Sida 162
(Forts. fr. sid. 141.)
der fönstret. Ett ögonblick försvinner han bakom det brinnande huset, men i nästa minut är han tillbaks bärande en stege på sina kraftiga armar. M°d öfvermänsklig styrka reser han den upp mot fönstret till hennes sängkammare. Med ett par språng är han däruppe och krossar med ett väl-riktadt slag både glas och fönsterbågar. Rök och lågor slå honom till mötes.
— Gerd, skriker han med förtviflans tonfall i rösten.
— Gerd!--Gerd! — —
Men hon tiger den lilla kaptenskan, där hon står i drifvan och bara stirrar. Stirrar på det brinnande huset och mannen i fönsteröppningen och tänker på kvällens hemfärd från Västerlid och på d°n ståtlige herren till Storegård.
Nu stortar han däruppe på stegen in i lågorna.
— Mörderska, tjuter vinden i hennes öron.
— Mörderska!
Det svindlar för hennes ögon. Hon stapplar ett par steg framåt mot huset och störtar omkull i drifvorna.
— Gode Gud, beder hon så ödmjukt, rädda honom, rädda honom, rädd — — —
Det går några sekunder, och hennes hjärta slår, som ville det spränga bröstet på henne.
— Den mannen älskar dig och är värd att älskas, hviskar vinden.
— Rädda honom, rädda honom, beder fru Gerd.
— Ah! Nu synes han åter i fönstret, den högresta skepnaden. Hans kläder brinna, men armarne sträcker han framför sig och söker skydda något, som han bär i händerna undan de giriga lågorna.
Nu står han på stegens öfversta pinne. Den brinner redan, brister under tyngden och han störtar ned i drifvorna.
Ett anskri tränger öfver fru Gerds läppar. Hon rusar fram till det ställe, där stegen står och fin-nei kaptenen liggande sanslös men med händerna ännu fasthållande ett stort mörkt föremål. Det är ju hennes käraste egendom »minnesskrineb med alla dess reliker från svunna dagar.
— Och den mannen skulle icke älska dig, hviskar vinden. — Han, som vågat sitt lif för att rädda ditt, och som riskerar att bli innebränd bara för att rädda några småsaker, som han visste vara dig kära.
Allt detta hör fru Gerd vinden hviska, under det hon ligger på knä och baddar kaptenens panna och händer med kylande snö. Sin varma pälskappa har hon bredt öfver hans halfnakna kropp, och vinden sveper bitande kall kring hennes späda lemmar.
Men ändå känner hon en förunderlig angenäm värme bryta fram inom sig. Många och långa år har det varit vinter därinne, men nu har våren kommit till henne midt i den mörka, kalla vinternatten.
Hon lutar sitt hufvud ned mot hans breda bröst, och när hon hör hans varma hjärta klappa därinne, höj°r hon blicken mot eterns mörka blå och tackar honom, som styr alla de tusen tindrande världarnes öden däruppe.
TILL MINNE AF
AUGUST MALMSTRÖM.
A Solna kyrkogård aftäcktes den 20 nov. en^min-nesvård öfver den bekante målaren, professor August Malmström. Vården är utförd efter ritning af professor Julius Kronberg, bestående af en hög bauta-sten med den aflidnes byst i brons, modellerad af H. Neujd. Under bysten läses den aflidnes namn samt födelse- och dödsår, och under namnet går en slinga i runmotiv rundt om hela stenen. På ena sidan af stenen äro inristade orden »Vänner reste vården». Själfva grafkullen är omgifven af runda kullerstenar, hvilket bidrager till att skänka grafven ett imposant utseende.
Konstakademiens præses grefve F. Wachtmeister höll högtidstalet, hvarjämte Harald Wieselgren äfven talade. En af öfverintendenten Gellerstedt skrifven dikt upplästes, hvarur vi såsom betecknande för Malmströms verksamhet anföra följande:
Sagans bålda kämpakungar, Bygdens själaglada ungar, Landskap som små paradis Oss du skänkt; och älfvalekar! — Allt af hjärtat: ingen nekar Heller dig ditt hederspris.
H. 8 Dt STOCKHOLMS FOTOGRAF. Kliehi: Bengt Silfvertparre.
Aftäckningen af minnesvården öfver PROFESSOR AUGUST MALMSTRÖM å Solna kyrkogård den 20 nov.
— 11 fi —
