Sida 270
HÖSTFANTASI.
Skiss för HVAR 8 DAG af Spor.
Stormen hven omkring det lilla huset, slet af klangrosornas blad och dref dem i rödhvita flockar förbi rutorna. Det hade börjat skymma, och dagern föll blek öfver de bugande akasiorna, buskarnas oroliga löfmassor, de tropiska blommornas bjärta färger. Inne i rummet var allt tyst; flygelns toner, som en stund brusat i täfling med stormens, hade afstannat, och han, som skapat och bemästrat klangvågorna, stod tigande vid fönstret och följde med blicken bla dens hvirflande runddans därute. Den fina profilen stod askblek mol skymningsljuset och ögonens glans tycktes dö med dagens.
Ett ljud hördes genom den halföppna dörren till rummet bredvid. Ett behagligt ljud, frasandet af en sidenklädning, och likväl ryckte mannen till, som för ett slag. Ett ögonblick stirrade ban dit bort med vidöppna, feberglänsande ögon och skälfvande läppar; så strök han med en biådskande, nervös rörelse öfver sitt långa, bruna hår, gick bort till fly geln och lade handen på tangenterna. De smala, hvita fingrarna rörde vid dem, trefvande, smeksamt. En ton lockades fram och följdes af en annan; planlöst föllo de, enformigt, som regnets dropp. Slutligen samlade de sig till en melodi — om man kunde kalla den så -— en suck, glidande genom halftoner, höjande sig, bortdöende, buren af säüsamt sammanlänkande harmonier. Mannen hade satt sig framför instrumentet, och hans veka kropp tycktes följa med tonvågorna. Hufvudet böjdes, och medan det mörknade alltmera och stormen saktade af därute, tycktes allt lif stelna i stumt lyssnande till de stigande och sjunkande ackorden. De formade en sorgesång öfver lifvets lycka, den lockande, gäckande makt, som tagit den sträfvandes bästa krafter och lämnat ho nom maktlös, utarmad. Själens lifssaft tycktes droppa bort med hvarje ton, tills smärtans bitterhet började mildras af dödens kyla.
Det låg en bristande klang i ackorden. Rummet var mörkt.
— Nej, nej, det här är inte bra! hördes plöts ligt en stark, fyllig röst utbrista, medan en ljusflod strömmade ut genom dörren till sidorummet. — Du gör oss båda sjuka, cher ami! Vänta. . .
Han hade hastigt sprungit upp, så hasligt, att han tungt lade ena handen på tangenterna, hvilka utslungade en disharmonisk skräll, som jämte det skarpa ljusskenet döfvade och förvirrade honom.
Och där stod hon på tröskeln, »la fëmme aux yeux sombres», hon, som lefvat i hans drömmar i lust och smärta och fyllde hans tankar med ljufva och pinande minnen. Det strömmade ljus, klart, starkt ljus från lampan, som hon satte på flygeln; det slog en gloria kring hennes sunda, fylliga gestalt och kastades tillbaka från de blixtrande, svarta ögonen, de mörka hårbucklorna och ansiktets djärfva konturer. Skymningsfantasierna jagades bort med dunklet; men svedan blef kvar.
Hon gick fram till honom och fattade hans händer, med nästan moderlig omsorg. Men en viss otålighet spårades hos henne.
— Jag måste ju vara sträng mot dig, sade hon. — Hela eftermiddagen har du spelat, efter hvad man sagt mig, och ända sedan jag kom hem för en god timme sedan, har flygeln klagat och suckat. Jag ville skrifva, men, mon Dieu, hur kunde det bli annat än elegiskt? Mina tankar flögo jämt från skrif-bordet till min sjuke vän . . .
lian ryckte häftigt sina händer ur hennes, vände sig bort och kastade sig i länstolen vid fönstret. Där satt han orörlig, stirrande ut i mörkret med hoppressade läppar.
Hon gjorde en otålig åtbörd och lutade sig därpå mot flygeln, oafvändt betraktande honom. För en timme sedan hade hon återkommit, efter en dag, tillbragt i lif och glädje, bland starka, växlande intryck. Och då hon långsamt återvände till det lilla hvita huset under klängrosorna, hade hon åter kändt en tanke växa inom sig, som på senare tiden ständigt återkommit: »Bunden... fjättrad vid sjukdom och sorg, vid en \ alfdöd kärlek. . . jag, som vill och måste ha lifvet, det starka, vackra, hänsynslösa lifvet!»
... Så trött han såg ut! Hon erfor en impulsiv lust att smeka hans silkesfina hår.. . Och när hon så kom hem — — tyst och dödt! Men sedan började han spela, spela, bara dämpadt, liksom kraftlöst, pinande sorgset, så att det trängde igenom t. o. m. hennes ej alltför tunna hud. Hvad ville han då? Uppoffrade hon sig inte nog? Hade hon inte följt honom hit, lämnat vänner och verksamhetskrets för att vårda honom ? Gaf hon honom ej allt, hvad hon kunde ge? Men hon mäktade ej ge lif och själ, hvad man än kunde säga i förälskade stunder. Hon måste lefva lifvet fullt, lefva för att skrifva, lefva — — för att lefva!!
Som om han anat hennes tankar, såg han bort på henne. — Kära vän, sade han med hes, ansträngd röst, — du minnes väl, hvad jag sade dig härom dagen. Du skall inte uppoffra dig, inte gräfva ner din talang hos en sjukling. Lämna mig! Han tystnade och återtog sedan häftigare: Lämna mig! Det är bäst för oss båda.
— Oss båda! Du har då endast lidande af att jag är här? Du önskar vara ensam? Är det så. du tager emot mig, då jag kommer hem igen! Nej, nej, nu är du trött, nervös, du vet inte, hvad du säger, fortfor hon ömt och tog ett par steg närmare honom.
— Stanna där! Han omfattade med en stor, full blick hela hennes gestalt, hennes ansikte, däi* ögonen glänste af godhet och munnen log vänligt. . . dessa ögon och läppar, som kunde vara så grymt kalla, denna varelse, som kunde vara så öfverväldi gande, så pinande i all sin naivt egoistiska, öfversvallande lifskraft, så groft oförstående med allt sitt kraftiga snille.
Hennes leende försvann och ögonen började glänsa fuktiga.
— Kom, åh kom! sade han vekt. Smidigt smög hon sig fram och sjönk ned på en pall framför honom.
-- Cher maitre, hviskade hon, låt oss njuta en lugn, lycklig stund tillsamman, du och jag!
Han böjde sig fram öfver henne, och minnet blåste för en stund lif i deras kärlek.
— Jag har i dag haft underrättelse från G —s, de vänliga makter, som en gång förde oss tillsamman, sade hon med låg röst. — Flera gånger under dagens lopp har jag tänkt på den där kvällen, du vef.
Han kysste hennes hand. Och hvad har hon tänkt? ljöd det inom honom, medan ban för väl hundrade gången erinrade sig färden till fästen, där han första gången fick se henne, den hemlighetsfulla, olycksbådande aning, som grep honom före inträdet i salen, violdoften, som kringfläktade henne, de stora, mörka, djupa ögon, hvars blick höll på att hämma hans spel.
Hon såg honom bl id t in i ögonen utan att läsa hans tankar, medan hon höll hans smala, kalla hand i sin varma, kraftiga.
— För mig är den kvällen oförgätlig, tillade hon, drifven af medlidande och minnets betagande makt. Han hade hört henne säga så för inte länge*
