Sida 123
HVAR S DA 1
JONAS LIE. PÅ SJUTTIO-ÅRSDAGEN.
Efter portratt. JONAS LIE.
De sista bud om Jonas Lie, som nått oss från Paris, ba endast att förtälja om oförminskadt lifsmod och tvärsäker ungdomlighet. Det är en sjuttio-åring vi fira i dessa dagar, men en sjuttio-åring, som ännu icke gifvit rum åt ålderdomens vemodiga resignation och alls icke betraktar sitt dagsverke som afslutadt.
Lie's diktaröde är märkligt. Först sent och genom en yttre våldsam omhvälfning i sitt lif kom han till full klarhet om sin bestämmelse. Han var utgången från en nordnorsk juristsläkt, och själf valde han äfven den juridiska banan, icke utan en viss själf-öfvervinnelse, tv det jäste och sjöd inom honom ett något, som icke kunde mättas med paragrafstudier. Men hans klara hufvud och skarpa iakttagelseförmåga gjorde sig naturligtvis äfven på detta,, för honom egentligen främmande område gällande, och det dröjde icke länge, förrän ban var både eftersökt och inflytelserik i sitt kall.
Det stannade dock icke vid protokoll. Redan under Lie's studentår hade hans namn varit synligt och uppmärksammadt i dagspressen, och han gjorde allt fortfarande som oftast sitt inlägg i dagens frågor. I allt hvad han skref röjdes otvifvelaktigt lejonklon, och det felades hvarken på uppmaningar att utbyta advokatens yrke mot litteratörens eller på anbud som skulle möjliggjort ett sådant byte. Men Lie var betänksam ocli det kom icke till annat än författarskap »på lediga stunder». Ett sådant kan ju aldrig få någon egentlig tyngd, och man kan därför säga, att den stora olycka, som ban sedan blef utsatt för, räddade honom. En ekonomisk hvirfvel-vind sög honom med sig, och en vacker dag stod han där med två tomma händer och visste, att nu måste det bli allvar med skriftställeriet, om han och familjen skulle kunna lefva.
Och allvar blef det. Gamla barndomsminnen från det vildt romantiska Nordlandet, hvilka legat cch grott under alla dessa år, tvingade sig nu fram och fingo konstnärlig form. Så föddes »Den FremsynLe».
Hittills hade bonde-novellen i Björnsonsk s'.il varit allena saliggörande. Här hördes en nv klang, och här drogs första gången ridån upp för ett skådespel med väldigare scenerier än hvad »Sydlandet» kunde bjuda.
»I)en Fremsynte» kan betraktas som Lie's egentliga debutverk. Framgången var glänsande och förskaffade honom ett statens resestipendium. Nu kunde ban draga ut att se världen och så lämnade ban då, för alltid kan man nästan säga, fosterjorden. Ty sedan har han mestadels varit bosatt i utlandet. Rom var hans första pil-grimsmål, och Paris har sedan blifvit lians bjärtestad.
Tro bara icke att han blifvit mindre norsk för det! Först och främst har hans liem därute varit sammelplatsen för allt hvad norskt heter; det har oupphörligt varit hälsningar och nykomna med en fläkt från fjällen omkring sig. Och
KHM: Bengt Sil/vertpam.
FRU THOMASINE LIE.
så kan en sådan natur som Lie's aldrig förlora sin själfständighet. Som pojke förstod han godt att värna sig med knytnäfvarne, när det gällde. Och i främmande land har intet kommit hans norska jag för nära. För att citera en fin iakttagelse af Hermann Bang: »Han voksede sig aar for aar mere norsk. Det var som kunde han paa afstand med vidunderlig Lydhørdhed høre Modersmaalet gro».
Hans nästa böcker »Tre-masteren Fremtiden» och »Fortællinger» vunno icke samma framgång som »Den Fremsynte». Med »Lodsen og hans hustru» steg intresset åter — det var i dessa dagar Lie erhöll sitt »Digtergage» i likhet med Björnson och Ibsen -— men under de följande åren sjönk det stadigt. Flera nya arbeten kommo ut, men man kände sig endast »skuf-fet». Det var något trefvande öfver dem, man hade en förnimmelse af »artt det icke var det gamla, fasta handslaget, den gamla, klara rösten.
Otvifvelaktigt är också att Lie några år bortåt kämpade en hård kamp för att finna sig själf. Slutligen var dock segern vunnen. 1880 kom »Butland», och sä med korta mellanrum »Gaa paa», »Livsslaven;, »Familjen paa Gilje», »Kommandørens Døtre» och »Et samliv». Nu kände man igen den »riktige» Lie, nu läste man och förtjustes, och alltsedan har publikens tillgifvenhet och beundran varit oförminskad
Hvad är det som gör en diktning gripande ? Svaret är alltid detsamma. Pröfvostenen är den personliga äktheten. Lie är Nordlandets och familj;'-lifvets, särskildt äktenskapets skildrare. Med andra ord, det är sitt eget bästa han har gifvit oss.
Med varm hand äro hans gåfvor skänkta oss. Och det är också med varmt sinne våra lyckönskningar nu ha gått till mästaren där ute på hans högtidsdag.
Egentligen är det två sjuttio-åringar vi fira. Ty fru Thomasine, som är jämnårig med sin ma.11, får på inga, villkor glömmas, fast hon af blygsamhet alltid håller sig i bakgrunden. Men Lit* försummar ej tillfället att dela med sig af blommorna åt sin skyddsgudinna; med rösten mättad af hängifvenhet och tacksamhet säger han: »Jeg skvl-der hendes Indflydelse og Indskydelse under mit Livs Samarbeide ikke blot væsentlig, hvad min Dig!-ning kan eie af fast Kunstform, men tillige ved hendes Indvirken det, som efter haanden har ideelt uddybet og betydeligg jör t, hvad jeg saadan har digtet og sat i Liv.
För tio år sedan, när Jonas Lie och hans fru voro föremål för en hyllning liknande den som kommit dem till del i dessa dagar, uttalade den berömde författaren i »Samtiden» denna önskan:
»Vi har bægge en Folelse som om vort Samarbeide nok endnu kunde skabe Boger om Ting, der ligger os paa Hjerte endel Aar frem i Tiden. Maatte det forundes os!»
Vi kunna godt antaga, att dessa ord sades i går. Och så instämma vi: Måtte det förunnas dem!
