Sida 45
KAMMARHERRENS HUSHÅLLERSKA.
För HVAR 8 DAG af Th. Randal.
»Det tjänar till ingenting, Fritz; jag ger aldrig mitt samtycke.»
Den gamle kammarherren, med det fina, sirliga väsendet var utom sig af förargelse. Hans son, den ståtlige löjtnant Fritz von Löving, hade funnit för godt att förälska sig i en skådespelerska af ytterst tarflig extraktion. Något den gamle adelsmannen fann alldeles »oerhördt».
»En sådan dam svärmar man för, min gosse, men man gifter sig icke med henne!»
»Heller icke då man verkligen älskar henne?»
»Älskar — — — älskar — — — älskar -—
— —» skrek den gamle herrn rasande »— —■ —-en förnuftig man älskar öfver hufvud taget alls icke!»
»Jaså icke!» Löjtnant Fritz reste sig och knäppte helt lugnt ett par knappar på sin uniformsjacka. »Nå, så är det väl icke vardt att tala om den saken mera. Du är nu en gång allt för gammalmodig i din åskådning och ser helt annorlunda på lifvet än vi andra, därför vill jag icke disputera mera med dig — men ser jag mig nu nödsakad till att handla mot din vilja och ingå en förbindelse utan din välsignelse! Farväl!»
Löjtnant Löving hade nästan hunnit helt ut på gången, då hans fars röst kallade honom in igen.
»Du vet väl hvilka följder denna din handling skall få?» sporde han, kallt. »Icke ett öres hjälp mera, mon g arc; ön! Lef nu på det, min vän!»
Löjtnant Fritz bet sig i läppen: »De f—3 skulderna!»
Den gamle herrn skefvade bort till sin son.
»Det hjälpte!» nickade han för sig själf. »Du borde hellre hjälpa din stackars gamle far med att finna en duktig hushållerska, Fritz! Nu har jag i fjorton dagar ätit svedd soppa, bränd fisk och halfstekt kött, skall det fortfara på så sätt dör jag snart af svält!»
Kammarherren var en läckermun af första rang »och», tänkte löjtnanten, »kunde jag blott skaffa honom en hushållerska, som lagade god mat, blefve han kanhända mera medgörlig.»
»Jag skall göra hvad jag kan!» sade han högt.
Den gamle nickade förnöjdt och Fritz begaf sig på väg till sin fästmös bostad.
Fröken Lilly Arendt stod just i begrepp med att packa sina koffertar, för att företaga sin vanliga ferietur efter säsongens besvärligheter, då ban inträdde.
»Hu, hvad du ser mörk ut, min käre Fritz!» skrattade hon muntert. »Din herr fader har visst varit särskildt omedgörlig i dag, icke sannt?»
Han nickade dystert.
Den vackra skådespelerskan med det ljusa leendet och den fina, slanka figuren räckte honom båda sina händer.
»Se så, icke tappa modet, Fritzeman! Vät.ta bara så skall du få se att vi skola besegra den gamle herrn med alla hans fördomar. Har du icke en eller annan plan?»
Fritz berättade henne om hushållerskan. Lilly hörde noga efter och då lioa suttit tyst en stund gled det ett fint leende öfver hennes intelligenta ansikte.
»Kära Fritz, det var icke så dumt det där! Jag påtager mig att skaffa din far en hushållerska, hvars duglighet skall sätta honom i evig tacksamhetsskuld till dig och», med ett fint leende, »till mig b »Nu», fortsatte hon, »reser jag på landet till en gammal tant och stannar borta tills teatern börjar
— och du begifver dig till manövrerna — och då vi åter mötas skall du få se — att din far är mjuk och medgörlig.»
Fritz log en smula misstroget, men hans gång var mycket lättare och spänstigare då ban efter en halftimmas tid åter beträdde faderns rum, för att meddela honom att han funnit en duktig hushållerska åt honom.
* * *
»Den nya hushållerskan!» anmälde betjänten.
Kammarherren satt i sin stora stol, plågad af giktsmärtor och vände därför ett högst förargad t ansikte mot den inträdande.
Men då hon stod framför honom, smärt och fin i sin enkla promenaddräkt, reste han sig ovillkorligen och räckte henne sin hand med ett älskvärdt leende.
»Välkommen, min fröken, var god och tag plats!» yttrade lian galant. »Om jag hörde rätt, yttrade min betjänt något om att ni var den nya hushållerskan som min son skaffat mig!»
Hon böjde jakande på hufvudet.
Efter ett kort samtal — hvarunder den gamle kammarherren ett par gånger ertappade sig själf med att se för djupt in i den unga damens vackra ögon
— inträdde hon i tjänstgöringen.
Nu upprann en gyllene tid för den gamle mannen. Alla hans lifrätter stodo dagligen på bordet och han blef passad och skött som vore hushållerskan hans dotter. Men icke allenast i köket förstod den unga damen att göra sig gällande, äfven i salongen och bland husets gäster förstod lion att göra les honneurs med en gratie och värdighet, som var förvånande.
»— — -— — — Kära Fritz!» skref kammarherren i ett bref till sin son, »det är en pärla bland kvinnor du skaffat mig till hushållerska — en grande dame ända ut till fingerspetsarne. Var det på en sådan dam din kärlek fallit, kunde jag förstå det
— äfven om hennes härkomst varit ringa — — —
— — — — — — —.»
En morgon kom hushållerskan in till kammarherren och bad honom om tillåtelse att besöka en aflägsen sjuk släkting.
Den gamle herm gaf ogärna sitt samtycke, ty hennes sällskap hade blifvit honom nästan oundvar-ligt.
»Kammarherrn skulle gå på teatern i kväll», föreslog hon. »Det spelas ett alldeles utmärkt stycke — jag har sett det, så jag vet det är bra!»
Så villigt erkände han hennes auktoritet att lian gent emot sina vanor beslöt sig för att gå på teatern.
Hon hade skaffat honom en af de bästa platserna ocli nu satt han och kände sig riktigt väl tillpass bland alla de festklädda, glada människorna. Sä gick ridån upp. Han satte kikaren för ögonen . . . stirrade, stirrade och stirrade.
Den eleganta damen uppe på scenen, som med sann virtuositet jonglerade med replikerna och som blef applåderad efter hvarje scen, var hans hushållerska.
Med ens stod bela intrigen klar för honom.
Han måste ovillkorligen le — och han gjorde det så högt, att hans grannar måste tysta på honom.
Då ban kom hem fann han sin hushållerska iförd sin enkla dräkt vid tebordet och midt emot henne Fritz — som blifvit invigd i intrigen.
»Jag borde vara rasande — men jag kan icke!» sade han. »Tack för läxan, fröken!» Han tog hennes hand och tryckte en kyss på den. »Och du Fritz», fortsatte ban, »du är en lyckans guldgosse, sådana kvinnor svärmar man icke för — dem gifter man sig med.»
