Sida 320
HVAR 8 DAG
nedböjdt, ansiktet dolt i händerna och kroppen vaggande af och an. Jag uppfångade synen och ställningen i en blink — i nästa sekund hade han farit upp med ett halfkväfdt skrik, sprungit bortåt stegen till närmaste takfönster och börjat klättra uppför den.
— Vet knappt hur det gick till — brukar eljest inte tappa hufvudet så lätt eller skjuta i onödan, men det var de fördömda amerikatagen som sutto i mig — revolvern brann af. Jag hörde ett skrik, ett tungt fall, och då jag fått eld på lyktan igen, som jag tappat i hastigheten, såg jag karlen ligga på ryggen med utsträcka armar under stegen. Sällan har jag känt mig så kuslig till mods — ty hur det här hängde ihop så var det alldeles tydligt att jag burit mig åt som ett nöt — eller det som värre var.
— Jag sprang fram och lyfte upp stackarn, bar in honom och lade honom på sängen i Alec Sinclairs rum — han var inte tung; en stackars utmagrad kropp där man kände hvart ben genom kläderna — tick ljus tändt och började undersöka honom. Så mycket såg jag då strax, Gud vare evinnerligt lofvad, att han inte var död, bara afsvimmad — och intet spår af blod kunde jag upptäcka någonstans, hur jag än sökte. Kulan hade inte träffat honom — han hade bara blifvit skrämd af skottet, halkat och fallit. Förmodligen hade han därvid slagit sig illa i hufvudet, efter som vanmakten varade så länge — men någon yttre skada kunde jag icke se.
— Jag var så van att hjälpa mig själf med litet af hvart sedan Canadatiden att det verkligen aldrig föll mig in att väcka upp någon af husets folk. Med litet lämpor lyckades jag få kläderna af honom och få honom någorlunda ordentligt nerbäddad i sängen. Han kved och jämrade litet, men kom aldrig till fullt medvetande. Då allt var så pass i ordning som det kunde bli, satte jag mig ned för att titta litet när mare på honom och tänka en smula öfver ställningar och förhållanden.
— Då jag bar in honom föreföll han mig som en sextioårig gubbe, vissen och förtorkad, med stort yfvigt grått hår, som hängde långt ner på axlarne. Men vid närmare påseende såg jag att han måste vara betydligt yngre — kanske verkligen knappast öfver fyrtio år, men erbarmligt tärd och utmärglad. Hade kanske varit en vacker karl i sina dar — dragen voro fina, fastän ohyggligt affallna och genomskinliga, så att dödskallen liksom lyste fram igenom dem. Sjukdom och nöd och svält och fattigdom hade satt sin prägel på hela människan. Kläderna som jag tagit af honom voro ytterligt slitna och nötta, men hade varit fina och tycktes omsorgsfullt vårdade; händerna visade inga spår af groft arbete. Tydligen en »afsigkommen gentleman» — de mest beklagansvärda människor på Guds gröna jord!
— Du milde Burns! Det var inga glada stunder jag genomlefde den natten medan jag satt där och såg på det stackars värnlösa kräket. Hvad han hade inne på lady Floras vind att göra och med hvad rätt han var där, det var en sak för sig — absolut säkert och visst var det att jag inte haft någon rätt att skjuta på honom, en vapenlös människa som inte gjort mig något förnär, och att om han dog på kuppen, så skulle jag ha hans död på mitt samvete.
— Jag steg upp och gick in i mitt rum för att se på klockan, som jag lämnat på nattduksbordet, ville inte göra allarm i huset förr än det led litet längre framåt morgonsidan. Det skulle ta en oändlig tid att förklara allt för kvinnfolken där nere och bli en terribel uppståndelse — jag drog mig hälst för det och kunde inte inse att något egentligen kunde vinnas med det heller, då jag själf var fullt kompetent att ge karlen den vård och tillsyn han för ögonblicket behöfde. Läka e och polis och hysteriska
fruntimmer skulle vi Gud nås så visst nog få till räckligt af i sinom tid.
— Jag dröjde några minuter därinne och då jag kom tillbaka såg jag att det blifvit en förändring. Han hade öppnat ögonen — de voro så stora och blå i sina djupa hålor att de rakt skrämde mig — och låg och såg sig omkring med en fuktig och strålande blick, som gjorge mig helt konstig till mods.
— Blicken gick förbi mig till dörren och så tillbaka till mig igen. Han försökte säga något, men hade svårt att få fram det.
— Är — är — är inte mor därinne? kom det slutligen hest och ansträngdt.
— Hon kommer strax, sade jag. Det var, Gud förlåte mig, det enda jag kunde hitta på i hastigheten. Jag förstod att han yrade.
— Gud ske lof och pris! sade han i det han knäppte händerna öfver bröstet och slöt ögonen igen.
— Han föll i ett slags dvala igen och jag slumrade visst till litet i stolen där jag satt, jag med. Jag vaknade med ett ryck vid det jag nickade till och satte mig bättre tillrätta. Nu märkte jag att han var vaken och låg och såg på mig.
— Robbie Maxwell, sade han med sin underligt hesa röst. Känner du inte igen mig, Robbie?
— Jag satt och stirrade på honom. Jo, jo, jo. Gammal och sliten och tärd och otroligt illa medfaren af lifsens hårda öden. Men ögonen voro desamma. Jag kände igen honom. Alec Sinclair!
(Forts. o. slut i nästa n:r).
I APROPOS RUNEBERGSDAGEN.
H. S D:s STOCKHOLMSFOTOGRAF. Ancnè: Bengt Silfversparre.
Professor C. R. NYBLOM.
Hundraårsdagen af Runebergs födelse, den 5 februari firas i Stockholm bl. a. med en fest å Svenska teatern, hvarvid professor Nyblom, den bekante estetikern, håller högtidstalet. Vi lämna med anledning häraf en speciellt för HVAR 8 DAG tagen bild af den omtyckte f. d. Uppsalaläraren, den lärde och noble skriftställaren och skalden, mannen med det ungdomliga studentsinnet.
