Sida 335
HVAR 8 DAG
HVAR S DAGS STOCKHOLMS FOTOGRAF. S. DE C'S KARAVANSERAJ. KlicMi Kem. A.-B. Bengt Süfvenparre, Sthlm—Gbg.
S. de C. (Soeurs de Charité) i Stockholm, det bekanta damsällskapet, som underhåller ett litet sjukhus för fattiga barn samt dessutom bespisar barn och äldre, hade i förra veckan en särdeles lyckad bazar i Handtverksföreningens lokal vid Brunkebergstorg, som tyckes kommit på modet efter Kronprinsessans stora bazar nyligen. Denna gång var scenen österländsk, framställande ett karavan-seraj med en mängd färgrika och pittoreska kostymer. D:r Sven Hedin hade bl. a. utlånat en del äkta kinesiska dräkter. Arrangören af det hela
d:r Folcker hade all heder af sitt verk.
— som i paradiset — — Föreställer mig det skall bli så--däruppe en gång.
— Han tystnade litet och började så igen.
— Vet knappast om det kan kallas en lycka att ha andats den luften från barndomen ändå. Blir så — ömtålig — — Då man minns hemmet — kärlek — förtroende — uppoffrande omtanke för alla
— — aldrig ett hårdt ord — — aldrig ett hårdt ord
— — Nåja I — Man vänjer sig ju vid allt — på sitt sätt. Men — man dör af det — — fast det går långsamt — förfärligt långsamt. — — Det har varit så kallt för mig, ser du. Ingen har kunnat hålla af mig — som mor — — var väl mitt eget fel. - — Men därför blef tanken på brefven — hennes bref, och all kärleken i dem — som en ren sjukdom för mig. Tänkte på dem jämt — längtade efter dem. Och då det blef för svårt — — så kom jag ihåg den gamla vägen öfver taken, som vi brukade som pojkar
- — krånglade mig hit i smyg — då det var månljus, så jag kunde se vägen — — och tyckte jag fann frid bär - — var hos mor, ser du — — Hos mor — — Brefven lågo ju där — det var så godt som hennes bjärta. Kunde nästan luta hufvudet mot dem. Och tänkte kanske jag kunde lyckas skafva undan så mycket af bjälken en gång att jag kunde få in handen — —
— Du — du bor här i närheten dä? sporde jag; det hela föreföll mig så underligt — kunde inte rätt fatta eller följa med allt detta.
— Hörnhuset. Du mins. Donald bodde där — Donald Ross.
— Jo, jag mindes —• mindes våra hemliga ex peditioner öfver taken till kamraten — all ungdomens glädje — mindes det så väl!
Och där bor du?
Ja. Min hustru.
Du är gift?
Ja — — gift Hon var--kafésångerska.
Nej — han höjde handen som för att hålla tillbaka mina ord — — fråga inte. För långt att berätta. —
Omaka — — det är ordet. Det är allt--. Nog
om det. Hon — håller utskänkningen därnere — du har sett den. Logis för sjömän — — ja — det är
litet bullersamt där. Och jag ---jag — ser du —
jag är ju alltid i vägen. Det fins just inte plats för mig. — — Då — — husfadren — det heter ju så —'! — inte kan förtjäna nog till sitt eget uppehälle — än mindre åt — — familjen — — då — är det ju inte mycket bevändt med honom, förstår du.
Hon är en duktig människa — — på sitt vis--
och jag — — ja, jag går ju bara i vägen. Tar upp plats -— till ingen nytta -— ser du. Och nu, — se'n bröstet blef så svårt och jag inte längre orkar måla —
— Du målar alltjämnt —? sporde jag, för att säga något.
— Inte nu. Orkar inte — — brukade hålla till nere vid hamnen — måla af fartyg — — sjömännen betalade en, två, tre shillings för dem — det var bra förtjänst ibland — -- men nu orkar jag inte mer —
— 317 —
