Sida 695
HVAR 8 DAG
TT (Forts. fr. sid. 674.)
klart. Hvad gör det, att han är femtio år och håller på att bli skallig, när han har dubbelt så många tusen kronor, som han har år.
Hon satt med till hälften bevändt ansikte och doppade årspetsarna sakta i vattnet. — Tycker du, att jag skulle vara klok? — frågade hon.
Han såg ut, som om det bö'jat koka inom honom. — Jag tycker, att det skulle vara synd om dig — sade han.
— Bara det? — Hon böjde sig litet fram, och hennes ögon skiftade och blefvo nästan svarta. Men det var någonting i rösten, som kom blodet att hastigt skjuta upp mot pannan på honom. — Nej — sade han och såg på henne, — inte bara det.
Hon började att ro mot land, och han höll jämna årtag med henne. Men där de annars brukade landa, gick vattnet öfver grästufvorna, så att de rodde som i en löfsal mellan videbuskar och hvita björkstammar. Då och då klingade en fågeldrill halft som i sömn inne i det gröna.
Luften hade blifvit kyligare, men fast det knappt var ett par timmar efter midnatt, hade himlen börjat rodna och brinna med smala eldstrimmor öfver bergen i norr. Helga hade rest sig i båten för att bryta en kvist af en blommande rönn, och när hon såg upp, fick hon just se, hur en blixtrande solkant stack fram mellan de gamla svarta tallarna på berget.
Doften från gräs och löf blef starkare och en fågeldrill blef i hast Klarvaken. Den väckte andra, och det var, som om en enda jubelvåg lyft sig mot den svala guldglansen öfver berget.
Helgas båt hade fastnat på grund, och han som satt i den andra båten rodde tätt intill henne.
— Nu ligger kyrkklockan på åbottnen igen till nästa midsommarnatt, — sade han. Men jag skall berätta någonting för dig. Det hände en gång för många år sedan, att en ung jänta rodde öfver älfven här en midsommarnatt. När hon kom midt ut på vattnet tyckte hon, att det lät, som om någon skrapat mot silfver tätt bredvid henne. Rik blef hon också, hettes det, men jag skulle inte önska dig att fälla så många tårar, som hon gjort.
— Var det någon, som jag känner? — frågade Helga.
— Ja, sade han och pekade upp mot den öfre Björknäs*, ården, hon bor där.
En stor hvit fjäril hade råkat i sjönöd, och Helga böjde sig ned för att rädda honom- Med detsamma gledo blommorna ur skärpet och föllo ned i vattnet.
— Ser du, sade hon, nu tappade jag blommorna, som jag skulle drömma sant på i natt. Och nu är solen redan uppe.
Hon vände på hufvudet och såg mot den öfre Björknäsgården, som låg röd uppe på nipan, och hennes blick hängde som förtrollad vid de flammande solarna i rutorna.
— Du Nils Erik, sade hon. Du har väl aldrig trott, att jag på allvar tänkt på den där rikedomen, du vet? Det var kanske dumt af mig, men jag ville så gärna se, om du skulle ta det hårdt.
På midsommardagens morgon stod Ingrid på för-stugubron och hörde, hur det ringde första gången. Sommaren sjöng och surrade omkring henne i det varma solskenet, och ångorna fi ån blommor och grönska ströko genom luften.
Kyrkan låg under bärget på den andra sidan om älfven, och när klämtslagen dånade öfver det stålblanka vattnet, tyckte hon, att de ljödo mot henne med midsommarpsalmens ord: "Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor".
På en kulle nära kyrkan såg hon taket af en röd gård mellan björklöfven. Det var hennes föräldrahem, och hon knäppte hårdt ihop händerna som af gammal vana när hon såg dit. Hon tänkte på, hur h">n knappt varit mer än barn, när hon blifvit tvingad in i ett elände, som hon först var för ung att fullt kunna fatta. Hon tyckte, att de begått en svår synd mot henne, och hon blef tung till sinnes af att tänka på det denna midsommardag, när minsta strå på marken tycktes fröjda sig.
Hon tänkte också på sonens tal om att resa till ett främmande land. Hon gissade orsaken, och hon tyckte, att han var för god att gå hcnma och frätas af en sorg. Och hon tänkte, att fast andra stulit ifrån henne den lycka i lifvet, som rätteligen borde ha tillkommit henne, skulle han få ha sin frihet att söka den, där han hälst trodde, att han kunde finna den.
Medan hon stod och tänkte på honom, kom Nils Erik ut från stallet och fram till henne. Han var i skjortärmarna och barhufvad, och det ljusa håret stod rakt och stridt öfver hans öppna solbrynta panna.
Han stannade och såg ett ögonblick på moderns ansikte med de stränga linierna och de djupt liggande glänsande ögonen.
— Jag glömde en sak i går, sade han, och det var att sätta björkar kring bron här. Men till nästa midsommarhälg skall det löfvas både utan och innan.
Hon såg förvånad på honom. Han spände ut bröstet och drog ett djupt andetag, och det skarpa vecket mellan ögonen var alldeles borta. — Så tänker du vara kvar här hemma då? sade hon.
— Ja, sade han och såg utöfver älfven, som blänkte ljus i vikarna inne bland löfskogen, — en sådan morgon, som det är i dag, tycks det, som om det inte skulle vara lätt att resa härifrån. Och jag vet en annan, som också både vill lefva och dö här.
En stund senare var Ingrid på väg till kyrkan, som lyste hvit under bärget, där stranden höjt sig i gröna sluttningar från älf^en. Svarta svalvingar skuro förbi henne och vattnet blänkte och forsade kring båtstäfven. Hon satt med händerna knäppta kring psalmboken, och hon tänkte på varslet, som hon trott sig höra en gång en midsommarnatt.
Hennes hjärta hade klappat då, när hon tänkte på att det bådade henne rikedom. Men hon kunde inte ana, att hennes hår skulle börja gråna innan den dagen kom, då hon kunde säga till sig själf, att det gått i uppfyllelse.
O. A. QVAM. †
F. d. norske statsministern O. A. Qvarn afled d. 8 d:s i Kristiania.
F. i Mulde 34, student 53, advokat i Trondhjem. Vid 40 års åloer stortings-man. Justitieminister i Steens kabinett 91—93 och 98—02. Detta sistnämnda år norsk statsminister i Stockholm. Qvarn var ert person med stor begåfning och okufl g viljekraft.
O. A. QVAM. †
— 677 —
