Sida 713
DET VAR EN GÅNG
Sannsaga för HVAR 8 DAG af Thora Randahl.
Skymningen började att breda sina skuggor i den stora barnkammaren, och ljuset från gaslyktan ute på .gatan kastade en lång gul strimma öfver golfvet.
Borta i fönsterfördjupningen satt tant Betty med -en liten ljuslockig pilt i sin famn.
Det lilla hufvudet hvilade tryggt mot tantens bröst, och båda de små knubbiga händerna, med alla sina gropar, höllo troget fast på en trähäst med trenne ben och utan svans. Djupa, lugna andetag ljödo genom rummet.
Den lille sof.
Tant Betty virade sakta och försiktigt sin kjol kring den lilla slumraren i sitt knä.
— Se så där ja — nu satt han bra!
Långsamt lutade hon sig fram för att lägga ihop
sagoboken, ur hvilken hon läst för den lille. Mekaniskt följde hennes ögon i den osäkra belysningen sidans första rad:
— Det var en gång ....
Sakta upprepade hon orden för sig själf, så log "hon ett stilla, vemodigt leende.
Försiktigt lutade hon sig tillbaka i stolen och slöt ögonen. Bit för bit gled hon in i drömmarnes rike och snart slumrade hon ikapp med den lille i sitt knä.
Ljudlöst sväfvade sagornas fe genom rummet och täljde:
"Det var en gång, då dessa gråa lockar voro guldgula, och dessa infallna kinder runda och prydda med sundhetens rosor, då ögonen strålade och munnen log och sjöng ikapp med alla skogens fåglar. Det var i den glada och lyckliga barndoms- och ungdomstiden, som lektes fram däruppe på hennes faders vackra egendom i Värmland.
De voro två syskon, hon och hennes bror. Brodern studerade till läkare och låg hela vintern i Uppsala. Glädje var det då han, vid feriernas början, skyndade hem till far och mor och lilla syster Betty.
Men så en gång kom han icke ensam, han hade en kamrat med sig som han, med sina föräldrars tillstånd, erbjudit att få hvila ut sig hos dem under sommaren.
Det var en glad och hurtig yngling, med käcka, frimodiga ögon och brunt lockigt hår. Äfven han studerade medicin, men på en gammal onkels bekostnad. Själf var han fattig och både fader- och moderlös.
Han vann snart alla med sitt hjärtliga, rättframma sätt — isynnerhet voro han och Betty de bästa vänner i värfden. De lekte och rasade i skog och mark som två lössläppta pojkungar från morgonen bittida till kvällen sent.
Det var en härlig tid för dem båda.
Men så kom hösten, och. så började brodern och hans vän att rusta sig till resan. Så kom afskedets stund med tusen innerliga tacksägelser från vännens sida och tusen hjärtliga uppmaningar att upprepa besöket nästa sommar från familjens sida och speciellt från Bettys.
Två sådana härliga somrar tillbrakte de tillsammans.
Då han reste sista gången fick han en guldring af Betty, och han skänkte henne i gengäld ett litet guldhjärta.
— Mitt eget har du redan! hviskade han med en djup blick in i hennes ögon, då han tog afsked.
O, hvad hennes lilla hjärta klappade af fröjd vid de orden!
Så kommo långa dystra tider, då modern sjuknade och slutligen dog.
Tiden gick och Betty fick alltid en varm hälsning från vännen i broderns bref. Han underrättade henne
en gång om, att onkeln var död, och den unge mannen nu måste taga plats som informator under sommaren för att kunna uppehålla sina studier. Det stack till i hennes hjärta vid denna underrättelse, det kändes så hårdt att inte få se honom under den kommande sommaren.
Strax innan han tillträdde sin plats som informator skref han ett långt, kärleksfullt bref till sin lilla solstråle, som han kallade henne, och omtalade huru han skulle sakna henne under sommaren. "Men en dag", slöt han, "skall jag väl komma och hämta min solstråle och behålla henne för alltid."
O, det kära, kära brefvet! Hvad det blef läst och kysst otaliga gånger. Det följde henne öfver allt, och om natten låg det under hennes hufvudkudde.
Så kom vintern. Fadern började att blifva krass-lig, och Betty måste ersätta både far och mor vid gårdens skötande,
Då och då mottog hon ett bref från sin hjärtans kär, men till slut upphörde de nästan helt och hållet. Det smärtade henne djupt, men hon sköt skulden på den stundande doktorsexamen som både han och hennes broder nu skulle aflägga.
Sommaren kom — och med den brodern med sitt nyförvärvade doktorsdiplom på fickan.
Den gamle fadern log förnöjd — där han satt i sin stora stol.
— Nu skulle jag blott vilja se min lilla Betty godt gift, så kunde jag lugnt sluta mina gamla ögon till! nickade han.
Betty rodnade häftigt och vände sig bort.
Samma dag hennes bror hemkommit, gick hon upp på hans rum för att sätta några friska blommor i hans vasar.
Då hon kom in satt brodern och skref.
Borta på spegelbordet låg en bunt visitkort. Betty bläddrade hastigt igenom dem. Plötsligt utstötte hon ett skrik. Brodern vände sig förskräckt om.
— Men hvad i Guds namn är det, Betty? sporde han ängsligt.
Med krithvila kinder och ett förtvifladt uttryck i ögonen stirrade hon på ett litet aflångt kort i sin hand. Brodern reste sig och gick bort till henne.
Hastigt läste han namnen på kortet — öfver hennes axel.
— Åh — ja visst, yttrade han långsamt — det är hans förlofningskort, min lilla vän; han eklaterade sin förlofning samma dag han aflade sin examen!
Hon stod alltjämt i samma ställning och stirrade
— bara stirrade.
Plötsligt förstod han allt! Så innerligt ömt och varsamt lade han hennes lilla hufvud mot sitt bröst och strök de ljusa lockarne.
— Min stackars lilla Betty! sade han medlidsamt
— var det han som tagit ditt lilla hjärta till fånga?
Hon snyftade häftigt. — Se så, lilla barn, tröstade han henne — var du glad att det gått som det gjorde; han var en allt för ytlig och flyktig man för min lilla syster.
Hon lösgjorde sig ur hans famn och torkade tårarne ur ögonen. Allt var som dödt inom henne. Liksom i en dröm vacklade hon ut ur rummet och ned i trädgården.
Där nere utkämpade hon sin första, svåra kamp.
Fadern blef allt svagare, och när de första bladen föllo, drog han sin sista suck.
Nu upplöstes det kära barndomshemmet — gården såldes och Betty flyttade med sin broder till Stockholm. Hon hade åldrats på en kort tid, och af
den glada, strålande Betty fanns icke mycket tillbaka.
Tiden gick. Genom brodern hörde hon att det
— 695 —
