Sida 77
HVAR 8 DAG
framför honom, står ju det påbörjade logghuset redan färdigt och fint, och där, strax bredvid — är ju kvartsgrufvan — se! se! — hur guldkornen glittra och glimma i månskenet — hvilka präktiga högar af uppbruten, guldrik kvarts — — färdig att sändas till stampmillen med kanoten i morgon — — det är ju rikedom — — lycka — rikedom och lycka, till och med för honom — ! ! Och se — — där, vid stugans dörr — den unga, strålande kvinnan —
— hon ler och vinkar åt honom — åh — han känner ansiktet — men när såg han väl d e ögonen så milda ? — Hur kan hon vara här — hon
— — lian orkar icke tänka ut problemet — tankarne förvirras — — Elisabeth! — han ropar namnet och sträcker armarne mot synen —■
En skärande smärta i foten! — allt är borta; endast den kalla, hvita dimman från sjön smyger
berns brännande hetta och isande kyla växlade inom honom.
Hur ljust, hur löftesrikt hade lifvet icke en gång legat framför honom! — Ödet hade varit gifmildt, naturen hade utrustat honom med många af sina bästa gåfvor — — den ena synen, den ena hågkomsten följde den andra, drog förbi hans själ och försvann för att lämna rum åt en annan — — Han mindes sin barndom, där borta på det stora gamla godset i den fagra Västgötabygden — — Den Kära gamla gården, som far och farfar värnat och vårdat för honom och som han i sin ordning skulle värnat och vårdat och odlat för kommande släkten — Nu lekte främmande barn under de åldriga lindarne; främmande människor, en ny släkt växte upp, arbetade, hoppades och älskade under det tak som en gång varit hans och hans fäders. Var det hans
Kliché: Kern. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg.
FÖR HELSINGLANDS FORNMINNES-SÄLLSKAPS MUSEIBYGGNADSFOND afhölls den 10—12 oktober en stor Mickelsmäss-marknad, hvarifrån vi återgifva några bilder, då anordningarne därvid till dels voro alldeles särskildt vällyckade. Men så hade också Slottsarkitekten Agi Lindegren stått för dem. Och att marknaden var besökt framgår
af att icke mindre än c:a 6,000 kr. inflöto.
tyst mellan stammarne i månskenet. — Allt förbi! — feberfantasierna skulle blifvit verklighet en gång — kanhända! —- men nu har också det luftslottet ramlat — —
En stor canada-nattskärra flyger förbi på ljudlösa vingar, kretsar, kommer åter och slår sig ner, nästan på den sårade foten. Halft ofrivilligt sträcker Malm varsamt ut handen för att fatta fågeln; men vid minsta rörelse är den försvunnen, lika jjudlöst och hemlighetsfullt som den kommit. Hur ofta hade han icke på samma sätt sträckt ut handen för att fatta lyckan, som synts honom helt nära — — hur ofta hade den icke på samma sätt flytt undan •—! Aldrig hade han kunnat fatta och fasthålla den. Hvarför? — — Det var ju detta han under nattens långa, oändliga timmar grubblade, grubblade — — utan att finna något svar, medan den värkande kroppen skakade af allt starkare frossbrytningar och fe-
fel? — människor sade så. Kanske hade de rätt. Det är ju också ett fel att misslyckas här i lifvet
— ett stort, oförlåtligt fel, som straffas strängare än de flesta. Han visste ju med sig att han kämpat och sträfvat — att han städse velat göra, städse gjort sitt bästa, uppbjudit alla sina krafter, handlat efter bästa förstånd, uppoffrat och försakat — -— och ändå! — ändå — Kawin Neseshin —!
Bilderna kommo och gingo. Där voro föräldrarne
— —' det ljusa, lyckliga hemmet — — där man hoppats och väntat så mycket af honom, bedt så varmt för hans lycka, trott så fast på hans framgång. Hvad hade det blifvit af allt detta? Hvad hade det blifvit af honom och hans lif? —
Han såg sin första ungdom —- ynglingaåren, inträdet i det verksamma lifvet; såg sig själf, sådan han då var — de hårdt sammanslutna läpparna drogos till ett löje, bittrare än tårar. Hvem skulle
- 59 —
