Sida 337
HVAR 8 DAG
nom sedan — — fast det hör egentligen inte hit. De skrattade af full hals åt någon kvickhet de haft för sig just då jag kom in och det var med knapp nöd jag kunde få framföra mitt ärende — som var att mannen råkat ut för en olyckshändelse och att doktorn ansåg det bäst han finge stanna där han var — —- jag tyckte det var bäst framställa saken på det viset.
— Jaså, det kräket — var allt hvad hon sade. Hvad har han nu gått och ställt till igen? — Gärna för mig för resten, — — herrskapet behöfver inte genera sig. Men kom bara inle sedan och begär att jag skall betala några räkningar för honom. Det är stopp det — så mycket herrn vet.
— »Ska inte besvära er, min fru — — ni kan vara fullkomligt lugn —» sade jag — gjorde min prydligaste bugning och gick. Därmed var den saken afgjord. Alec Sinclair skulle få dö i frid — hur han lefvat kunde jag ungefär tänka m:g.
— — Ja — — det var underliga dagar som nu följde, skall jag säga herrarna. För mig var det just som att bläddra några blad tillbaka i lifsens bok och ta en repetionskurs i första kapitlen — ofta de vackraste och som det därför är en Guds nåd och skickelse att man så småningom lyckas glömma en smula. Sådant gör både ondt ocb godt — —
— Jag satt däruppe mest hela dagarna och läste högt i de gamla brefven för honom. Själf var han för svag att orka läsa; men han tröttnade aldrig att höra — låg där med hopknäppta händer och de håliga ögonen så stora och klara och våta och bara bad
om mer — mer! ----Ja, Herre Gud —!— Så en
god kvima kan skrifva då hon har gåfvan att lägga sitt hiärta i orden — det är ju inte alla som kunna det, förstås. Men Alec Sinclairs mor — — hon hörde till dem som både kunna känna och tala. Gossen hade inte så orätt då han påstod att det var moderns hjärta som låg i förvar åt honom bakom gamla rostiga vattencisternen på lady Floras vind. Man kände
det klappa än.--Det gamla gula papperet, det
bleka bläcket — de talade — de andades — de doftade af kärlek och godhet och tröst och glädje.--
Talte om bönböcker och postillor! — detta var som att höra en röst från himmelen — det var det.
— Hon var så ifrig, modern, att hennes gosse inte skulle bli främmande för hemmet under långa frånvaron — gjorde sig så mycken kärleksfull möda att sätta honom in i allt därhemma och låta honom känna som om han lefde med dem alltjämt. Allt fanns i brefven. — Den stora gamla herrgården —-trädgården, med de mossiga fruktträden, af hvilka ett hade så granna röda äpplen — nog mindes han dem? — och trotjänarne — gamle kusken — ladugårdskarlen — mor Lisa — — korna, hästarna--
intet var glömdt. — Sommarvind, hö- och blomsterdoft från gröna svenska ängar — vinterlandskap, med granskogar och glittrande snö och rimfrost — kälkbacken, och den lilla kälken, som ingen begagnade nu, — men som smordes så väl för att me-darna inte skulle rosta, — och så våren — hela den välsignade glada svenska våren efter långa vintern, med smältande snö på taken — öppet vatten och blå himmel och sol, starar och bofinkar och hvitsippor — — Herre Gudi — allt, allt drog genom hjärta och minne medan jag läste; — det var som vi blifvit barn på nytt, vi båda - — och allt lifvets sorg och kval bara är en dröm. Ja — — underliga stunder var det. Jag glömmer det aldrig. Det var att vandra genom Dödsskuggans Dal — — och se lifvets ljusaste och mest strålande hägring framför sig — —
— Brefven sträckte sig öfver flera år, förstås: det tog oss ett par, Ire dagar att genomgå dem. Jag tror han var fullkomligt lycklig den tiden, stackars Alec — — allt det mörka och svåra som utplånadt ur hans minne — han lefde bara i det närvarande, som på samma gång var det länge, längesedan för flutna — — den ljusa, goda, varma världen, där hans stackars hemlösa hjärta ändtligen fann sig hemma. — Världen i »mors bref». — — Ja se, —vår Herre är aldrig orätt/is, fastän det nog kan se så ut ibland. Han kan skänka lika mycken lycka åt en och annan i några få korta stunder som åt andra i ett helt långt lif — — och det han skänkte Alec Sinclair under dessa korta dagar uppvägde nog rätt mycket, det! -
— — Så hade vi nått slutet af packen--det
var bara ett par bref kvar. Han var ovanligt svag
den kvällen--det föreföll mig som om lifslågan
rent af flämtade i staken och kunde slockna hvad stund som hälst, men han ville ovillkorligen jag skulle fortsätta med läsningen — bara bad med ögonen så fort jag gjorde min af att sluta — och jag hade inte hjärta alt neka honom.
— — Sista brefvet var skrifvet strax innan han kom hem.
— — »Det är så underligt att tänka, mitt älskade barn», stod där, »att jag nu inte mera skall behöfva tala till dig på detta sättet, utan få göra det ansikte mot ansikte —!— Jag skall inte behöfva sitta här och skrifva till min gosse och du inte därborta och läsa mors bref, för att vi skola känna oss nära hvar andra! — Tänk på det, min Alec, tänk på det! — Det sjunger och jublar inom mig och jag öppnar redan famnen på vid gafvel som kunde jag sluta dig i den. Och Gud vare lof, älskade barn, jag vet att du kommer sådan som jag hoppats och bedt att du skulle komma. Du har tänkt på Gud och tänkt på mor — det vet jag! — Ja, välkommen hem, mitt barn, mitt kära, kära barn, — välkommen hem — till mor».
— »Ah mor — — ja —!» Rösten var så svag och hes att jag knappast kunde urskilja orden. Han gjorde en rörelse som för att resa sig i sängen, — hade inte kraft till det — sträckte fram händerna — det kom ett underligt strålande uttryck i det magra ansiktet — så sjönk han tillbaka med en lång suck. Ja! — Det var som jag väntat. Lågan hade flämtat upp i staken för att sedan slockna. Skoltiden var slut. Alec Sinclair hade ändtligen hunnit hem. — Han var död. Och mors bref — dem fick han förstås med sig i kislan.
— Ja!--så var det med det. Det var slutet på den historien. Hoppas ni inte funnit den för långrandig, gossar, efter som det just inte var någon älskog i den — åtminstone inte af den vanliga sorten. Själf tycker jag nu det är en vacker historia, om jag skall säga sanningen — — Tack för ni hört så vänligt på mig i alla fall — — Se, det än nu så att då man berättar sådana där gamla historier, så börjar alla djupsens källor att flöda — man kommer att tänka på så mycket — som betyder en hel del för en själf, men som andra kanske inte — — Jaja — ursäkta om jag tröttat ei. — Inte? - Nå, det var i alla fall snällt af er att säga så. Heder och tack! — Och nu är månen väl och ordentligt uppe — splendid — — nu kan det vara tid för oss att pallra oss af — — om vi inte skall råka osams med turlistan.
— Frid vare med er så länge! — Frid och fröjd!! —
— 319 —
