Hvar 8 dag – Årg. 5 (1903/1904)

efter många år.

Skiss för HVAR 8 DAG af Signe Lagerlöw.

Hennes hem var en gammal egendom utanför staden, som en gång i tiden stått högt i kurs, men efter egendomsherrens, den hurtige och arbetsamme Birger Obergs död gått allt mer och mer tillbaka och numera endast mäktade föda 6 kor, 2 hästar och några fjäderfä. Drängarna blefvo allt sturskare, och pigorna kastade på nacken och talade om bättre platser, när gamla frun någon gång tog i med hårdhandskarna och fordrade ordning i sitt hus. Och sålunda gick tiden med flera hjonsombyten, som alltjämt växlade mellan bättre och sämre, ehuru de stadigt voro i nedåtgående. Det gamla goda folket var rakt som utrotadt från jorden, och då frun kom på den trallen blef det ett slamrande och snurrande allt uppifrån köket ned i stallen och fäboden, så att man väl kunde tro att viktigare saker än ett husligt uppträde förestodo. Men någon ordning kom härigenom aldrig till stånd. Långt ute på ägorna såväl som kring husknutarna var det något Jtofvigt och igengrodt, som tog respekten från folket, Öbodal nämndes med samma min och ton, som man talar om ett gammalt näste eller ruckel, som endast skräpar här i världen.

Mary Öberg, enda barnet, som halfva sitt lif vistats i pensioner och begagnat den öfriga tiden till uppfostrande utrikes resor eller stärkande kurer vid mondäna badorter, gick nu hemma både vinter och sommar och tyckte att lifvet var en ledsam tillställning utan någon egentlig mening. Då hon var nitton år hade en löjtnant gifvit det en viss charme genom att gå i huset som mågaspirant, men hans ifver hade svalnat ju mer fäna och skördarna förminskats, och när vinet började sakna den hundraåriga styrkan och smörgåsen serverades utan »pärla», blef han osynlig. Mary kom ihåg honom som en uniform och ett par välvårdade knäfvelborrar och erkände för sig själf, att hon snarare saknade bekantskapen än personen. Det hade i alla händelser varit mera stil på att rida ut med en militär vid sin sida än att som nu skumpa ensam på en häst, som af ålder fått hvass rygg och hvars svans hängde stripig och gles, och hvars skor klapprade som en stugu-kärings i en stentrappa.

Ungefär dessa reflexioner gjorde Mary, då hon vid lindallén fick den gamle kampen att utföra något som hade tycke af galopp. På gården och i parken måste hon däremot alltid numera hålla honom i traf för att slippa höra af stalldrängen, att hon fördärf-vade honom för körning, tv när hon ridit honom några dagar i sträck ryckte och skuttade han så barockt bredvid den andre, då de sprungo framför tril-lan, att hvarenda människa kunde se, att han icke var parhäst till den lunkande och saktmodige grannen. Att detta enbart berodde på Marys sätt att handtera honom, därpå vågade stalldrängen mer än en gång sitt hufvud och sin salighet.

I dag njöt Mary mer än vanligt af att sätta sporren i den gamle krakens svarta hud, som en gång glänst af ryktning, och hon iakttog med grym tillfredsställelse, hur det drog i öronen, när spöet snärtade till länden. Men djuret hade ingen själfkänsla längre, ty då hade det väl ställt sig på två ben och spinngalet af ilska kastat af sin plågoande. Den förut så lifliga och svårskötta hingsten var förfäad som allt annat på Öbodal. Icke utan en viss bitterhet kom Mary att tänka på sig själf. Hennes blod hade lagt sig till ro och tycktes endast vänta på att gå i vatten. Den friska äfventyrslustan var försvunnen, och tankarna hade blifvit enahanda, som bilderna i ett panoramaskåp. Ett tämligen oredigt själfförakt började vakna inom henne. Att gå hemma och göra ingenting, blott vara sina föräldrars barn, det var sannerligen inte värdt ett lif. Dessutom inställde sig en

svag fruktan för framtiden, som icke i något afseende syntes henne betryggad. Kanske skulle hon sluta som guvernant i något bättre hus, där hon förr i tiden varit bland de notablaste gästerna. Men när hon försökte erinra sig hvad hon läst, voro några franska glosor och ett par historiska personligheter, som hon ej visste i hvilket tidehvarf hon skulle inpassa, det enda hon fick ut af allt det hon inhämtat. En tryckande beklämning lade sig öfver hennes bröst, och tygeln slaknade under handens trötta grepp.

Det dånade af hästhofvar och skramlade af vagnshjul borta på landsvägen. Mary justerade vecken på sin ridklädning och strök tillbaka en lock, som trasslat sig fram under hatten. — Det kunde ju vara någon bekant, som kom åkande, och då gällde det att uppehålla ett förbleknadt sken, som förut kunnat uonchaleras huru mycket som hälst utan att förlora i styrka. På afstånd såg hon hur betslen glänste i solskenet, och hur fyra par hästhofvar trampade upp det fina, guldskimrande landsvägs, dammet. När vagnen var nära, höll hon af till vän. ster så tätt intill dikeskanten som möjligt för att lät. lare kunna taga ett öfverblick af den förbipasserande En gråklädd man, med en käck men något vårdslös hållning, satt stödd mot dynorna och mötte hennes snabba ögonkast med en nyfiken blick, som lyste af oförskräckthet. Knappast hade deras ögon mötts, förrän han reste sig till hälften och lyfte på hatten, under det en varm rodnad steg upp i hans ansikte. Ögonb licket därpå gaf han kusken befallning att hålla och sprang från fotsteget direkt fram till Mary, som förbluffad öfver främlingens tilltag glömt bort sin plan att i galopp sätta förbi den åkande — en plan som var lättare att uppgöra än verkställa, då man tager i betraktande medlets underhaltiga beskaffenhet.

— Är icke detta fröken Mary från Öbodal? frågade den främmande i det han med hatten i hand stannade framför det stelbenta kreaturet, som tycktes öfvermåttan belåtet med stilleståndet. Något i rösten och blicken slog Mary, och en dunkel håg komst steg upp inom henne. Hon böjde sig ofrivilligt fram öfver sadelknappen och såg främlingen forskande i ögonen.

— Jo, det stämmer, sade hon leende, men jag kan ej påminna mig ... Hon strök hastigt handen öfver pannan liksom för att jaga bort det dunkel, som omhöljde hennes minne.

— Nej, det är nog inte så lätt, hjälpte han henne. Ni har väl för längesedan glömt drängpojken Lars.

Mary såg förvirrad på den kraftige mannen, som stod framför henne och log, så att ögonen glittrade och tänderna lyste bakom den blonda mustachen.

— Ni skulle vara Lars, Lars Borg, som blef... Hon häjdade sig midt i utropet och böjde ned hufvudet under en brännande rodnad.

— Som blef bortkörd från er fars gåid på grund af en orättvisa, ifyllde han plötsligt allvarsam. Ja, jag är just samme Lars — fastän mycket sedan dess förändrats. Det sista kom dröjande och lät för Marys öron nästan som en fråga. Hon såg hastigt upp och mötte fast hans blick.

— Människorna äro dock alltid desamma, kom det hastigt och liksom framprässadt i ett enda slag. Handen, som höll tömmen, ryckte omedvetet till, så att hästen gjorde en rörelse som för att fortsätta. Genom detta afbrott häjdades de ord, som sväfvade på hans läppar, och han steg i stället åt sidan för att bereda henne plats att vända. Liksom genom en tyst öfverenskommelse blef han gående vid sidan och började efter åtskilliga frågor att berätta om sitt lif. Han biktade för henne, hur han i vredesmod

— 413 —