Sida 191
HVAR 8 DA C
annat än mörkt öl. Han hade vant sig vid det under sin långa vistelse i Pommern. Men i dag hade Mårten öfvertalat honom att för en gångs skull gå ifrån sina vanor •— tyskt som tyskt och starkt som starkt, förklarade han — och Jesper var alls ej missbelåten med det nva försöket.
Mårten hade tagit på sig en öfvermåttan högtidlig min, spärrade upp sina små vattniga ögon, så att de började rinna och blefvo alldeles röd-sprängda och talade med konstlad basröst:
— Salutater — confrater! In vino veritas et in hoc signe vincit! Pax! — Låtom oss dricka! Du hör jag kan latinet.
— Bravo! tjöt Jesper portvakt. Hurra för Mårten vintappare och hans kökslatin! Sjung nu, gubbe — men på ren svenska!
Mårten tog sig en duktig klunk ur tennstopet, smackade ett par tag med tungan och började:
»På jordens rund ingen finns så tvär, hur dyster, trumpen du tror, han är som nekar dricka ett rågadt krus
i sus och dus med muntert lag i ett gästfritt hus. Det kan du här bäst väl märka!
Men hvarje guldklimp har litet slagg och hvarje ros har sin törnetagg och hvarje män'ska har fel också.
Hå, hå — hvad då ? Jo, att hon inte kan gå och stå — när ruset hunnit att verka. — —»
Jesper skrattade och torkade sig i ögonen. Sedan såg han upp på kamraten med en beundrande, nästan ödmjuk blick i ögonen.
— Jo, du kan du! sade han. Det är, som om du inte gjort annat än diktat visor i all din dar. Jag skulle hellre hugga af mig både armar och benstumpar än kunna få ur skallen ett enda tocke där rim. — Men förstånd att bedöma visorna, det har jag, det kan du lita på och sanna du mina ord, Mårten, vore du inte så pass till åren, så komme du säkert att sluta som guardian här i S: t Nicolaus — —
-— Vet hut, ditt rumlande kreatur! Så långt har det dock, Gudi lof, ej gått ännu!
Det var en hotfull basröst som likt domsbasunen oväntadt och oombedd kom och gjorde slut på källarglädjen.
Jesper hade genast rest sig. Han såg nu med rädda ögon och hukande rygg bort emot ingången till hvalfvet, där Erasmus' långa, magra gestalt syntes som frambesvuren genom ett trollslag. Men Mårten lät sig ej vidare förbluffa. Långsamt och försiktigt började han nedstigandet från sin upphöjda ställning och vände under hela tiden ryggen åt sin prior för att kunna komma åt att tömma det sköna tennstopet som ännu var till hälften fyldt af det klara rhenska vinet. Hade han nu en gång gett sig i onåd för denna fyllan, så skulle han åtminstone njuta den till sista droppen, efteråt finge han nog tillräckligt med fasta och botgöring på halsen.
Pater Erasmus stod och f.xerade de två syndarne med bister uppsyn, de tunna läpparne voro hårdt slutna, så att de liknade ett smalt, rakt streck och det glimmade och gnistrade i de svarta ögonen.
— Hur mycket hafven I druckit ur? frågade ban. Bekänn, Mårten, så visst som du hoppas på evig förlåtelse och hugsvalelse i skärseldens lågor. Hur många stop han I druckit?
— Ett. — Ett enda — så sant jag tror på ett evigt lif. Ett tillsammans. Jesper dricker ju bara öl eljest, men han måste smaka på nu för en gångs skull, att det inte var beskt. Kyrkans fiender äro
mångtaliga i dessa dagar. Man kunde ju inte veta, om det ej var någon tillsats blandad i vinet och hellre än att vår guardian och klostrets förnämst — —
— Tig, ditt nöt! röt guardianen förargad. Har ingen annan af bröderna varit här?
— Ingen, ers vördighet.
— Godt! Ar vintappningen slut ? Upp då med er, båda två, men först hit med nycklarna. 1 kunnen vänta mig i dormitoriet. Använd tiden tili bön och ånger, jag skall så länge öfverlägga med mig själf om hvilket straff I skolen ådömas för att undfå S: t Nicolai förlåtelse. —
När Erasmus blifvit ensam, gxk han först fram till det stora vinfatet och undersökte det omsorgsfullt för att se, att det verkligen var tomt. Sedan lät han blindlyktans sken falla öfver jordgolfvet i alla vinklar och vrår och så började han räkna lerkrusen och flaskorna, som lågo upplagda på en hylla utefter ena väggen.
— Ett stop, mumlade han för sig själf, ett stop tillsammans! De hundarne, de tro sig ha att göra med en lammunge. Jag känner nog tiH'et! — — Mitt härliga vin — att jag så skulle glömma af det! — — — Det fördömda skrifveriet! — — Fördömde Johannes guardian! — Men alltid en tröst, att ingen af de andra spårat upp hvad som försiggått härnere i dag. — •— Min strupe är torr som fnöske. Jag tål ej vid sådana här själsskakningar.
Han stod och såg på det uppstaplade rikliga förrådet på hyllan, så småningom slätade det djupa vecket mellan ögonbrynen ut sig och munnens linie blef mindre skarp.
Han hade lust att afsluta brefvet till Johannes, innan syndarne däruppe afstraffades. Det skadade ej, att de fingo tillbringa en god stund i ängslan och ovisshet. Detta exempel på tukt och stränghet skulle lämpligen utlagdt, inberättas till confratern i S: t Botvid. Han skulle få höra, att guardianen Erasmus ingalunda tilläte något själfsvåld.
Solen hade nu alldeles försvunnit, källarhvalf-vet låg i grått dunkel. Erasmus tog hastigt en af de nytappade flaskorna och lät den glida ned i en vid ficka innanför hans bruna kåpa. Så stängde han omsorgsfullt den tunga järndörren och steg åter upp för trappan i septemberaftonens dröjande dager och in i den stora samlingssalen, där brefvet till Johannes guardianen alltjämt låg och väntade på sin afslutning.
(Tillhör Veckans Porträttgalleri.)
ANSHELM WERNER. †
Den 4 dec. afled pà besök i Norrköping med. d:r Anshelm Werner fran Sthlm född 1840. 1867 med. lic., deltog W. som ambulansläkare pa danska sidan i dansk-tyska kriget, hade förordnanden i hemlandet och bosatte sig 1872 i Sthlm. Sedan 1881 var W. kronprinsparets läkare och sedan 1885 prinsessan Eugenies läkare till hennes död.
J. A. AHLINI. †
Justeraren i Skarab. län, f. d. kom-•nissionslandtmätaren Johan Alfred Ahlini afl. d. 4 dec. i Lidköping, 74 ar gammal. Efter afl. studentex. ingick han vid landtmäterikaren och blef 66 kommissionslandtmätare. A. ägde ett för en privatman ovanligt stort och värdefullt bibliotek, särskildt inom naturvetenskapens område.
