Sida 720
HVAR 8 DAG
meningen till henne, icke blott den lilla inledande dikten utan hela samlingen — allt var till henne. »Poeten» log drömmande — ja, genom dessa dikter var det han skulle tala till henne — tala ord, som han aldrig i verkligheten vågat säga. Han utmålade för sig, hur han skulle skicka henne boken
— tänkte sig, hur hon skulle läsa den och i och med detsamma också läsa sig in i hans innersta. Och så skulle hon förstå honom, lära känna honom och se, att han ej blott var den stackars fattige »Poeten» utan en verklig diktare med en hel värld af tankar och känslor inom sig. Och så skulle hon älska honom — hur vore det möjligt annat ? När »Poeten» kom till denna tanke, som alltid utgjorde slutpunkten, .genomilades han af en känsla af lycksalighet — ack, hvad den stackars »Poeten» skulle bli lycklig — bara boken blef färdig!
Det knackade på dörren. »Poeten» spratt till, vaknade ur sina drömmar och hasade sig långsamt till dörren och öppnade. Det var barberaren, som bodde på nedre botten. Han var mycket röd och andtruten efter den häftiga gången i trapporna och hade tydligen brådtom. Efter att ha hälsat framförde han utan omsvep sitt ärende — se, det var Lovisa i morgon, och Lovisa hette »hon», och nu tänkte han fråga, om »Poeten» ville skrifva ihop några rader åt honom — något vackert skulle det vara förstås — och om kärlek — om han ville titta ner med det, när det blef färdigt, så skulle han få några kronor. Och innan »Poeten» hann svara ett ord, var han redan sin väg igen.
»Poeten» återvände långsamt til skrifbordet. Han fick väl försöka då — några kronor voro inte att förakta minsann — nu till! Tänk, hvad han kunde få för dem — ett fång ved till en brasa, kanske alldeles säkert en hel hter konjak. Han smackade också litet korf och bröd till kvällen, och så — med läpparne — det skulle bli härligt — det skulle bli riktig fest för den stackars »Poeten» i kväll då! Med armbågarne på bordet och ansiktet stödt emot händerna satt han en lång stund och stirrade lycksaligt framför sig — på förhand njutande af hvad som komma skulle. Plötsligt spratt han till — tornklockan slog sex, och klockan sju stängdes spritbolaget — han fick allt raska på med »Lovisa», om han skulle hinna dit, innan det stängdes — den där otreflige barberaren ville nog inte betala i förskott, utan han måste ha dikten färdig, innan han fick pengar. Besynnerligt, att det skulle gå så trögt — det var alldeles omöjligt för honom att få ihop något till Lovisa.
Så föll hans blick på den färdigskrifna dikten »Till henne». Om han skulle — med några få ändringar skulle den förstås passa utmärkt? Nej, det vore vandalism — den dikten till barberarens fästmö — det vorfe omöjligt. Men ändå — klockan närmade sig allt mer half sju — han läste långsamt ännu en gång igenom dikten — han kände sig så vemodig, att han nästan fick tårar i ögonen. Skulle det nu återigen gå som det gjort hundratals gånger förut, att han just, då han fått en början till verket, måste offra den för några lumpna kronor? Att nödgas afstå från denna ståtliga dikt, som med sitt innerliga och känsliga språk helt säkert skulle ha talat till »hennes» stolta hjärta
— och låta barberarens Lovisa få den i stället! Han suckade. Men när han tänkte rätt på saken, så kunde han ju lätt skrifva om den en annan dag — den kunde kanske bli ännu bättre — och för öfrigt kanske »hon» ändå icke skulle förstå den
— han tänkte på, hur ovänlig och afvisande hon alltid var emot honom.
En halftimme senare var »Poeten» åter på väg hem. Allt svårmod var som bortblåst — barbe-
raren hade varit riktigt gentil emot honom. Under armen hade »Poeten» en stor butelj konjak, och hemma väntade honom en stor skön brasa, som barberaren låtit sin piga elda åt honom. Han tog; trapporna i ett par språng, muntert gnolande refrängen till en varietévisa. Hvad hans lilla vindsrum nu såg helt annorlunda ut — så trefligt och varmt
— med en känsla af välbehag sjönk han ned framför brasan med konjaksbuteljen och glas bredvid sig. Nu skulle han riktigt njuta — drömma och må godt. — — —
Och »Poeten» drömde — den ena drömmen stoltare än den andra, under det konjaksbuteljen allt flitigare anlitades. Verkligheten försvann efter hand
— han var ej längre den fattige »Poeten», föraktad och förbisedd — o, nej då, han var stoltare än någon konung och mäktigare än någon härskare — han var ju kung i diktens värld! Det doftade af rosor, det klingade som den skönaste musik — det var som ett förtrolladt sagoland — och där gick han, »Poeten», med »Henne» vid sin sida. Han diktade till henne de fagraste dikter, och de drömde tillsammans de skäraste drömmar, medan den yttre världen försvann som en dimma. Hvad var verkligheten mot fantasiens värld — idel töcken och mörker — hvad visste människan därute i världsvimlet om poesi och skönhet? Men han, »Poeten», som de trodde vara fattig och arm — han hade nyckeln dit — nyckeln till paradiset! Och »Poeten» log och drack och kände sig så säll och lycklig
— nu fanns ej längre någon sorg och nöd, allt var härligt, ljust och gladt.
Så småningom började dock mattigheten ta öfverhanden — ögonlocken blefvo så tunga, och tankarne omtöcknades allt mer — till sist gaf han vika och sjönk matt ned — i en bädd af rosor, tyckte han — och somnade.
Och de sista falnande glöden i brasan spredo ett matt rödaktigt sken öfver den stackars »Poeten», som med ett lyckligt leende på läpparne låg och sof på golfvet. _
RIKSMUSEETS SENASTE FÖRVÄRF.
fi. » D t srvCKUUlVSfVTOOItAF. c - fjfmvarn.
OKAPI-GIRAFFEN.
Det af gamla egyptiska målningar att döma redan för årtusenden sedan kända "Okapi"-djuret, hvilket för få år sedan återupptäcktes i Kongostaten af svensken Karl Eriksson i Fort M'beni, har nu i ett präktigt exemplar blifvit företrädt å riksmuseum. Hittills ha till europeiska museer icke kommit mer än 7 ex. af det egendomliga djuret.
