Sida 806
HVAR 8 DAG
SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENINGS ÅRSMÖTE.
— Nej då, neg käringen, lifvet är jag nog så belåten med. Det var bara öfver kölden jag grät. Vi ha ingen ved att elda med. Vi kan inte koka kaffe.
— Har ni något kaffe att koka då?
— Nej. Men det blefve väl alltid någon råd med det.
Den lede lade pannan i djupa veck.
— Tror folket här i trakten på — hm — den andre — honom som du nämnde nyss.
— Vår Herre? — Ja visst.
— Tss! Inga namn! — Nå, då tror de på mig också. Då kan jag hjälpa dig. Ser du stenen där?
Lena hade nu hämtat sig från den första häpenheten.
— Om jag ser stenen där? Han har väl inga trolltyg för sig med en fattig stackare?
— Den skall ge er ved så mycken ni behöfver.
Ett stycke vid sidan af stugan låg ett väldigt,
ensamt stenblock, hvars ena sida sluttade så starkt inåt, att man kunde frukta att hela blocket skulle fara öfver ände.
— Det säger jag, skrek mor Lena med hela sin hvassa stämmas kraft, — att det här går jag aldrig med på.
— Jo för all del. Hör nu på bara. Här har jag en gren som du ser.
— Hvar fick han den ifrån?
— Det är inte så noga. — Den grenen sätter jag under stenen, så att det ser ut som om den stöttade honom.
— Jaa. — Gumman bara gapade.
— Adjö då.
— Nej vänta nu lite ...
Men främlingen var redan borta. Och käringen gick in och grälade på Anders utan att märka, att Anders icke satt i sin vrå och icke var hemma.
Nästa morgon kom en bonde förbifarande. Han tittade slött pä stenen och märkte stöttegrenen och for vidare. En half fjärdigsväg längre fram muttrade han för sig själf "Det var märkvärdigt", och efter ytterligare en half fjärdingsväg sade han "Det var konstigt".
Han satt och tänkte på grenen. Han visste att Anders hade mera ondt om bränsle än någon annan i socknen, och kunde icke fatta huru han ville låta en så stor och präktig gren stå där under stenen till ingen nytta. Detta hängde icke rätt ihop.
När han på hemvägen for förbi stenen igen hade han med sig en duktig gren för att sätta den bredvid den andre. Han höll in hästen i vägkröken, såg sig om, ifall någon observerade honom i skymningen, och smög sig så bort till stenen med sin gren. Han kände sig litet osäker, i synnerhet när han märkte, att under dagens lopp ännu en gren blifvit ditsatt, men stöttade dit sin gren och smög sig bort till lasset igen.
*
Anders hade af Lena blifvit underrättad om alltihop och först trott att käringen blifvit konstig af kaffesorg. Men när han så märkte att stöttegrenarne under stenen blefvo alltjämt fler, förstod han att hon icke pratat alldeles i vädret.
Stugan låg så, att man icke därifrån kunde se stenen, och det dröjde länge, innan Anders kunde räkna ut hur grenarne kommo dit. Tills han en vacker dag fick höra glunkas om en sten som kallades "Stöttestenen", där de som voro dumma aldrig foro förbi utan att stötta med en gren, af fruktan att den lede eljest skulle visa sig för dem.
Anders log och gladde sig åt, att det fanns så många som voro dumma i hans socken.
— 206 —
GRUPt^BlLD AF DELTAGARE 1 SVERIGES ALLMÄNNA HANDELSFÖRENINGS ÅRSMÖTE I STOCKHOLM. HllkÄ onsdagen den 24 aug. under ordförandeskap af grosshandlaren Viktor Ramstedt (X,) sitt årsmöte i Stockholm, det tjugonde i ordningen sedan föreningens g°r- l°Te}ä80> och antogs bl. a. förslaget om bildande af ett skandinaviskt handelsförbund. Särskildt lifliga voro förhandlingarne rörande Itt effektivare tillvaratagande al köpmannens intressen i konkurser och om lagstadgad butikstängningstid. Mötet afslöts med stor middag å Hasselbacken, hvarvid bland de närvarande märktes statsråden Meyer och
Ramstedt. H. 8 D:s fotograf blef där i tillfälle att taga en fotografi af samtliga närvarande.
Kliché: Bengt Silfitersparre.
at'Att 8 DAGS FOTtHMA F / STHLM.
