunga i dag, Laila?
Jag vill inte sitta stilla och lyssna! Jag skall spela ett brusande forte, som tvingar tankarne med
sig. Ty i dag vill jag icke höra din stämma i trappan. *
25:te juni.
De ha gått både han och hon. Hon vände om i föistugan för att, som hon sade, hämta sina handskar, men i själfva verket ville hon endast säga mig godnatt, som hon alltid brukar. Länge såg hon mig i ögonen med sin glimrande, underliga blick, och armarne smögo sig ängsligt kring min hals. Jag förstår henne ej alltid!
I trappan stannade Reinhold för att invänta oss. Hans tystnad föreföll mig som en slags protest. Det var något i luften, som gjorde mig upprörd.----
Hvarför tog Reinhold farväl utanför porten? Han hade ju samma väg som vi! Förgäfves söker jag ett skäl för hans egendomliga, något snäfva beteende. Han, min bäste vän!
Var han förvånad öfver att hos mig träffa en kvinna, om hvilken jag icke gifvit honom något för troende, hvilkens namn till och med var honom främmande? Har då vänskapen rätt till sådana kraf?
Men är Reinhold föröfrigt icke en af dessa nobla naturer, som aldrig försöka tränga sig in på de områden, till hvilka man ej själf ställt dem vägen fri ? Det kan således ej vara detta!
Jag är icke nöjd i afton. Aningar pina mig, utan att jag kan säga hvad det är jag anar.---
Så vacker Laila var i dag! Till och med Reinhold, som har ofantligt stora anskpråk i den vägen, kunde ej låta bli att betrakta henne.
Det är en blandning af lidande och fröjd att se en annan man betrakta den kvinna man älskar Jag skulle blifva vansinnig, om någon annan fann det hos Laila, som jag har funnit, men å andra sidan skulle jag känna mig besviken, om hon förbisågs.
Men hvarför är jag nervös och orolig denna af ton, som förflutit så angenämt? Är jag svartsjuk?
Jag vet ju att Reinhold såväl i utseende som sällskapston är mig öfverlägsen. Få kvinnor hafva sett honom utan att älska hans vackra hufvud och svärmiska ögon, hvilka ständigt skifta färg och uttryck. Dessutom har han något öfvertygande i sitt sätt gentemot kvinnorna, som framhäfver deras svaghet på det mäst tillbedjansvärda sätt.
Men hvarför spelade jag också för dem i stället för att — — —
Men jag är galen! Laila är min! Ännu känner jag värmen och själsgnistan, som låg i hennes sista kyss.
Laila! Du skall inte gå, ty jag behöfver dig. * *
*
— 236 —
