Sida 384
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 363).
tur! Till Vinterpalatset för att ropa, så att det trängde genom murar och lås. Nu du, lille zar, skall du få höra att ditt folk har vilja. Att det inte går på kommando af knutpiskor, att det har hjärnor så väl som lemmar och kött och blod, att det har viljor och tankar, att det har.. .
Glömsk af allt, hade Zaretski arbetat sig upp till en vild extas. Plötsligt ryckte han mössan af hufvudet och svängde den högt i luften. Och utan att göra sig reda för hvarför han gjorde så, ropade han högt:
»Lefve Polen!»
Hastigt väcktes han till sans igen, därigenom att hans följeslagare lade sin hand öfver hans mun och tvingade honom att åter sätta mössan på sitt hufvud.
»Är du alldeles galen», mumlade han. Sådant där är mer än föräderi i en stund som denna. Tig för Guds skull, annars drar du dig i evig olycka.»
Då såg Zaretski på honom med en sömngångares blick, som då en sådan skall till att vakna. Och med ens började det gå upp ett ljus för honom, att han var stadd på villovägar. Folket. . . som drog upp till Vinterpalatset.. . det var nationalhymnen det sjöng.. . Det gick inte att kräfva sin frihet, att pocka på den människorätt, som man så länge förhållit det, det gick att ställa sina lif och lemmar till despotens disposition ... att i ett anfall af svagsinne åter slösa bort sin förstfödslorätt. Han förde handen till sin panna för att aftorka den s.vett som där framträdde. Då kände han ärret. Det brände som eld. Och genom en röd dimma såg han åter två stora dödspinade ögon och uniformskappan på en rusig fångknekt som förde en kortklippt kvinna i en kibitka dit hvarifrån ingen återvänder sådan som hon farit.
Med en häftig rörelse gjorde han sig lös.
»Släpp mig, om det så ska bära till helvetet!»
Den unge polyteknikern tog åter hans arm under sin och drog honom med sig med Våld.
»Evginij Petrowitsch», sade han, »jag är ansvarig för Er inför Er mor. Nu är ni Er själf inte mäktig.»
»Jag vill inte», envisades Zaretski.
»Så skall du då!» svarade den unge mannen och grep ett fastare grepp om hans arm. »Var nu inte vansinnig!»
Då lät Zaretski leda sig.
Och sjungande drog folkskaran in till Vinterpalatset. Och de höga officerarne stodo som vanligt ute på balkongen för att taga emot den och visa den ner till kajerna, där zaren skulle visa sig för den i sitt fönster. Man tågade dit. Man hurrade och sjöng. En allmän smitta började gripa omkring sig. Zaretski kände sig ryckas med. Han kämpade emot, kände sig förvånad öfver det som försiggick inom honom, försökte skaka det ifrån feig, var som under inflytandet af en mäktig suggestion.. .
Zaren i fönstret.. . hans ansikte så blekt som på ett lik . . . som om han ville gråta .. .
De tjöto ... En vild yra. . . Man såg blott hans hufvud och det öfversta af hans axlar. Nickande, stelt och automatiskt som på en manequin. Som på en manequin, hur kom han att tänka på det just nu ? . . . Var det inte det heliga, hvita Rysslands zar som stod där inne. Rysslands lille far som var i fara och nu nickade till sina barn som kommit att säga honom, att så länge de lefde.. . Åter strök han sig öfver pannan och kände märket, hvarvid han med ens blef kall som is. Ett hånskratt ville tränga fram på hans läppar, men han behärskade sig.
Sjung ni, tänkte han. Era bröder och systrar sitta nu som bäst och längta efter er i Sibirien och ni roa er med att sjunga och skrika utanför en dockas fönster, en som bedrar er liksom den all-
BVAR 8 DAGS STOCKHOLMSFOTOGRA t Kliché s Kem. A.-B. Bengt Silfversparre xtkh
FRÅN NATIONELLA VINTERIDROTTS-FESTEN I UPPSALA DEN 21 FEBRUARI: Backlöpning.
— 366 —
