Sida 284
APROPOS DEN AFGANGNE GENERALINTENDENTEN.
Intill år 1866 var Krigskollegium, som den 20 mars 1636 erhöll tin första instruktion, det centrala ämbetsverk, som närmast under konungen hade sig anförtrodd högsta ledningen af armén1- förvaltning. Det var Gustaf II Adolf, som på detta sätt omdanade sitt med fältlägret flyttande krigsiåd. Men med ingången af 1866 efterträddes krigskollegium af arméförvaltningen, hvilken organiserades på fyra fullt själfständiga departement: artilleri-, fortifikations-, intendents- och civila departementet under hvar sin egen chef: generalfälttygmästaren, fortifikationsgeneialen, generalintendenten och generalkrigskommissarien. Under årens lopp ha vissa förändringar ägt rum beträffande de olika departementen, så att t. ex. år 1881 arbetena ordnades å byiåer under chefskap af krigs råden — departementens civila s. k. ledamöter — samt de s. k. militär ledamöterna — fälttygmästaren, öfversten för fortifikationen och intendenten, hvarjämte vid samma tidpunkt äfven krigskommissarien blef ensam beslutande i sitt departement — något som i motsats till, hvad de öfriga departementscheferna beträffar, icke varit fallet, enär å det civila departementet förut det kollegiala arbetssättet behållits — och alla byråcheferna blefvo ledamöter af ämbetsverkets plenum.
Det har, som bekant, under de senare åren före legat förslag till arméförvtltninger s grundliga ombildning, enär ämbetsverkets hela konstruktion lär vara synnerligen opraktisk, så att det på nu varande basis med bästa vilja i världen är omöjligt att få erforderlig reda och sammanhållning i de många viktiga göromålen. Denna radikala ordning låter
emellertid vänta, på sig, men under tiden få armé förvaltningens olika departement den ene nye chefen efter den andre. Inom loppet af de sista sex måna-derne har sålunda icke mindre än tre nya departementschefer tillkommit. I slutet af sistlidna juli må nad, då generallöjtnant H. Elliot beviljades afsked, miste samtidigt arméförvaltningens fortifikationsdepartement sin chef. Några månader senare afgick generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet G. Geijer, tillika chef för arméförvaltningens artille ridepartement, från sitt ämbete, som han förvaltat något mer än ett är. Och nu har generalintendenten, generalmajoren R. V. T. Berg, som stått i spetsen för arméförvaltningens intendentsdepartement, nedlagt sin befattning. Den fjärde af arméförvaltningens departementschefer, chefen för civila departementet ge neralkrigskommissarien A. T. Sjöberg, har dessutom nått åldersgränsen.
HVAR 8 DAG är i dag i tillfälle visa ett porträtt af generalmajor Bichard Vilhelm Timoleon Berg, hvilken år 1896 utnämndes till generalintendet och chef för arméförvaltningens intendenturdepartement och intendenturkåren, från att dessförinnan ha varit öfverste för Smålands husarregemente. Född den 2 aug. 184-3, kom B. i krigstjänst 1860 samt erhöll följande år sin första fullmakt som oficer. B. är, som framgår af ofvanstående data, ännu icke vid någon vidare framskriden ålder, men han tyckes nu vilja njuta af något mera lugn än hvad som är möjligt att få på den post han beklädt. Om den goda vilja, skicklighet och nit han där lagt i dagen råder endast en mening.
JOSE SOBRAL.
DEN ARGENTINSKE DELTAGAREN I NORDENSKJÖLDSEXPEDITIONEN.
Bland deltagarne i den nyligen afslutade och efter så många faror och äfventyr lyckligen till fosterlandet återkomna Nordenskjöldska sydpolsexpeditionen var som bekant äfven en nng argentinare vid namn José M. Sobral. Hans deltagande i det vågsamma företaget föranleddes väl till stor del af docenten Norden-skjölds önskan att visa den argentinska regeringen, hvilken på mångfaldigt sätt främjade den svenska expeditionens planer, en artighet, men grundades också på vissheten om att detsamma skulle blifva expeditionen till nytta. Otto Nordenskjöld hade ju under sina föregående färder i det sydligaste Sydamerika lärt känna argentinarne som ett ungt och lifskraftigt folk, med många förutsättningar att framgångsrikt vara kulturens målsmän i de aflägsna trakter, i hvilkas besittning de efterträdt sina spanska förfäder, och han fann i den unge marinofficeren en typisk representant för den intelligenta och verksamhetsifriga nationen.
Don José M. Sobral är son till en advokat i Buenos Aires och nu omkring 23 år gammal. Fadern är spanior, modern baskiska. Efter förberedande studier blef han underlöjtnant i sitt fosterlands flotta, och hade redan vid erhållandet af sin officersfullmakt så fästat uppmärksamheten på sig för duglighet och framstående kunskaper, att han blef föreslagen som följeslagare åt Nordenskjöld. Med friskt mod och lifligaste intresse mottog han anbudet, och så kom det sig att en ung sydlänning af främmande ras och säkerligen med mycket främmande åskådningar kom att tillhöra den nordiska expeditionens vetenskapliga stab. Han blef en af företagets fysici och meteorologer, var Nordenskjölds trogne kamrat på vinterstationen vid Snow Hill och hans följeslagare på den längsta af slädfärderna söderut. Enligt sina svenska kamraters enhälliga omdöme skötte sig den unge löjtnanten i dessa skilda uppdrag liksom under hela expeditionens förlopp på ett utomordentligt plikttroget och i allo mönstergillt sätt, medan han i det personliga, kamratliga umgänget genom ett flärdfritt, rättframt och vänsällt väsen förvärfvade följesla-garnes stora tillgifvenhet och aktning.
Det vid polarexpeditioner ej alltid med framgång krönta försöket att sammanföra personer af vidt olika nationalitet utföll alltså här synnerligen yckligt, och den svenska expeditionens chef och leltagare bevara också sin argentinske kamrat i
kär och tacksam, oförgänglig hågkomst, liksom José Sobral säkerligen hyser samma känslor för sina svenska vänner.
Då José Sobral beordrades att deltaga i expe ditionen med Antarctic, mottog ban det hedrande upp draget utan tvekan. Just vid tidpunkten för expeditionens afgång hade spänningen mellan hans foster land och Chile nått en sådan höjd, att man kunde vänta ett krigsutbrott, och det syntes den unge äre lystne mannen bittert, att behöfva begifva sig af till isens regioner i stället för att få vara med på krigsskådeplatsen. Men en af de första underrättelser, han erhöll, efter att af sin landsman kapten Irizar hafva i sällskap med sina svenska kamrater blifvit med den framgångsrika undsättningsexpeditionen hemförd till Buenos Aires, var att misshälligheterna bilagts och kriget blifvit inställdt, och så firad som José Sobral nu blef just med anledning af sitt deltagande i Nor denskjölds färd, kunde han knappast blifvit äfven om han återkommit som segrare från blodiga sjöbataljer. Måhända blandade sig i den impulsiva, utomordentliga hänförelse, som mötte den unge marinofficeren och som var ett uttryck af glädjen öfver att han skött sig på ett f ör f o-sterlandet mycket hedrande sätt, en aning om att han med stödet af de lärospån, han gjort i Nordenskjölds skola, skall blifva en af ledarne för vetenskapliga Undersöknin gar i Antarktis, som sydpolsexpeditionens vänner hoppas att Argentina, den sydamerikanska framtidsstaten, skall åtaga sig att utföra. De svenska sydpolsfararne hoppas att, inom några månader få se José Sobral hvilken under fin frånvaro med Antarctic blef befordrad till premierlöjtnant, på ett längre besök i Sverige. Han torde anlända lagom för att närvara vid Vegadagens firande den 24 april, och såväl då som under hela sin vistelse i vårt land skall han säkerligen finna, att han ej är någon främling för Sverige.
C. F.
JOSÉ SOBRAL.
