Sida 21
EN POLITISK MISSION.
För HVAR 8 DAG af Hugo Samzelius.
Carl XII: s dödsdag plägade äfven i Finland gjå något sätt högtidlighållas af samhället eller i familjerna — ehuru ingalunda röster saknades, som med all kraft sökte framhålla, att sköflaren af landets ekonomiska välstånd, den omättligt fordrande i fråga om nya skatteföremål och den lättsinnige förödaren af mödosamt förvärfvade provinser rätteligen icke vore förtjänt af vare sig offentliga eller privata minnesgärder. Att en massa folk stupat i hans djärfva krig var icke så farligt, ty någon gång måste man dö och sämre död kan man få än med vapen i hand, men allt Finland blef ju i grund utsuget liksom af den hårdaste fogde, och mångenstädes rådde ett hemskt elände, ofta följdt af farsoter. Emellertid hvilade ett återsken af högtid, af vapenära och fest, kring kung Carls minne, och det låg det nordiska lynnet nära att celebrera hans frejdade dater, gent emot en arffiende sedan urgammal tid. Han var i alla fall hjältekungen och sagokungen, tolfte Carl.
I Uleåborg kände man likväl ingen lust att hög-tidlighålla minnesdagen anno 1808, ty ryssen stod för dörren. Steg för steg hade han trängt den ärorika finska armén uppåt norden, och nu kunde han hvarje dag väntas hålla sitt intåg i staden, sedan fördraget i Olkijoki förmått finnarne att utrymma landet öster om Kemi älf. Dagen hette Anders — och braskade. Snö hade fallit under natten, och det var flera grader kallt. På morgonen syntes några kosacker i sporrsträck rida fram öfver stadens snöiga gator, och på förmiddagen marscherade ett ryskt regemente in genom tullen och gjorde halt på rådhustorget. Högvakt utsattes, och torget flankerades med gröna ammunitionsvagnar och kanoner, hvilkas luntstakar i flera dygn höllos färdiga till eld gifning.
Högsta herrar i numera ockuperade Uleåborg voro general Buxhoevden och den honom underlydande general Tutschkoff. Dessutom funnos vid hären åtskilliga generalspersoner, bland andra grefvarne Schuvalov och Kamenski samt den galante Alexejev, som icke ogärna arrangerade små baler för den nordligaste finska stadens skönheter och deras enligt vittnesbörd förtjusande älskvärda ryska officerskavaljerer, som »lättare än de svenske förde sin dam i valsen». Buxhoevden, sysselsatt med statspolitiska anordningar i det eröfrade landet, lämnade snart Uleåborg, men aflät i januari 1809 en skrifvelse till general Tutschkoff, hvari han anbefallde tillsättandet inom Uleåborgs län af en inom de fyra klasserna utsedd deputation, som skulle afresa till S: t Petersburg och där »underdånigst anmäla hvad som till landets nytta och förmån i dess närvarande ställning kan vara att vidtaga».
Högvördiga prästerskapet reste långa vägar for att kunna hörsamma den till sammanträde utfärdade kallelsen. Från Lapplands aflägsna kyrkbyar foro pastorerna i vargskinnspäls och lappskor samt med ett välförsedt matsäcksskrin i finnslädens främre hvälfning. Nöd och bekymmer rådde öfver hela landet, och det syntes prästerna vara af värde att komma till Uleåborg för att erfara händelsernas gång.
Sammanträde hölls på rådhuset, och därvid utsågs prosten, fil. magister Mathias Castrén i Kemi att representera prästerskapet inom länet. Han var en kunnig och begåfvad man samt talade latinet förträffligt. Någon adelsman fanns icke att välja — de befunno sig alla vid armén öster om Kemi älf — men borgerskapet utsåg en köpman Karl Magnus Engman i Uleå och bondeståndet Mats Pik-karainen. Dessa trenne, som erhöllo 300 rubel i resekostnad för person räknadt, begåfvo sig alltså i väg i släde till S: t Petersburg. Man reste öfver
Yasa, hvars af fyra personer bestående länsdepu-tation gjorde sällskap med Uleåborgsborna. Under den långa färden dryftades hvad som vore att för käjsaren framhålla, och prostarne Aeimelæus och Castrén, som åkte tillsammans, höllo för öfnings skull granna latinska orationer för hvarandra.
Ändtligen var man framme i S: t Petersburg, som redan vid denna tid var en stor och underbar stad. De deputerade från södra finska länen, som tidigare inkallats och första gången sammanträd t den 12 november 1808 under ledning af friherre Carl Erik Mannerheim, voro i det närmaste färdiga med sina arbeten, men prosten Castrén fick ändock tillfälle att hålla ett latinskt tal inför kejsaren och att öfverlämna ett memorial med klagomål öfver de lidanden, Österbotten under kriget utstått af ryssen. Kejsaren nickade till tack för talet, som han ej förstod, och mottog vänligt den skrifna handlingen, hvarpå han sporde Castrén på fransyska, huru det stod till i hans hemort. Castrén förvånades högligen öfver att kejsaren icke föredrog det gamla romarspråket, och svarade på en jämmerlig franska, att det var mycket skralt beställdt i hela kontraktet. Kejsaren smålog huldt ocli lofvade att söka ställa allt på bättre fot i det af kriget hårdt hemsökta landet, som han unnade en ljus framtid.
På eftermiddagarna besågo de finska prästmännen palatsen samt åhörde slavonska mässor i de ännu under byggnad varande Isaks- och Kasanska katedralerna, som glimmade af prakt och dyrbar härlighet. Eller gingo de i sina långa prästkappor på gatorna, där ett brokigt lif rådde och så oändligt mycket fanns att se och häpna öfver. Där vandrade munkar med håret svallande öfver axlarna, mörk-hyllta kaukasier, tatarer i lifrock och sidengördel, perser och armenier, judar och japaneser. Ibland kom en procession af präster i full ornat, bärande gyllene bilder och silkesstickade standar.
Den finska politiska missionen till metropolen vid Nevafloden lämnade ett godt resultat. Genom takt och klokhet lyckades den rädda åt Finland dess gamla institutioner. Kejsaren lofvade att samnian-kalla en allmän landtdag, som borde reglera hvad som var att verkställa till Finlands vidmakthållande och dess innebyggares fortkomst. Uppfyllda af glada förhoppningar, som de sedermera fingo se varda verklighet, lämnade de deputerade Ryssland och återvände till sina hemorter. Ordnar och andra veder-mälen af kejserlig nåd tilldelades dem, och prosten Castrén, som efteråt blef teologie doktor, hugnades med Vladimirordens 4: de klass och en briljanterad halskedja med kejsarens namnchiffer. Dessa hederstecken tillställdes honom med en djup förbindlig skrifvelse från utrikesministern grefve Soltykoff.
När kejsar Alexander I, själf härskare öfver alla ryssar, storfurste af Finland, år 1819 företog sin färd till Österbotten för att taga personlig kännedom om landet och dess förhållanden, fick den vördnadsvärde prosten Castrén tillfälle att i Kemi göra honom sin uppvaktning och att i ett väl "öfverläst tal — denna gång på franska språket — hembära kejsaren de närvarandes vördnad, tacksamhet och innerliga kärlek. Här hörde kejsaren också de finska bondflickorna ibland utbrista »voi! kuin se ön kau-nis ja laupias, niinkuin herran enkeli» (ack! hvad han är vacker och nådig, alldeles som en herrans ängel). Käjsaren gladdes vid att se folket härstädes så frimodigt och dristigt samt säges, enligt hvad S. Wacklin vet att berätta, hafva yttrat: »det synes nog att människorna här aldrig varit slafvar eller tvungna att krypa för hårda egendomsherrar». Dessa ord lär den ädle och varmhjärtade fursten låtit följas af »en kväfd suck».
