Sida 249
UNDER KULORNA.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Kanonerna hade talat ut och det var handgevärens och bajonetternas sak att afgöra träffningen. Första kompaniet af »De irreguliära» hade tilldelats äran att göra den första våldsamma chocken och ordern lydde så enkelt och tydligt som möjligt. »Förjaga dem ur deras gropar!» Det vill under modär-naste krigföring säga: Fall ned som en knuten hand efter ett slag, men slå, slå hårdt, så att motståndaren för ett ögonblick blir förbryllad. Sen kommer kompani efter kompani, bataljon efter bataljon och tager vid där ni blefvo liggande. Och trampa ner eller förtrampas, tystna för alltid eller uppstämma jubelrop öfver massor af fallnas lik.
Strax bakom skyttelinien, bildad af »De irregu-lieras» andra pluton, låg löjtnant Jerome O. Ward bakom en sten och pratade med en man i ledet, som mellan orden då och då dök ner mot marken och tog sikte för att sju bistra sekunder efteråt skicka en kula mot en brun rullsten åtta hundra meter framåt på Karroo.
»Du skjuter för högt, Victor», sade han och riktade sin kikare mot boernas skyttegraf. »Klippan bakom narrar dig så att du missar den djäfvulen.»
Den tilltalade fyllde på nytt magasinet i sitt gevär och tittade med gråkalla ögon efter rullstenen.
»Du ska inte kalla honom djäfvul, Jerome», svarade han. »Jag ger mig den svarte på att det är en ovanligt hygglig karl, om vi bara mötts under andra omständigheter».
Sen han åter aflossat ett skott och fått in geväret fortsatte ban:
»Och det är ju rent af löjligt hur jag här ligger och bommar på honom. På den där sidan vet jag då åtminstone af fem fullgoda gentlemän, som jag tömt mitt glas whisky tillsammans med i Kap. Och jag skildes från dem fullkomligt som deras bäste vän. Och vi kommo sams om att skjuta på hvarann efter bästa förmåga så snart »farbror Paul» fått kriget i ordning. Det kan ju hända att den där framme är en af dem ... Ja men nu!...»
Han rörde på ryggen som en katt när han samlar sig till språng, när han sköt fram geväret och tog sikte. Skottet föll. Han lyfte litet på sig för att kunna se bättre, men dök hastigt in bakom sitt skydd och förde in ny patron.
»I dag blef det nog ingen skyttemedalj för Erik Ström om jag låg på skjutfältet därhemma och beräknade vinden.»
Han suckade, men det var inte öfver felskottet utan det var ordet därhemma som var orsaken.
»Nu blir det bestämdt någonting af», sade löjtnant Ward. »Jag ser att de ha några konster för sig kring fanan borta vid generalstaben. Nu få vi order att gå!»
»In i himmelen ja eller annorstädes. Men då signalen kommer, så kryp hit får jag trycka din hand för sista gången!»
Ward kröp på alla fyra fram till sin vän och blef liggande vid hans sida bakom samma sten där denne tagit betäckning. Skotten framför dem smällde som pisk-klatschar, och kulorna refvo upp dammet som en rök omkring dem, där de med döfva ljud slogo ner i den mjuka marken.
»Du kommer ihåg hur vi första gången blefvo bekanta Ward», fortsatte Ström under det han allt jämt höll ögonen på fiendens skyttegraf för att gripa hvarje tillfälle i akt som yppade sig att skjuta. »Det var där nere i Plaff- eller Ploffontein eller hvad det heter. Där jag hade nöjet göra dig den där lilla tjänsten som gjorde oss till bröder för den korta tid som blef oss förunnad att lefva, som jag tänker.
Och där du i gengäld gjorde så att jag fick det stora nöjet att bli skjuten på det här trefliga stället i stället för där borta . . .
Jag har ärligt berättat dig det mesta af mitt lif, innan jag tog emot ditt handslag. Det, hvarför jag kom hit, du vet. Men jag har aldrig för dig eller någon annan berättat den allra innersta orsaken till det. Men i dag, strax innan vi skola till att dö, anser jag min botgärning fullbordad. Det skall liksom bli med rakare rygg som vi båda gå sida vid sida fram emot det okända. Därför vill jag tala om alltsammans för dig».
Han drog in geväret och rände sig om på rygg så att han kom alldeles intill föjtnanten.
»Gevärspipan är ohandterlig, och jag orkar inte skjuta längre. Det är bättre att jag hvilar mig tills det gäller».
Löjtnanten gjorde ingen invändning, hvarför han låg kvar och såg upp i himmelen, där stjärnorna började tändas. Teg en lång stund innan han fortsatte.
»Ja där uppe fann jag det... alltsammans. Och mig själf och hvilken väg jag hade att gå. Under Karroos hvita stjärnor ... de som komma en att tänka på ett djurs suckande . .. Att min väg inte var hämdevägen utan törnevägen fram till den stora ödmjukhetens frid. Och så. .. fann jag att jag aldrig skulle försöka rymma mer, för det var min mening att rymma den gången, du vet. Jag ville hem för att fördärfva en människa som jag under tusen lidanden lärt att hata. För min egen del var jag trött och ville sluta, men innan dess skulle jag ha en annan med mig. En kvinna. Hon som gjort mig till den jag var. Och som lät mig gå ensam, sen jag gjort som hon bad mig. O Gud, så jag älskade henne.
För du skall veta att jag var ung då och förstod så litet af världen. Hade knappast sett mer än det som låg närmast utanför min fars stugudörr. Och när jag kom till den lilla staden där jag skulle tillträda min anställning syntes mig allt så stort och underligt. En ny värld. Men alla de lockelser den erbjöd mig voro dock alldeles ofarliga . . . ända tills .. .
(TILLHÖR VECKANS PORTRÄTTGALLERI.)
J. R. THEGERSTRÖM. †
D. J. ELGÉRUS. †
Örebro stads äldste och främste borgare, fabrikör Daniel Julius Elgé-rus, afled därstädes d. 22 dec. 86 år gammal. E., som.. under ett 60-tal år varit bosatt i Örebro, har lifligt tagits i anspråk af kommunala intressen såsom led. af en mängd olika styrelser m. m. Led. af stadsfullmäktig.
Den 15 dec. afled i sitt hem i Djursholm f. d. grosshandlaren Johan Robert Thegerström. Han var född 1824 och innehade till för någon tid sedan firman Rob. Thegerström & C:o i Stockholm.
— 231 —
