Sida 719
HVAR 8 DAG
INTERIÖR FRAN PRÄSTGARDEN. mid,i?icm ^.i B™,.^/»^»»-»!,
»POETEN».
Skiss för HVAR 8 DAG af Allan Wide.
Hvem fanns väl i den lilla staden, som ej kände »Poeten»? Hvem hade ej sett den välbekanta figuren
— i grönskiftande, trådsliten röck och tillbucklad slokhatt — som med händerna i byxfickorna och grubblande, inåtvänd blick kom slinkande om gathörnen? Eller hört honom på stadens lilla rökiga kafé diskutera vetenskapliga eller sociala frågor med hvem han fick fatt i — eller på arbetareföreningens lokal eller goodtemplarnes fester hålla föredrag eller deklamera vers. Eller ännu hellre och ännu oftare — hvem hade ej sett» Poeten», med hatten på nacken, dimmig blick och litet sluddrande mål, på torget eller i något gathörn hålla tal för en skock jublande och fnittrande gatpojkar ? Ty sådan förekom »Poeten» oftast, och då var han allra roligast, tyckte gat-pojkarne — då brukade han i melankolisk ton tala om, hvilken stor man han egentligen varit ämnad tid, och hur högt han i själfva verket stod öfver mängden — och då vågade gatpojkarne skoja med honom, hvilket de aldrig tordes, då han var nykter.
Karl Brattberg hette han egentligen — men det namnet användes sällan — eller »kandidat Brattberg», som han själf titulerade sig. Tv den titeln hade han rättighet till, tyckte han — låt vara att ban inte tagit någon examen, men han hade legat i Uppsala i nära tio års tid — hur många »kandidater» hade han inte under den tiden kunnat taga
— om han bara velat! Men se, Kalle Brattberg hade högre vyer än en tarflig filosofie kandidat — den titeln kunde ju hvilken dumbom som helst förvärfva sig — men han — han skulle bli poet! Han låg inte vid universitetet för några lumpna examinas skull, hvad betydde sådana i det stora hela
— »nej allmänbildningen, ser ni, gossar, det är hufvudsaken», brukade han säga. Och allmänbildning hade han fått, om man fick tro honom själf, mer än de flesta. Det fanns, som han sade, knappt någon kunskap, som han icke åtminstone läppjat på.
Men när så Kalle Brattberg förvärfvat sig tillräcklig allmänbildning — eller när hans kredit var så uttömd, att han ej längre kunde få vigga en tolfskilling ens — hvilket man nu vill säga — så
hade han begifvit sig ut i världen, och efter många och skiftande öden hade han hamnat här i staden. Och här hade han blifvit stadens »Poet». Det var han, som skref verserna vid hvarje notabelt dödsfall — han, som skref de fosterländska dikterna på hvarje historisk bemärkelsedag — han, som skref verserna vid hvarje bröllop och barndop, förlofning och silfverbröllop och åt hvarje förälskad yngling, som ville offra ett par kronor till en versifierad hyllning åt sin utvalda, då han själf ej kunde åstadkomma den.
En kall februaridag satt »Poeten» ensam hemma på sitt rum. Det var ett ödsligt och otrefligt vindsrum och därtill oeldadt och kallt. Det var för tillfället ovanligt svår ebb i kassan, så att »Poeten» hade ingen ved att elda med — ja, han hade heller inte ätit en bit mat i dag. Han kände dock knappast någon hunger eller köld där han satt framför det rankiga skrifbordet — hans ögon strålade, och den insjunkna munnen log, under det pännan flög fram öfver papperet — nu var det färdigt — hans härliga poem! Han lutade sig tillbaka i stolen och genomläste det — det var poesi detta — del var ej för ro skull han kallades »Poeten»! Och dock, hvad visste människorna egentligen om hans diktning — ännu! Alla dessa små bitar, han skrifvit i tidningarne och privat — han fnyste föraktligt
— tillfällighetsdikter, blott och bart — hvad vore väl de emot hvad som skulle komma! Då — då skulle det bli annat af — bara hans stora verk blef färdigt.
Detta var »Poetens» stora hemlighet — en hemlighet, som han burit på i många år, och som han aldrig ined ett ord förrådt, ej ens då ruset gjorde honom som mest meddelsam.
Det var det stora diktverket han skulle skrifva
— det som skulle göra honom till en ryktbar man. Ständigt och jämt var det i hans tankar — alltid drömde han därom sofvande och vakande. Ack, han hade det ju allaredan färdigt — det vill säga i hufvudet — skrifvet hade han ingenting mer än inledningsdikten »Till henne» — ja, så skulle den heta, och så skulle hon förstå, att alltsammans var
