Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

KÄNN DIG SJÄLF.

För HVAR 8 DAG af C-n B-ll.

En vacker afton i början af maj anno domino 1578 stod fader Ambrosius, abbot i dominikanerklostret i R—burg, vid det öppna fönstret i refektoriet och såg ut i trädgården. Den ljumma vårluften strömmade in i rummet, det doftade starkt från häggarne, som stodo hvita af blom. Två af bröderna gingo fram och tillbaka på gräsvallen inbegripna i ett lifligt samtal. Plötsligt nådde ljudet af ett muntert skratt fader Am-brosii öron, och han rynkade missnöjd pannan. "Ej att jag tadlar oskyldig fröjd", mumlade han, "sinnet må däraf äfven bakom klostermurarne hämta styrka och friskhet. Denna gång fruktar jag dock att någon munter historia från broder Antonius glada ungdom funnit väg till broder Martins villigt lyssnande öra. Strängare disciplin behöfves! Köttet är svagt, och de trådar som binda hjärtat vid världen äro många och afslitas ej på en gång. En efter annan måste de afskäras med stor smärta för den lekamliga människan."

Från den närbelägna kyrkan kallade klockorna till vesper. De båda munkarne afbröto sitt samtal och skyndade in med raska, ungdomliga steg. Fader Ambrosius såg efter dem tills de försvunnit bakom gallergrindarne.

"Dåraktiga och tanklösa ålder", utbrast han. "Huru ifrig att känna allt och pröfva allt! Likt Esau säljer du för stundens njutning det dyrbaraste du äger, och för sent inser du hvad du förlorat." Han suckade och fortsatte efter några ögonblicks tystnad: "Huru många fastor och böner har jag icke själf behöft för att få ungdomsblodets sjudande sång i mina ådror att tystna för alltid. Upproriska hjärta! Striden med dig var hårdare och långvarigare än den jag vid min faders sida utkämpade med trons fiender i österland. Nu är du dock full af inre fröjd och sann himmelsk ro. Lik en källa bland bergen speglar du något af himmelens lugn och stormarna kring höjderna nå dig ej. Lignum et cadaver är jag, död för denna världen för att lefva i den tillkommande."

Munken försjönk i tankar, den nedgående solen belyste hans stränga tankfulla drag.

Vespern var öfver. Under orgelns sakta bortdöende toner tågade munkarne och korgossarne med brinnande ljus i händerna in i sakristian. Fader Ambrosius gick in i sin biktstol, satte sig tillrätta och såg genom gallret ut i kyrkan, där ljusen började släckas. Här och där knäböjde någon mörk gestalt med andäktigt nedböjdt hufvud. En högväxt, svartklädd kvinna närmade sig biktstolen, i den skumma dagern kunde han ej urskilja hennes drag. Hon knäböjde och sade med låg röst: "Fader, gif mig er välsignelse, jag har syndat", och började sin bikt. Munken lyssnade förströdt. Hvarje kvinnna, som knäböjt där, hade berättat honom detsamma. Det var det dagliga lifvets småsynder, otålighet, själfviskhet och afund. Plötsligt tystnade hon, och i tanke att hon slutat sin bikt sade munken några förmanande ord, då hon afbröt honom: "Ännu en synd, den svåraste, som jag aldrig haft mod att bikta, trycker mitt samvete. Jag känner, att jag ej har lång tid kvar och vill därför, medan det ännu är tid, söka få frid, ty härinne", hon lade handen på hjärtat, "brinner en eld, som förtär mig. Haf tålamod, fader, och hör mig!"

Någonting bekant i hennes röst kom munken att rycka till och böja sig fram för att betrakta henne. Men hon höll ansiktet gömt i sina händer, och han såg endast en hvit nacke och ett gyllene hår. Hon fortsatte. "Född och uppfödd i ett land långt norr ut, där kätteriet frodas, insöp jag tidigt något af dess villfarelse. När jag var omkring sjutton år återvände mina föräldrar hem till Tyskland. Som de bägge voro rättrogna katoliker märkte de med sorg min otro. En dag fann mig min moder läsande i bibeln,

som en oförståndig vän satt i min hand. Hon tog den ifrån mig och sade kallt, att som jag uppförde mig som ett olydigt och halsstarrigt barn skulle jag äfven behandlas som ett sådant. Hon befallde mig att påsätta min hufva, och utan ett ord vidare förde hon mig till det närbelägna dominikanerklostret och föreställde mig för abboten. Med få ord omtalade hon för honom allt och bad honom låta någon af bröderna undervisa mig i den rätta läran. Abboten lofvade detta, och redan nästa dag stod en hvitklädda ung munk i min faders lilla skrifrum beredd att göra allt för att borttaga mina "kätterska griller". Detta lyckades äfven snart. I början fann jag hans undervisning torr och tråkig, men snart fördjupade jag mig däri med stort intresse. Vi höllo oss dock icke bara inom teologiens gränser utan talade och resonnerade om allt. Hans uppfattning var dock i motsats till min något trång, men ett hade vi gemensamt — kärleken till det goda och sköna ...

En afton visade han mig genom särskild tillåtelse klosterträdgården. Det var en mild, vacker afton i början af juni. Vi gingo samtalande fram mellan de blommande äppleträden, som strödde sina hvita blomblad på vägen framför oss. Bägge älskade vi naturen och njöto i fulla drag af aftonens skönhet. Vi stannade på en höjd i midten af trädgården och sågo mot horisonten, där solen höll på att sjunka. Morgonen därpå skulle munken börja en pilgrimsfärd till Rom, och detta var vår sista afton tillsammans. Tanken på den förestående skiljsmässan grep oss bägge, och vi stodo en stund tysta. Plötsligt vände munken sig till mig. "Hvad är lifvet min dotter, annat än en dag mellan tvänne nätter, den som varit och den som kommer. När vårt lifs sol dalar sjunker allt både sorg och fröjd i glömskans skymning, endast våra goda gär-rningar, vår tro och kärlek tindra likt stjärnor i natten. Vi återses ej mer i detta lif, men vi skola mötas en gång framför Guds tron. Behåll det du har att ingen tager din krona". Jag vände mig bort för att dölja mina tårar och började vandra ned för kullen. Förblindad af tårarne snafvade jag och skulle ha fallit, om ej munken tagit mig i armen. Han varseblef då mitt tårdränkta ansikte och utropade: "Men, mitt kära barn, hvarför denna sorg?" Jag lyfte min blick till honom och, ej längre mäktig mig själf, utropade jag: "Fader, jag sörjer öfver att aldrig få återse er." Hans ansikte förvandlades, hans ögon blefvo stora och brinnande, och han slöt mig i sina armar." Hon gjorde

Klirhf: F*»"* Silfwaparr*

SKYTTERÖRELSEN. En liten interiör från den stora Bazaren i Sollefteå den 22—23 april.

- 508 —