Sida 325
velat göra gällande, förhärligat kriget, men väl kastat glans öfver sådana manliga egenskaper som mod, kraft, uthållighet, försakelse, fosterlandskärlek och dödsförakt. Att dessa egenskaper kommit till synes under vapnens bruk till nödvärn för ett öfverfallet fosterland gör dem icke oädlare eller mindre prisvärda.
Fänrik Ståls sägner äro inga tendenssånger och just därför verka de så mycket kraftigare, med naturens och sanningens egen inneboende styrka. Hade de varit tendentiösa, borde de väl ha tändt krigiska drifter till lif inom landet, men Finlands historia under det 19:de seklet visar tvärtom en förhärskande ifver för vinningar på fredens och den andliga odlingens skilda fält. Dock främst har arbetet varit riktadt på det statliga lifvets återuppbyggande på den fäderneärfda, regentbesvurna grunden.
Om jag skulle söka i få ord sammanfatta hvad det är som Runeberg lärt finnarna genom sina odödliga fänrikssånger så ville jag säga att de genom honom fått den fasta öfvertygelsen, att ett folk, hvars söner så gladt offrat sitt hjärteblod för dess ära och försvar, aldrig kan med våld utrotas från jorden. Skalden lärde finnarne känna sig själfva, ställde en spegel framför dem och de funno med honom mönstringen gladt uppmuntrande och fingo själfkännedom och själfförtroende. De kände att de voro ett folk, en nation och i den känslan hade landets politici och rättslärda sin bästa bundsförvandt.
Sådan är min tro om den genomgripande betydelsen för Finlands nationella lifs daning af Runebergs diktning och jag vågar tillägga, att om Finlands motståndskraft i dess nu pågående ojämna strid med en öfvermäktig fiende, skall visa sig, trots ogynnsamma tecken, tillräckligt samlad och uthållig att en gång hemföra den slutliga segern, så är det tack vare den tro på en lifsuppgift, framsprungen ur en »i en högre världsordning grundad plikt», som skalden ingjutit i våra hjärtan.
Vår djupa erkänsla kunna vi visa honom bäst genom att låta våra handlingar dikteras af de grunddrag som genomgå hela hans diktning: manligt mod, rättskänsla och ädel håg.
Då Runeberg föddes tillhörde Finland ännu Sverige. Förhållandenas makt skilde de båda landen åt, men skaldens språk var och förblef svenskt. Hans skaldeverksamhet är därför lika känd och lika högt uppskattad i Sverige som i Finland, ehuru det nationellt väckande i hans verk naturligtvis icke kunnat få samma resonnans här som i Finland.
Det faller utom ramen för denna flyktiga blick på Runebergs betydelse såsom nationell skald att skärskåda de rika skatter som gömmas i hans samlade arbeten. Det tillkommer en hvar, som älskar honom, att på denna minnesdag taga fram hans skrifter och genomlefva på nytt oförgätliga stunder af ren och oblandad njutning. Vi veta alla att de tala bäst för sig själfva.
Ingenting visar bättre den makt Runeberg äger öfver finska sinnen, än den fruktan Finlands förtryckare hysa för hans minne och hvilken tagit sig uttryck i förbud mot hvarje den enklaste, oskyldigaste hyllning af hvad slag det vara må. Det är en hedersbevisning i sitt slag, som vittnar om hvilken stor och oböjlig motståndare ryssarne frukta i en man, som snart legat trettio år i grafven.
När man blickar in i skaldens öppna, ädla drag, kommer hans egna ord om Gregorii Tigerstedt i ens minne:
“Jag måste tänka när jag såg däri: Än kommer dag, än är ej allt förbi.“
A. Berndtson.
ANTON ROSELL. †
A. ROSELL. Kliché: Bengt Silfversparre
Den 31 jan. afled i Göteborg domprosten därstädes, teol. o. fil. d:r Anton Rosell vid 76 års ålder. Student 49 aflade R. 52 prästexamen i Uppsala, tog filosofie kandidatexamen 56, promoverades 57 till filosofie d:r och blef 58 docent i teor. filos. Rektor vid Växiö läroverk 71. Prästvigd i Växiö 63, kyrkoherde i Landskrona 74 samt domprost i Göteborg 79.
En högt begåfvad, fridens man, åtnjöt R. anseende och sympati i ovanlig grad af alla som kommit i beröring med den framstående personligheten.
G. N. af KLERCKER. †
G. N. AF KLERCKER.
Den 29 jan. afled i Stockholm kontreamiralen Georg Natanael af Klercker, 69 år gammal. Sekundlöjtnant vid flottan, var K. 57—59 anställd i engelsk örlogstjänst, utnämndes till premierlöjtnant 58 och till kapten 66. 72—74 var han befälhafvare för artilleriexercisskolan i Karlskrona. Utnämningen till kommendörkapten följde år 1875, hvarpå han tjänstgjorde först som chef för artilleridepartementet och därpå som kommendant i Stockholm. År 86 blef han kommendör, var varfschef i Stockholm 85—90 och utnämndes till kontreamiral 92.
