Sida 366
HVALFANGST I NORGE.
Efter många års förlopp lyckades man helt nyligen åter stänga in en större samling hvalar — 60 à 70 — i Bildöströmmen söder om Bergen. Ur den lifliga skildring som i en af platstidningarne står att läsa om denna märkliga tilldragelse äro vi fria återgifva följande.
De innestängda hvalarne äro späckhuggare eller störhvalar, en art tandhval, som uppnår en längd af ungefär 8 meter. I det nu gjorda stänget finns det djur af alla storlekar, allt ifrån ungar af 2 och 3 meters längd, hvilka ännu följa sin moder, ända till gamla hanar, ungefär af ofvannämnda storlek.
Det mest bekanta draget i späckhuggarens naturalhistoria är hans grymhet gent emot de stora hvalarne. I stora stim förfölja späckhuggarne dem, angripa dem från alla håll och rycka med sina stora, spetsiga tänder stora stycken af späck ur deras sidor. Det berättas äfven af ögonvittnen, hurusom storhva-len i sin ångest kastar sig högt öfver vattnet, med sina plågoandar hängande fast vid sidorna.
Men vi återvända till hvalstänget vid Bildön. Har hvalfloeken kommit in i det smala sundet mellan stora och lilla Sartorön, där Bildön ligger, så gäller det först att spärra utloppet medelst not. Sedan gäller det att få flocken in i en bukt, där harpune-ringen kan försiggå och djuren dragas i land. Nämnda bukt afstänges därpå i sin tur med not, och slaktandet kan börja.
Då vi för ett par dagar sedan voro därute för första gången, hade blott en liten del af skaran kommit in på valplatsen. Redan på långt afstånd ger den sig tillkänna genom de hvita pelare af ånga, som djuren sända ut från den på hufvudets öfversida belägna näsöppningen. Man kommer närmare och upptäcker nu en mängd trekantiga, svarta föremål på hafsytan — djurens ryggfenor. Och så dyka plötsligt på en gång några väldiga svart- och hvit-färgade kroppar rakt upp i luften, stå stilla några
sekunder och sänka sig åter under hafsytan i hori-zontal ställning. Det är späckhuggarne, som tydligen taga en öfverblick af situationen.
Ute i sundet ligga några båtar för att passa på den afdelning af flocken, som ännu icke har kommit in. Inne vid land ligga notbåtarne färdiga och rundt omkring på kullarne väl 100 människor af bägge könen — alla väntande på att hvalarne skola finna för godt att sätta kurs mot den bukt, där de andra redan äro innestängda.
Plötsligt blir det lif i lägret. Flocken har på allvar satt sig i rörelse. Som små mörka segel stå de många ryggfenorna upp öfver hafsytan, angifvande den riktning i hvilken flocken rör sig. Spänningen börjar blifva stor: skola de åter styra kurs utåt eller skola de sätta inåt, så att det blir möjligt att slänga in dem? Men de tyckas verkligen välja den rätta riktningen, och nu myllrar det ned öfver kullarne af människor, som störta sig i båtarne. Alla skrika och utdela befallningar till höger och vänster, ingen synes ha högsta kommandot. Jag tror att det skulle vara kinkigt till och med för en styf landsmålskännare att förstå allt, som säges i detta ögonblick. Notbåten har emellertid kommit ut, hvalarnes skara har nu kommit så långt in, att noten kan kastas bakom dem, och därmed är det fria rum, hvaröfver de förut kunde röra sig, åter förminskadt. Ännu litet längre in går flocken, ett nytt notkast — och så får den tills vidare förblifva där den är.
Vi gå ut i en båt tillsammans med en af harpu-nerarne. Nu gäller det att dräpa de först instängda, som gå längst inne i bukten. Harpuneraren utväljer
Foto. H. iV. Meyer, Bergen. Kliché: Kem A.-B. Bengt SU/ver,parre Sthlm—ott
HVALFÅNGST I NORGE: Stänget vid Bildö.
