Sida 506
HVAR
8 DAG
(Forts. fr. sid. 485)
— Jag är egentligen icke bosatt någonstädes, svarade han kort.
Detta svar gjorde honom ännu mer obscur 1 doktorinnans ögon. — En man, som pro primo icke hade någon titel och pro secundo ingenstädes bodde! Det var i sanning ett vågadt experiment!
Tystnaden blef pinsam såsom bland dem, som ligga på lur efter hvarandras tankar utan förutsättningar att finna dem.
Man reste sig och avancerade mot dörren.
Har du något bestämdt före middagen?
— Nej! Och du ... ? Max fick en plötslig lust att drifva läkaren till en oförskämdhet.
— Ja, du förstår,.. . när man är ute och reser . .. man vill bese sig, man vill använda tiden till det mesta möjliga . . .
— Och bästa möjliga? inföll Max. Ja, jag förstår. Det är ju så naturligt allt det där. Han vände sig mot doktorinnan och bjöd farväl. Hon såg angenämt öfverraskad ut.
— Du glömmer väl inte bort oss, när du kommer hem någon gång. Vi ha ju kamperat mycket tillsamman en gång.
— Fastän på skilda vägar, ja!
Det ryckte i doktorns ansikte.
— De orden kunde du besparat dig. Öfverord äro lättare att frambringa än öfvermänskliga gärningar. Du är ännu ung, Max. Ännu har du icke kommit till grunden, och därför tror du, att det är så lätt att rifva. Men lef väl! Vi ses kanske ännu en gång!
— Kanske! Max tog sin hand tillbaka och gick långsamt och leende gatan framåt.
Hartman slog upp dörren till mottagningsrummet och lät blicken frågande glida utefter de väntande patienternas led. En man med bleka, härjade drag reste sig och trädde inom dörren på doktorns "stig in". Hartman bjöd honom en stol och satte sig själf vid skrifbordet och började fixera honom. Hans ansikte var gulhvitt som pergament och så magert, att huden nästan tycktes klibba vid benen. Skuggorna under kindknotorna voro rödaktiga och kring de feberaktigt strålande ögonen funnos blåsvarta ringar. Den magra figuren inhöljdes i en lång röck, som var knäppt ända upp till halsen som på en präst. Han verkade ej distinguerad, men ändock fanns det något öfver honom af en finhet, som folket på gatan hälst viker ur vägen för. Han hostade torrt och hvasst och förde därvid handen mot höger sida af bröstet. Det var en smal, blåhvit hand — en skrifvarhand med fint, ömtåligt skinn.
— Ni önskar en undersökning, sade Hartman och gick fram till honom och fattade hans handled.
— En undersökning! upprepade patienten. Hvartill skulle den tjäna. Jag vet ju att jag är sjuk, men jag har ännu icke hört hur sjuk jag är.
Hartman lyfte blicken från sitt ur och spände den i patienten. Hans gråblå ögon hade ifrån att förr vara skarpa och stirrande fått en viss grumlig mildhet, som knappast uthärdade den intenta feberstrålande styrkan i den andres.
— Jag har ju lungsot, fortsatte patienten. Det kan ju hvarje människa se och höra. Men det är inte för att höra det än en gång upprepas, som jag kommit hit upp. Jag vill veta hur mycket jag har kvar att lefva med. Han reste sig och hostade ånyo, så
att en hektisk rodnad flög upp på kindknotorna. — Och du måste säga mig det, om du kan. Ja, se inte så förvånad ut! Ännu lefver Max Kullberg och än en gång fick du se honom, som du siade.
— Jag tyckte väl att det var något bekant, försökte Hartman helt lugnt att få fram. Men du är mycket förändrad — du liksom jag.
Han stod besinnande ett ögonblick.
— Vill du ej gå in och vänta hos mig, fortsatte han hastigt. Jag är ensam numera, ser du, tillfogade han något tafatt. Mina patienter äro snart undanstökade. Han såg på klockan. — Tjugu minuter kvar. Gör det få vi språkas vid! i féjfri
Max skakade på hufvudet.* * >
— Jag har inte tid och inte ro att vara någonstädes. Det är vår i luften, och jag måste drifva omkring och fröjda mig åt den. Tror du, att jag någonsin får se en vår mer?
Hartman vände sig bort och låtsade syssla med några instrument.
— Du behöfver hvila framför allt, svarade han undvikande. Max försökte skratta, men afbröts af ett nytt hostanfall.
— Äfven jag har ett lif, som måste lefvas till hvilket pris som helst, sade han ansträngdt och bittert. Det är nog så med alla lif, de kulminera mot slutet.
— Hvarför kan du ej gå in, Max? Jag upprepar än en gång, att jag är alldeles ensam. Hartman gjorde en rörelse som för att sträcka fram handen, men drog den hastigt tillbaka som han blygts öfver sin hjärtlighet.
— Nej, jag har ju sagt att jag inte har ro nog till att stanna. Man måste kunna dö ensam, då man lefvat ensam. Tror du att jag ser någon mer vår? envisades Max.
— Jag är inte mer än människa. Jag har ingens lif i min hand.
Max skrattade brutalt, som endast den kan skratta som icke längre ser andras lidanden för sitt eget. De räckte hvarandra handen men undveko att se hvarandra i ögonen när de sade farväl. I dörren hörde Max Hartmans "stig in", men det var icke så kyligt som det föregående. Han tryckte ned hatten nästan till ögonbrynen, kastade kappan öfver axlarna och gick sin väg med ett sällsamt leende på de blanka läpparna.
Men bakom pärlgardinen i sin våning stod Hartman och såg efter vännens tunna, höga figur, kring hvilken kappan slog som om den varit upphängd på en stake.
— Besynnerligt! tänkte han. Jag vet intet om honom och hans lif, men jag tror, att han ville något en gång, han som jag. Men hvad vi ville det nådde vi aldrig. Men hvarför ställer också alltid den begynnande människan målet öfver sitt hufvud, ute i rymder, dit inga vägar gå?
RÄTTELSE TILL N.v 28.
I biografien öfver Godsägaren, Kapten Sigge Flach uppgifves att denne är Hedersledamot af K. Landtbruksakademien, en felaktig uppgift, som härmed återtages. Däremot är F. den ende som f. n. innehar Akademiens stora skåde-pänning i guld.
Red.
