Sida 319
GAALE AAX BERÄTTAR.
II. SPÖKET PÅ LADY FLORAS VIND.
SVENSKT ORIGINAL FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
(Forts. fr. föreg. n:r)
— Nå! — Jag tyckte inte det lönade mödan att grubbla mer öfver saken, men lade den på minnet till vederbörlig kraft och verkan. Hade jag inte läst om det där om raspandet och gnagandet i tidningen så hade jag nog aldrig ens kommit att lägga märke därtill. Något annat underligt såg jag inte till — och så fick det vara som det var för den gången.
— Då kvällen kom och jag sagt godnatt åt tant Flora och gjort mina små förberedelser, slog jag mig ned på vinden i en gammal länstol där stod och vaktade på hvad som komma skulle. — Väntade just inte mycket den natten egentligen, ty sådant där kommer just aldrig just då man tänker att det skall komma och gjort sig i ordning att ta emot det — man är väl för mycket i spänning, kan jag tänka mig, och ens egna idéer och föreställningar ställer sig i vägen för ens förnimmelser och liksom stänger utsikten. Men man får ju, som sagdt, vara beredd på allt — och därför hade jag förstås också revolvern i fickan och en blindlykta, som jag skaffat mig på eftermiddagen — på golfvet bredvid mig.
— Nå — det kom intet den natten; hördes intet och syntes intet — aldrig knyst — fast jag satt där så trofast till daggryningen började lysa in så smått genom de dammiga takfönstren. Jag hörde blåsten jämra kring skorslenen, förstås, och kattorna jama på taken — litet prassel af råttor då och då och det underliga kluckandet och porlandet i cisternen, som jag mindes sen gammalt — men det var alltsammans — inte ett ögonblick något som kunde tydas på annat sätt. Och likadant var det de följande nätterna — tre eller fyra — som jag höll vakt däruppe. Roligt var det inte. Var nog van vid sådant — hade legat på lur däruppe i Canada natt efter natt också mången gång, för att passa smygande tjufaktiga indianer eller svartbjörn eller den stora klumpiga Moose-kolossen, som kommer och försvinner som en vålnad den med —--kan nog vara
kallt och ruskigt ibland att ligga så där ensam bakom en vindfälla, i famndjup snö och frost så kvick -
silfret fryser i termometern--men då visste man
åtminstone hvad man väntade på och att villebrådet lönade mödan. Det här blef tråkigt på längden och
jag började få god lust ge alltihop på båten---
men så tog jag mig för att språka litet med gamla Betsy, lånt Floras mångåriga kammarjungfru — — litet sjåpig förslås och fallen för att öfverdrifva, som folk af hennes klass för det mästa är — — men hvad hon berättade tycktes nog i alla fall bevisa att det verkligen varit något — — något som inte bara kunde skrifvas på inbillningens och fruntimmers-flaxighetens räkning. Gamle Brown, hofmästaren, hade ju oc^så hört ett och annat — — båda voro hederliga och något så när sanningsenliga människor — kort sagdt: jag måste tro att de inte ljögo.
— Men det skall jag säga er, sir, sade Betsy, att det kommer nog ingenting ännu på ett par nätter. Aldrig i nedan — det har vi lagt märke till. Och sällan vid klart månsken häller. Men hälst då det är månljusa nätter med mulen himmel eller en smula dimma. Det ha vi lagt märke till nu otaliga gånger som jag säger — det slår aldrig fel, det kan ni lita på, sir.
— Nå! — det var ju alltid en upplysning, och då man ingenting vet är man tacksam för det lilla man får veta. Jag uppgaf alltså min vakthåll ling tills vidare — det var just i nytändningen då — och tyckte det var rätt skönt få sofva ut en smula
och sköta om ett och annat som blifvit försummadt, då jag förstås måste ligga för länge om morgnarne för att återhämta hvad jag förlorat under natten.
— Jag sofver i allmänhet rätt tungt, då jag slår mig på det på allvar, och det kan ju hända att det passerat åtskilligt därute på vinden utan att jag lagt märke därtill. Men en natt, kort därefter, vaknade jag helt plötsligt med en bestämd förnimmelse af att jag hört någon hosta i min närhet.
— Jag satte mig upp och lyssnade. Jo sannerligen
— var det inte som om något tassade därute — och så kom det återigen en kväfd hostning. Jag var uppe i ett ögonblick och rafsade åt mig litet kläder
--men yrvaken som jag var, råkade jag förstås
stöta till nattduksbordet och ljusstaken ramlade i golfvet med en skräll som om det gällt Jerikos murar.
— Nå! — då man fubblar så fubblar man och det tjänar inte till att tala mer om den saken. Då ]ag slog upp dörren och lät skenet från blindlyktan lysa upp därute, så var där naturligtvis intet att se eller höra--det kunde jag vetat förut.
— Natten därpå ställde jag dörren på glänt och lade mig påklädd på sängen med revolvern tillreds och allt i ordning för resten. Men hur det var slum råde jag till — — drömde något om ekorrar, som gnagde sönder tallkottar och kastade dem på mig — och var så klarvaken med ens, med alla sinnen spända, sittande upprätt i sängen och med handen utsträckt till revolvern.
— Mycket riktigt. Det hördes ett sakta raspande och knastrande därute — som om någon mycket varsamt hållit på att tälja i träd. Det var något helt
annat än en råttas gnagande--kunde aldrig bli
frågan om sådant. Jag höll mig alldeles orörlig
— tyckte jag kom längst med att bara bruka öronen tills vidare. Det höll på en stund. Så blef det tyst —
— vid pass en tre, fyra minuter. Jag hörde klockan slå ett i katolska kyrkans torn midt öfver gatan — --Så kom det en lång suck — — ett riktigt stönande, som ur djupet af en pinad människas sorg och förtviflan — — och så hörde jag, alldeles tydligt, fastän lågt och halfkväfdt och afbrutet, hur det det mumlade — »O my God! — — mother, mother!
— — my God, my God — — how long —!» — jämte en hel del annat som jag inte kunde uppfånga
— och så något som kväfda snyftningar — —
— Jaja. Ni är unga, gossar, och jag hoppas det skall dröja länge innan ni förstår mig. — M e n — har man själf haft en mor som man hållit kär och som gått ifrån en då man som bäst behöfde henne
— och har man sedan i lifvets hårda tider känt hvad det vill säga att vara ensam och längta efter den där famnen, som aldrig — — — nå ja! — nog sagdt. Jag glömde spöken och tjufvar och alltihop för några ögonblick — så våta blefvo ögonen och så underligt kändes det kring hjärtat — —
— Det var bara ett par sekunder — — så besinnade jag mig. Nu hade jag alldeles klart för mig
— kan inte säga hvarför, men jag hade det klart för mig — att det här inte var något andeväsen, utan en varelse af kött ocb blod -— en olycklig män niska, som behöfde hjälp och tröst — vare sig han var hvad man kallar klok eller vansinnig för resten.
— Jag steg ljudlöst ut på vinden och drog ifrån luckan på blindlyktan.
— Borta vid vattencisternen satt en grå gestalt
— en människa — nedhukad -— halft liggande, hopkrupen på golfvet, stödd mot bjälken, med hufvudet
— 301 —
