Sida 336
HVAR 8 DAG
är så trött jämt — och så — fick jag ju söka mig hit till mor — då det blef för svårt därborta. Här åtminstone var jag ju — — hemma.
— Tala inte mer nu, gamle gosse — sade jag och klappade honom på handen. Du behöfver hvila. Försök att sofva.
— Jojo men — han behöfde hvila — den långa hvilan, som läker allt. Den kunde inte vara långt borta nu för honom — så mycket förstod jag. Pris, tack och lof!
— Herre Gud — så väl jag såg — förstod det hela; hans afbrutna ord hade varit nog för att låta mig se allt lifsens lidande som i en spegel. Hvart skulle vi fattiga syndiga människor ta vägen om vi inte trodde på fortsättning och förklaring — — där borta på Andra Sidan?
— Han föll verkligen i sömn och jag satt bredvid och såg på honom — det smala, fina tärda ansiktet och det stora yfviga grå artisthåret på kudden
— där lille Alec Sinclair sofvit barndomens goda sömn så många nätter, med runda röda kinder och långa ljusa lockar — jag mindes det nog!
— Då det led fram på morgonen gick jag ner till tant Flora och berättade henne alltsammans. Well —!— Jag sade ju att hon var en praktkvinna. Hon tog emot mig genast, utan krus — föistod naturligtvis att jag inte störde henne så tidigt i onödan. Satt kapprak i sängen och hörde på utan ett ord — förundransvärd att skåda; med gula papiljotter under nattmössan. Då jag slutat, sade hon bara:
— Se ut genom fönstret ett ögonblick, gosse, så jag får ta på mig nattrocken.
— Då den kommit på och allt var anständigt och propert, ringde hon. Betsy kom yrvaken in.
— Skicka pojken genast efter en snickare. Genast, hör hon. Jag betalar extra, om så skulle vara. Skall ta verktyg med sig — och sedan efter doktorn. Hon kan morna sig sedan — gör nu bara som jag sagt. Fort skall det gå.
— Nå, snickaren kom och lady Flora följde honom själf upp på vinden. Det var bara en kort stunds arbete för honom att såga ett fyrkantigt hål i bjälken, där det arma lifvet nedlagt så många nätters fåfäng möda. Lady Flora sträckte själf in armen i öppningen och trefvade litet omkring därinne.
— Mycket riktigt. Här ligga de, sade hon, i det hon icke utan svårighet halade fram ett stort aflångt, knöligt paket, inslaget i gul vaxduk - fläckadt och mögladt, men oskadadt för öfrigt och ombundet med en terribel massa segelgarn. — Vaxduksbiten ur badrummet, som jag aldrig begrep hvart den tog vägen. Jojo! — det är som jag säger: Vår Herre hade nekat honom sundt förnuft. Men sina bref skall han ha, stackars bain.
— Han sof — låg i ett slags dvala af mattighet
— då vi kommo in. I klara kalla morgonljuset såg han ännu mera grå och härjad och sliten ut än han synts mig på natten. Tant Flora stod tyst och rak vid sängen och såg ned på honom en stund; så tog hon af sig glasögonen, torkade dem och satte dem på sig igen. De hade blifvit immiga — jag undrade inte på det. I detsamma vaknade han och slog upp ögonen.
— Välkommen hem, min gosse, sade hon. Och förlåt en gammal kvinna om hon gjort dig mera ondt än hon förstod. Hvarför gick du inte hellre direkt till gamla Flora och sade henne sanningen? — Men du var alltid ett underligt barn —. Där har du hvad dig tillhörer.
Hon lade paketet på täcket framför honom och klappade honom litet tafatt på kinden — smekningar voro just inte mycket i hennes väg, men det kom från hjärtat i alla fall.
— Mor — mor —!— det kom som ett hesl skrik ur hans stackars insjunkna bröst. Ögonen blefvo så stora och det kom skarpa löda flammor på kinderna. Han grep paketet med de magra skälfvande händerna, drog det närmare och slog armarne om det som om det varit något lefvande han tryckt intill sig med all den lilla kraft han hade kvar Ah — mor! — Brefven —!
— Men det var för mycket Hostan kom igen och med den ett kväfningsanfall, som så när gjort slut på hans stackars trötta lif med detsamma. Den gången lyckades han emellertid slå sig igenom Ett par timmar senare låg han där, rea och fin och putsad i hvita bädden — tant Flora och Betsy hade gjort sitt bästa, visste inte hur väl de ville honom — och med alla brefven utbredda på täcket framför sig. De magra darrande händerna famlade oupphörligt bland dem — som om han velat smeka hvartenda blad
— Doktorn, som undersökte honom, sade oss att han kunde få göra just hvad han hälst ville — det betydde detsamma på det stora hela Hans timmar voro räknade. Kunde man göra dem en smula lättare och ljusare än de eljest skulle blifvit, — nå'
— Så mycket bättre.
— Med frun — hustrun — hade jag en liten interview litet senare på dagen Det var en stor grann fetlagd människa med svart burrig lugg öfver ett par fräcka stickande ögon. Hade nog varit en skönhet i sina dar — nu var hon — så att säga — litet väl öfversvallande — både i ett och annat.
— Hade just något kuckel för sig med en lång räkel till irländare som halflåg öfver disken — hörde sedan att det var hennes medhjälpare vid serveringen och att — — nog sagdt: — hon gifte sig med ho
Kliché: Bengt Silfversparre.
APAN AUGUST Å SVEATEATERN.
Apan August utgör för närvarande Sveateaterns i Stockholm stora nummer och — hufvudstadens glädje. August, som är prydligt klädd i pantalonger och frack, utför tillsammans med sin ap-likt grimerande husbonde en hel pantomim, hvarunder August visar sig vara den klokaste af de båda. I hög grad komiskt är att se, huru apan eftertänksamt stöder hufvudet mot handen och antar ett reflekterande utseende, huru hon spelar sin herre flere puts och ögonblicket därpå låtsas vara fullkomligt okunnig om hvad som händt, o. s. v. Att August verkligen har hum om hvad hon gör tyckes otvifvelaktigt. August har för öfrigt om förmiddagarne åkt ut i staden och gjort visiter.
318
