Sida 432
HVAR 8 DAG
lämnat Sverige och begifvit sig till guldets land, och hur han där genom arbete af allehanda slag slutligen lyckats nå en viss ställning. Men han hade längtat hem och därför beslutit att på svensk jord göra nytta af den lilla förmögenhet han förvärfvat. Han hade då af en bekant hört omtalas, att Öbodals ägare dött och att egendomen troligen var till salu eller arrendering. Det var alltså i afsikt att inköpa den jord, på hvilken han blifvit född och uppfostrad, som han nu var på väg dit upp. Under samtalets gång hade han omedvetet gripit tag i betslet och tvang därigenom hästen att i stilla lunk bära sin intresserade ryttarinna. Men när det blef tal om Öbodals försäljning, vände han sig frågande mot Mary, som hade all möda att dölja de tårar, som trängde sig fram i hennes ögon.
— Hvarken mamma eller jag hafva tänkt på att sälja egendomen, som i sitt nuvarande skick icke skulle inbringa någon tillräcklig köpesumma, sade hon stelt. Vi måste ju lefva, och den kan nog ge oss bröd till döddagar.
— Förlåt om jag sårat er, men jag talar ju endast efter hörsagor. Kanske det i så fall är meningslöst att aflägga er fru moder ett besök. Äfven han hade blifvit pinsamt berörd och gick nu med nedböjdt hufvud och vänstra handen djupt nedgräfd i rockfickan.
— Ah, hvarför skulle ni ej hälsa på oss ändå? Vi ha ju så många barndomsminnen att upplifva tillsamman . . .
Han såg hastigt upp, och den varma rodnaden kom återigen öfver hans ansikte.
— Kan det roa er att minnas hvad ni upplefde tillsamman med en af er fars drängpojkar? frågade han med en underlig klang i stämman. Eller är det min nuvarande ställning, som lägger ett försonande skimmer öfver det hela?
— Lars! kom det uppriktigt förebrående från henne. Han log öfverraskad.
— Tack, Mary. Min häftighet var utslaget af underklassens nedärfda hat mot öfverklassen. Man blir misstänksam, då man nästan hela sitt lif haft att parera hugg från de skenbart bättre och starkare, som i verkligheten oftast äro de sämre och svagare. Ingen blir vaknare för lifvets tvänne sidor än just den, som man kallar en »selfmade man», ty intet parti vill erkänna honom såsom sin gelike.
De hade kommit fram till Öbodal, där Lars, sedan han hjälpt Mary ur sadeln, betalade vagnen,
som följt dem fram, utan att någon kommit att tänka
på onödigheten af en dylik svit.
* *
*
Vid skogsdungen bakom manbyggnaden fanns en kullblåst ek. Den hade legat där i långa, långa tider, utan att någon kommit sig för att såga ned och släpa bort den, allra minst nu på sista tiden, då taken gärna fått förvandla sig till skogmarker, om de därtill haft några som hälst utsikter. För Mary hade denna ek fått tjänstgöra som allting hart när, enär hon såsom barn varit bekajad med allehanda pojkidéer, som hon med förkärlek sökt förverkliga i närheten af denna ek, emedan ingen lekplats varit mera lämpad för ett robust barnasinne än just denna. Där hade ju äfven den höga gungan hängt mellan de två tvillinglindarna,, och där hade hon, tack vare drängpojken Lars' ifriga hjälp, fått upp sitt första lusthus, öfver hvars utomordentliga förträfflighet hon aldrig nog långrandigt kunde utbreda sig inför sin ständigt upptagne fader.
Nu sutto Mary och Lars hand i hand som i forna dar och talade skyggt och undvikande, som den som är rädd att förråda sig, om sina många barndomsminnen. Det hade kommit något skälfvande i deras stämmor, och blickarna gingo ut öfver fältvidderna för att ej mötas, och händerna slötos om hvarandra i ett ängsligt stelt grepp. Det var så längesedan allt det de nu ihågkommo, att det knappast fått rum i deras tankar under de långa tider, som lågo emellan. Men nu då de sutto här alldeles som förr och sågo de samma företeelserna rundt omkring, då smögo minnena fram likt dunkla skepnader, hvilka kommo dem allt närmre och närmre in på lifvet och slutligen grepo dem såsom klangen af en gammal känd men förgäten melodi. Och de läto sig hållas fångna och fördes allt djupaie och djupare in i detta virrvarr af minnesfrågor, som liksom slå en bro mellan det förflutna och det närvarande.
Solen hade gått ned och i fjärran hade skällorna och de entoniga ropen efter kreaturen tystnat. Allt fick skymningens vemodigt mättade stämning. Mary ryste lätt och kallade blicken tillbaka från de tigande vidderna, utåt hvilka den sökt i en lång blick, ur hvilken en djup, höstlik trånad bröt fram. Han såg på hennes lätt framåtböjda gestalt, på hennes mjuka profil, som lyssnande tycktes vändas mot natten. Med en suck, omöjlig att häjda, lät han hufvudet glida ned mellan händerna. Det blef så tyst, så tyst att man tyckte sig höra luftens melodi. Och den sjöng deras själar tillsamman — sjöng deras blod till samma brus.
Efter fotografi. Klichi : Kem. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg
RUINERNA EFTER DEN HÄROMDAGEN NEDBRUNNA RESTAURANTEN VID LÄNGEDRAG (Göteborg).
