Sida 76
KAWIN NESESHIN.
VERKLIGHETSBILDER FRÅN CANADA.
För HVAR 8 DAG af Allen Macklin.
— Kawin N e s e s hi n!* svor han till — stapplade ett par, tre steg och satte sig tungt ned med den breda ryggen stödd mot närmaste Tämracksträd.
Några sekunder satt han som förlamad, slött stirrande på skåran i stöfvelfoten, genom hvilken blodet frustade ut i en jämn, stark ström. Därpå besinnade han sig, slet med öfvermänsklig viljeansträngning af sig den tunga, styfva stöfveln, afdrog varligt den bloddränkta strumpan och böjde sig fram för att med spänd uppmärksamhet granska såret.
— Hm! —- Han livisslade sakta för sig själf.
Den tunga, skarps'ipade canadayxan hade vikit åt
sidan för en hård knut i trädet — förd af hans kraftiga arm hade den gjort sitt verk alltför väl. En djup, bred skåra i fotvristen — såret grinade mot honom med röda läppar, under det att pulsen och de afskurna musklerna ryckte och skälfde därinom. Ett styggt hugg! —
Smärtan — ja, den var ju ingenting att tala om. Det var icke den som framkallade det uttryck af förtviflan, hvarmed han lutade sig tillbaka mot trädstammen — icke den som kom det att rycka så krampaktigt kring de hårdt sammanprässade lapparna eller som framtvang en så lång, stönande suck ur det breda, starka bröstet. Den kroppsliga smärtan! -— Hvilken obetydlighet!
Åter hade ett slott ramlat. Nu — just nu hade ,u turen vändt sig. Nu ändtligen hade han tyckt sig skymta målet — det så länge och mödosamt eftersträfvade målet. Han hade nästan börjat tro på en smula lycka, en smula medgång också för honom
— — Axel Malm, — »Odågan» — mannen med doll goda, ärliga viljan, den ihärdiga arbetskraften, det okufliga modet — för hvilken dock intet, intet ville lyckas liär i världen, intet gå väl i händer — ! — Nu — ja, nu hade han verkligen trott sig stå vid målet — och så! — en löjlig slump, en tillfällighet, ett litet olycksöde — allt förbi! — borta, slut! — Hela den mödosamma byggnaden låg i spillror, grusad af ett enda hugg.
Han bet ihop tänderna, höjde de hårdt knutna liänderna ett ögonblick och lät dem åter falla, under det att ännu ett doft stönande trängde sig fram ur det beklämda bröstet.
— — Herre Gud i himmelen 1 — Hvad har jag då gjort? —- Hvarför straffar du mig så hårdt — hvarför? — Bäst att förblöda med ens — låta allt ha sin gång — slut på eländet. Orkar inte sträfva mer — — förmår inte — Också detta förbi — —-Kawin Neseshin! — —
Men lifsinstinkten, den sunda, starka, ofördärf-vade naturens lif sins tinkt vaknade åter inom honom, tillika med den okufliga hoppfullhet som redan hjälpt honom att resa sig så många gånger efter så många fölkrossande slag. Såret var kanske ändå icke sä djupt, skadan icke så ohjälplig. I alla händelser måste lian väl försöka hämma blodet. Mödosamt vrängde han af sig rocken, afslet de nötta, smutsiga skjortärmarna, ref dem i remsor och surrade hårdt tiil -— — Så småningom stannade blodflödet verkligen. Det var hög tid — han började känna sig betänkligt matt. Han drog åter på sig rocken, ma kade sig tillrätta och sträckte ut sig på marken
— resa sig hvarken vågade eller förmådde han — men han låg ju bra där han låg — —
Kamraten, som farit till staden för att hämta biäder och lifsförnödenheter, kunde ej vara tillbaka förrän långt fram på nästa förmiddag. Nu led det
mot solnedgången. En lång natt, således — — nåja
— den gick väl, den, som så många andra och mörkare. Kunde ban bara slippa de olidliga tankarna
— sofva — och glömma I — Han sof eljest så djupt och lugnt som ett barn. Men sömnen är en nyckfull gudinna; hon kommer sällan då man bäst behöfver och hetast åkallar hennes tröst och bistånd. Aldrig, föreföll det honom, hade han känt sig så fullkomligt, så obarmhärtigt vaken som nu! — Det kändes som skulle han aldrig kunna sofva mer.
Solen sjönk allt mer; nu var den bakom horisonten. Det blef skumt i skogen; en hvit dimma steg upp ur sjön och böljade som ett flor kring de många små holmarna — — Det blef nog en kall na*t — — —- Nåja, han hade ju ved tillräckligt och det kunde väl låta sig göra att släpa sig dit bort och tända upp eld. Tältet, med dess lockande bädd af filtar och finhackade grankvistar, låg ju också däruppe i backsluttningen — kanske kunde han krafla sig dit — — han mätte afståndet med ögonen — — men nej; förbandet kunde gå upp och blödningen börja igen. Risken var för stor och den dödande mattighet som allt mera smög sig-ötver honom gjorde honom obenägen för alla ansträngningar. Han var för resten varm nog — alb för varm det brände i alla lemmar — hjärnan var som eld — kunde det vara sårfebern redan — ? —
Månen gick upp och stod stor och rund öfver det svarta skogbevuxna berget, kastade långa spök-lika dagrar mellan stammarna, och lät dimman synas ännu mera tät och hvit; hela trakten syntes honom med ens förändrad och främmande — hvar var han egentligen? — Ur björken strax invid hördes ett entonigt nervretande ljud, snarlikt en liten gäll. sprucken bjällra, oaflåtligt, ett och det samma, ett och det samma — — det var »Canadas näktergal», trädgrodan, som på sitt sätt firade nattens skönhet. Malm kände den väl, han hade hört den otaliga gånger förut, utan att ens lägga märke därtill — — nu, midt i denna tystnad och ensamhet, som ackoiri pagnemang till dessa pinande, hetsande tankar, syntes den honom outhärdlig; hvarje nerv skälfde smärtsamt — djuret blef honom till sist en demonisk plågoande, en förkroppsligad representant af den ängest och oro som fyllde hans själ — — — Win-chester-geväret stod vid trädet — han kunde nå det utan att flytta sig. Varsamt reste han sig pa armbågen, tog bössan, spände hanen och stirrad -uppåt mellan de lätta grenarne med jägarens skarpa, iakttagande blick under rynkade bryn. Nu — — sångaren gjorde en liten rörelse — nog för det snabba, säkra ögat — — pang! Man hörde ljudet af en lätt, fallande kropp — den lille plågoanden låg stum. långt innan ekot slutat upprepa skottet från berg till berg — — —•
— Stackars kräk! — du hade väl, noga räknad', li Ka god rätt att lefva som jag — men sådant är lifvet — ! —
Nu var det tystnaden, den tryckande, oändliga tystnaden, som blef olidlig — —
— Kawin! — liur det bränner och svider i såret. Foten svullnar allt mer och smärtan ai det hårdt åtdragna förbandet blir nästan outhärdlig. Tankar och minnen gå sin oändliga, tröttande kretsgång — drömmar, hågkomster, föreställningar, det. förflutna och det närvarande — de mötas och skiljas som irrbloss, de smälta samman och skingras
— är det feberfantasier — yrar han — ? — Där,
* Kawin Neseshin = "No good" — indianskt ordstäf, ofta användt bland Canadas jägare, guldsökare och voyagörer. Torde närmast kunna återgifvas med "Tjänar till intet", men användes äfven för att beteckna en person med "otur", en "odåga", en för hvilken intet vill lyckas i lifvet.
- 08 -
