Sida 334
GA/nLE AAX BERÄTTAR.
II. SPÖKET PÅ LADY FLORAS VIND.
SVENSKT ORIGINAL FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
(Forts, och slut fr. föreg. n:r)
— Vi sade inte mycket. Hvad skall man säga då inan mötes efter en half lifstid och räcker hvarandra händerna öfver spillrorna af allt som varit en kärast och dyrast i världen? Ja, h/ad skall man säga? Vi bara sutto och sågo på hvarandra, läto skuggorna draga förbi som de ville.
— Men säg mig gosse, kom jag mig slutligen för med att säga, hur kom du hit — och hvad den store Dickens hade du på vinden att göra?
— Det var mors bref, sade han med sin hesa flämtande röst, lungsotens tonfall, som ingen kan misstaga sig på, då man en gång hört den. — Mors bref. De drogo mig. Ha dragit mig hela mitt lif — De ligga därute. Bakom cisternen — —
— Bakom cisternen!
— Ja. Hon -- lady Flora — ville ju inte låta mig ta dem med hem — fast jag bad för dem — — Bränna mors bref kunde jag ju inte — Mors bref! Kunde lika gärna brännt mitt hjärta — Fick finna på
annan råd--Gjorde ett paket af dem — slog in
den i vaxduk, så att de skulle bevaras väl — — och släppte ned dem bakom cisternen. Där skulle de ligga i förvar —. Tänkte alltid att en gång — då jag blef stor — och rik - skulle jag komma tillbaka hit och — — köpa huset. Sådant är ju en småsak då man är fjorton år, Rob — — en småsak, — en ren småsak — oh!
— Han fick ett förfärligt hostanfall, som skakade den fattiga utmärglade kroppen som om den skulle slitits i stycken. Det dröjde en god stund innan han kunde tala igen.
— Ja, ja. Du ser att jag är märkt —, började han efter en stund. Kan inte räcka länge nu — Gud ske tack och pris! — Underbart hvad man tål innan man får komma till ro — —. Skulle bli en stor konstnär, förstår du —, återtog han efter ett litet uppehåll. Det var också mors dröm. Skulle till akadem en — Rom — Paris — — Så gick allt öfver ända — du vet. — Mor — far — rikedom — lycka
— — allt borta med ens. Bortspoladt! — Syndatloden, ser du — Jorden öde och tom — mörker öfver djupet — — Och konsten — konsten — den
— — Fick aldrig utbilda mig riktigt, förstår du. Hade väl inte energi nog heller. Man skall ha näbbar och klor för att ta sig fram i denna världen. Jag passade visst aldrig riktigt. — — Gått mec1 evig hemlängtan. Somliga få göra det. Här i de här rummen som liten gosse — — längtade mig rakt sjuk ibland —
— längtade så det värkte i bröstet — — nen så kommo ju alltid brefven — mors bref — och in-drade -- — Har längtat efter — efter henne
— hela lifvet, förstår du. Efter kärlek — — godhet
— finhet — den där luften — som man andades som barn och aldrig — aldrig sedan. Ja, du med, Robbie. Mins ju ditt hem! — Ren — ren och varm
den 5 februari, firades i Stockholm hufvudsakligen genom en festlig lyrisk-dramatisk representation å Svenska teatern. Grefvinnan Mannerheim, den bekanta finska sångerskan, utförde olika tonsatta Runebergsdikter, professor Nyblom höll ett minnestal, och ett par af "Fänrik Ståls sägner" framfördes i en af hr Gustaf af Geijerstam för omkring sju år sedan utförd dramatisering, som tills nu fått hvila i hr Ranfts arkiv. Vi visa här "Molnets broder" — hr de Wahl var hufvudfiguren — Runebergs byst med det sörjande Finland vid sockeln och Sverige räckande upp en lagerkrans. Stämningen i salongen var hela kvällen djup och äkta.
Kliché: Kem. A.-B, B^nnt S'.lfi'er*parrc Sthlm—ßfca
HUNDRAÅRSDAGEN AF RUNEBERGS FÖDELSE,
— 316 —
HVAR 8 DAtlS STOCKHULiuJKOTOtiHci..
