Sida 519
HVAR 8 DAG
tioner, och möjligen är det någon släng däraf, som anfäktar Vikland.
Under den mest intensiva och sura tystnad gingo vi därför och lade oss, och det dröjde inte länge förr än Viklands vanliga oljud började. Om det hörde hit, skulle jag närmare beskrifva Viklands snarkning, ty den är någonting alldeles enastående. Själf hade jag mot vanligheten ytterst svårt att somna, kanske var det månljuset som hade någon del i det, ty vi hade glömt att draga ner gardinen för fönstret, innan vi gingo och lade oss, och sen voro vi för lata att stiga upp igen och göra det, så att det var alldeles ljust inne i rummet. Jag låg länge och tittade på den hvita reflexen på tennstaken, men till sist somnade jag också och sof väl sen djupt och tungt i ett par timmar eller en god stund efter midnatt.
Då vaknade jag med ens af att någon strök mig med handen öfver ansiktet och satte mig förskräckt upp i sängen. Det var lika ljust som då jag somnade, och Vikland stod bredvid mig på golfvet i skjortan och stirrade mot dörren.
"Hvad är det, Vikland?" frågade jag nu alldeles vaken. "Är det någon som smyger utanför stugan?"
"Tyst, hör du inte något?" svarade han. "Jag vaknade vid att det stod en figur och stirrade på mig där borta vid dörren."
"Du yrar, Vikland", sa' jag, och gjorde mig i ordning att lägga mig ner igen. "Hur skulle någon kunna göra det, efter som jag lade hakarne på bägge dörrarne, innan jag gick och la' mig. För säkerhets skull kände jag ändå efter att de lågo riktigt på. Gå och lägg dig!"
"Då läggger du på som en höna", säger Vikland harmset och pekar på dörren där jag till min häpnad i månskenet ser att haken hänger afkrokad.
"Då går du i sömnen", säger jag i sammma ton. "Gå och lägg dig!"
Men jag har knappt fått orden ur munnen förr än jag blir alldeles stel, där jag sitter i sängen. För utan ett ljud börjar dörren långsamt gå upp, dörren som alltid sluter sig af sig själf, när man släpper den. Springan vidgar sig allt mera, den svärta öppningen blir allt bredare. Men så långsamt. Och inte ett ljud höres.
"Hvem är det?" säger Vikland barskt, men ingen svarar, och dörren fortfar allt jämt att öppna sig tills den till slut står på vid gafvel "Hvem är det?" ropar Vikland än en gång. "Svara, annars skjuter jag!"
Då ser jag honom lyfta revolvern, som han tagit från väggen öfver sängen, där några sådana pjäser hänga mellan gevären. Intet svar. Men i dess ställe börjar dörren åter sluta sig, lika långsamt och lika tyst som den nyss förut öppnade sig.
"Hvad fan är detta för konster!" ropar jag och hoppar ut ur sängen. "Tag hit revolvern, din stolle!"
Och i detsamma jag tar den ifrån honom går dörren igen med en smäll och jag rusar på den och står i en blink ute i köket. Inte en människa! Där ute är nästan lika ljust som om det vore dag. Inte en varelse! Haken ligger lika säkert för dörren som den gjorde aftonen förut, men för säkerhets skull lyfter jag af den och ser ut. Ingen! Gårdsplanen ligger tom och öde i det skarpa månskenet. Inte ett ljud, inte en knäppning. Skogen står tigande och svart och sofver.
"Ser du någon?" hör jag Viklands stämma därinne.
"Du kan ju komma hit själf och se efter", svarar jag och stänger dörren till det yttre.
Och Vikland kommer ut till mig och vi genomsnoka noga hvarje vrå och göms le utan att finna något. Vi titta under bordet, kika bakom förhänget, under hvilket vi ha våra kläder hängande, söka i spisen och inne i själfva bakugnen. Inte ett tecken till lift
Men med ens stannar Vikland med ett utrop och böjer sig ner.
"Hvad är det här för en trasa? Den har jag bestämdt aldrig sett här förr, är det din?"
Och jag går bort till honom och ser honom stå nerböjd och betrakta en näsduk, som ligger midt i månskensstrimman från fönstret. Jag ser en liten blodfläck på den och efter en stund upptäcker jag äfven monogrammet.
"Hur i herrans namn har den kommit hit?" säger jag, och jag känner hur bestörtningen tar mig, ty jag är alldeles viss på att den näsduken med sin lilla hemlighet ligger väl inlåst i en skrifbordslåda många tiotal mil därifrån och till hvilken jag ensam har nyckeln. r
"Det är ett N och ett B på den och så är dä« en blodfläck", säger Vikland. "Känner du till den?
Men jag är för häpen att kunna svara och böjer mig hastigt ned för att taga upp näsduken. Jag räcker ut handen och — famlar efter en ljus fläck på golfvet från rutan.....
Foto, Tegström, Luleå. LULEÅ DOMKAPITEL, KlieM : Kern. A.-B. Bengt Silfversparre sthlm—Gbg.
i hvilket det nya stiftets i dessa dagar installerade biskop intager säte som ordförande, bör vara af ett aktuellt intresse. Vi namnteckna ledamöterna från vänster å fotografen: Lektorerna C. Svedelius och J. A. Lagermark, Domprosten O, A. Wester, BISKOP O. BERGQVIST, Rektor K. A. Fredholm samt Lektorerna G. Norelius" och H. Wallin. Stående: Amanuensen F. Engelmark.
