Sida 385
HVAR 8 DAG
DET SENASTE BISKOPSVALET.
Till biskop i Luleå stift utnämndes i konselj d. 29 febr. kyrkoherden i Gellivare, Olof Bergqvist. Född i Brunskog 1862, blef B. student 1884 i Karlstad, studerade vid Uppsala universitet, aflade teol. examen 1886, teol. kand. 1892 samt prästvigdes i Karlstad samma år. Kyrkoherde i Gellivare sedan 1896.
tid bedragit er, ty ni ha trott att den var någonting annat än en docka och hoppats och hoppats. Och hvart har ert hopp fört er. Sjung ni, ni äro inte värda något annat öde än det som ni tigger om. Ni äro odugliga, därför ska ni nog få er dom hvad det lider .. .
Dom?
Var väl det som kunde träffa dem öfver hufvud taget tiondelen i lidande mot det som träffat andra, som voro dömda att endast långsamt tyna bort i neslighet ooh utan hopp. Var väl en lott att dö af sönderslitna lemmar värre än den att släpa fram en tillvaro, hvari hvarje dag var en enda lång förbannelse. Var det dom det att dö för Hyssland ? Byssland, Ryssland öfver allt. Det väldiga hvita Ryssland från Lena till Indiens gränser, det väldiga hvita Ryssland från Baltiska hafvet till Asiens yttersta gräns. Slavernas väldiga land med hundrade folkslag, från folket i den eviga snön till dyrkarne af den heliga elden och solens barn. Och medan tåget åter drog ut på esplanaderna hörde han röster stämma upp en sång, den som hans förfäder läto spela upp, då de på sina hvita hästar med långa hofskägg från segerrikt krig åter drogo in på sitt gods. Han såg de purpurfärgade schabraken lysa med gyllene tofsar, hörde vapnen rassla och lädret knarra i sadlarne. Framför gingo lifegna, och deras
pipor skuro vildt och på samma gång vemodigt genom stillheten öfver slätten ända bort till floden som likt en lång grå spegel krökte sig mellan sädesfälten. Voro de inte också af Rysslands blod, var inte han af deras ? Jo, och tusen gånger jo! Ryssland, som en gång skulle frigöras, som en gång skulle stiga fram på kulturens mark lika mäktigt som det var emellan sina gränser. Där var Rysslands framtid, där var Rysslands plats. Var det ej hans skyldighet att uppoffra sig för att det målet skulle vinnas 1.. . Hvad var då han, hvad var då zaren, hvad var då hon med de blå ögonen? Intet, intet, och Ryssland var allt! Lefve Ryssland. Ryssland var i fara, nu kände han att han ville dö för Ryssland.
Och gripen af en mäktig stämning, instämde han i de andras sång.
Men än en gång hejdade han sig bränd af sitt hat och minnet af henne, som nu försmäktade någonstans däruppe i norr. Han knöt händerna och gick framåt med sammanbitna tänder och nedböjdt hufvud.
Men i detsamma började klockorna ringa sakta och högtidligt, den långa ljusraden tändes som i ett trollslag och under snön som började falla med tunga flingor drog folkskaran framåt som ett tåg af mörka skuggor. Sången hade tystnat. Klockorna ringde.
Då steg ett oändligt jubel upp mot staden, bort öfver taken, hän mot Vinterpalatset, där en grubb-lare med blekt ansikte ännu kvardröjde i ett fönster, så högt att han blott nådde upp till det med sina axlar. En släde hade kommit tåget till mötes i yrande fart. Då den kom fram till detsamma höll den och tvänne leende och rosiga ansikten stucko fram ur fällarne.
»Fan ta mej är det inte storfurstinnorna», ropade en grof lifländare. »Vi ska slåss för dej, lilla mor!»
Det var storfurstinnorna Olga och Tatjana som voro på väg till slottet efter en promenad.
Då blef skaran som rusig.
»Lilla mor, lilla mor», brusade det under snöfallet.
Zaretski gjorde som de andra. Nu hörde ingen klocksången mer.
Nu visste 'han att ärret som han bar på sin panna inte skulle smärta mer.
»Lilla mor» .. .
Det var inkarnationen af allt hans väldiga hvita Ryssland, som nu gick faran till mötes.
Skulle då inte han vara med?
OLOF BERGQVIST.
HVAR 8 DAGS STOCKHOLMSFOTOGRAF. WHekfi Ken. A.-H. Bengt Silfversparre, StUm—Gbg
FRAN NATIONELLA VINTERIDROTTS-FESTEN I UPPSALA DEN 21 FEBRUARI: Jaktlopp!
