Sida 848
TVENNE MÄRKLIGA TEATERPREMIERER.
»UPPSTÅNDELSE» PÅ GÖTEBORGS TEATER. — »BRAND» :PÅ KRISTIANIA NATIONALTEATER.
TOLSTOYS »UPPSTÅNDELSE» FÖR FÖRSTA GÅNGEN PA SVENSK SCEN: Tredje aktens fängelsescen. mm, kem. a-b. umgt sif/w^»™ mm-at,.
Foro. junuutrn. uog.
När ridån för iörsta gången i höst höjde sig på Göteborgs teater, gick den upp för en ny æra. En fläkt af stor konst förnams från scenen och lågan som brann på altaret hade ett fast sken och icke endast gästspelets tillfälliga fladdrande.
Föreställningen, Tolstoys "Uppståndelse' i en fransk dramatiserad form, var en premier för Sverige. För Göteborgs vidkommande vill man gärna uppfatta själfva namnet "Uppståndelse" som ett lyckligt omen.
Tolstoys bok har sitt största värde i den öfverdådigt lugna samhällssatir som utgör händelsens bakgrund. I den egentliga förkunnelsen verkar nämligen den gamle icke öfvertygande.
Två unga i vidt skilda samhällsställningar som alltsedan barndomen varit mycket för hvarandra, blifva i ett ögonblicks sinnesrus allt för hvarandra. Mannen kommer sa ut i ett lif, som hur värdelöst det än kan vara i grund och botten, likväl understödjer honom i hans sociala "plikt" att glömma en tillfällig förbindelse. Kvinnan, som nästan varit som barn hos mannens båda fastrar, jagas af dessa ur huset och går så småningom under på grund af människornas och samhällets grymhet.
Efter många år mMas de båda åter. Hon är en fallen varelse och han gripes af en ohygglig skuldkänsla. Ur denna skuldkänsla födes hos honom en helig vilja att upprätta henne och därmed sig själf.
Detta är romanen och detta är dramat. Mycket af det bästa i boken har, eftersom detta ligger vid sidan af den egentliga handlingen, gått förloradt vid den sceniska bearbetningen. Och om någon konstnärlig dramatisk byggnad kan det icke bli tal. En hel akt har saklöst kunnat uteslutas. Men anmärkningsvärdt mycket af boken är bevaradt och nöjer man sig med ett brokigt panorama måste man erkänna att detaljerna ofta äro valda med både blick och gehör.
Såväl romanen som dramat sakna egentligt slut. På scenen upplöses det hela i en oredig mystik, som visserligen spelar på många strängar, men vid den manliga hufvudpersoner försvinnande låter oss stanna Inför honom utan förståelse.
Sådant är icke lifvet, säga åskådarne när de gå hem, hur gripna de än må vara och hur den sceniska bearbetaren än bemödat sig att framställa förförelsescenen så, att hela slagskuggan faller på mannen De mena därmed, att ett sådant upprättelseverk
