Sida 95
HVAR 8 DAG
en plats som ej kunnat fyllas af någon annan. Man vande sig att lita på honom och tvekade ej att i största utsträckning begagna sig af den aldrig tröttnande beredvillighet hvarmed han ställde sig i allas tjänst. Själfve doktorn, som snart under grufarbe-tarens grofva dräkt igenkänt den bildade och intelligente mannen, glömde nästan i den feberaktiga spänning hvari lian. ständigt befann sig, att denne man, som för honom blifvit ett ovärderligt biträde och som han skämtsamt kallade sin underläkare, i själfva verket ännu var hans patient och att de mödor, för hvilka han utsatte sig, för honom själf kunde medföra de ödesdigraste följder.
För Malm själf var detta kanske den lyckligaste tid han upplefvat allt sedan barnaåren. Här kände
offrande kvimia, hvars alla krafter samlade sig kring det enda målet — att till det yttersta fylla den uppgift som blifvit henne förelagd. Han kände sig lycklig öfver att få dela arbetet med henne och få taga sin del af henne bördor.
För henne var han en hjälte — ja, nästan mer än så; ett högre väsen, i hvilket allt det högsta och bästa, vackraste och ädlaste hvarom hon kunnat drömma i himmel eller på jord, tycktes henne för-kroppsligadt. Just så — fulla af styrka och mildhet, godhet och allvar — tänkte hon sig änglarna — de starka hjältar, hvilka såsom ljungelden, förfärande och tillbedjansvärda på en gång, ila att ut-tora Herren Guds befallningar och anföra himmelens härskaror i kampen mot all världens synd och ond-
II. 8 D:t STOCKHOLMSFOTOGRAF. H. 8 J>.» O/iTEBORGSFOTOGRAF. Foto. Rangnitt, Helsingborg.
STOCKHOLM. GÖTEBORG. HELSINGBORG.
Spårvägsstolparne till den elektriska driften i Stockholm, hvilka för en tid sedan börjat uppsättas, ha blifvit föremål för olika omdömen i tidningarne. Man anser sålunda på somliga håll, att deras dimensioner äro alltför vidlyftiga. Vi återgifva här en s. k. normalstolpe, hvilket slag af stolpar kommer att få plats på de flesta ställen i hufvudstaden. Till jämförelse visa vi dylika stolpar från de andra
svenska städer, där elektrisk spårvägsdrift finnes.
lian sig nyttig och nödvändig; kunde hjälpa, trösta, lindra plågor, sprida en smula glädje, och — framför allt — lätta några af de allför tryckande bördorna för dessa kära små kvinnor, som varit så goda mot honom. Öfverallt var han till hands, — ingen möda, ingen ansträngning var honom för stor. Här fanns ej tid att drömma eller grubbla vare sig öfver det förflutna eller det kommande; dagen och natten räckte ej till för de plikter som togo alla tankar och krafter i anspråk; det närvarande var nog och i det närvarande kände han sig lycklig.
Jane och han kommo hvarandra, som naturligt var, allt närmare under dessa pröfningensi dagar. Med öm glädje och rörelse, halft faderlig, halft broderlig, iakttog han henne dag efter dag och lade märke till huru väl hon bestod det eldprof hon hade att genomgå. Nu var all tafatthet, all osäkerhet lör sv annen, all barnslig svaghet och pjåkighet bortlagd, som om den aldrig funnits. Det föreföll honom som om den lilla späda, barnsliga varelsen för hvarje dag allt mera växte och utvecklade sig till hjältinna — till en stark, god, ädel och upp-
ska, lidande och elände. I tysthet döpte hon honom till »S: t G e o r g». Hennes kännedom om helgonens historia var ytterst begränsad, då hon fått sin uppfostran i en af Ny-Englands mest ultra-protestantiska folkskolor, där allt sådant aktades för en styggelse. Men hon hade af en tillfällighet en gång kommit att besöka ett katolskt kapell, och hvad hon där fått erfara — ljusen, blommorna rökelsedoften, den härliga musiken, den underbara, betagande stämningen — hade gjort ett outplånligt intryck på hennes lilla svärmiska, skönhetstörstande själ. Hon bevarade det som en möjligen syndig, men hänförande hemlighet, på djupet af sitt hjärta.
Där, öfver altaret, hade hon också sett en tafla — så godt som den första hon någonsin skådat — och den väninna som fört henne dit hade sagt henne att den föreställde den helige Georg — en mäktig, ridderlig gestalt, med segerns majestät i blick och uttryck och svärdet hvilande på den underkufvade drakens hufvud. Hon tyckte sig finna en omisskännelig likhet mellan honom och hennes store svenske vän. Namnet passade honom — och i sina tankar
(Forts. sid. 80).
77 —
