Sida 832
HVAR 8 DAG
MINNESPENNING ÖFVER GÖTEBORG, slagen af Karl IX 1610.
dan blef det egentliga Göteborg, har varit beståndande genom tiderna. Ännu 1783 års samling af Göteborgs stads privilegier inledes med hvad Wij Göstaff d. v. s. Gustaf Vasa i Lödöse 1526 stadgat angående Lödöse stads Frijheter.
Å andra sidan finns i denna privilegiesamling icke en rad ur eller ett ord nämndt om de privilegier som Karl IX utfärdade för sitt Göteborg. Äro icke dessa piivilegier beva ade? Eller var Karl IX verkligen blott af en sådan tillfällig betydelse för Göteborg att den glömska som drabbats hans insats i Göteborgs historia är förtjänt? Eller hafva göteborgarne anledning att särskildt minnas Karl IX? Han grundlade en stad som aldrig blef någon riktig stad. Han slog minnespänningar öfver sin skapelse innan han skapat den. üch d. t lilla af stad som han tvingade fram reste sig aldrig ur askan, sedan krig förhärjat det Dess minne utplånades af det Göteborg som sedan blef.
Och dock är det främst Karl IX:s förtjänst att Sverige fick ett Göteborg i stället för ett Lödöse. Ty äfven om staden slog rot på annan plats än han tänkt, är den ändå hans andas barn. Därom vittna — såsom Emil Wolff påvisat — just hans privilegier. Ty de af Gustaf Adolf utfärdade privilegierna äro i hufvudsak en mycket trogen kopia af Karl IX:s privilegier, hvilka i sin tur voro uppgjorda med holländska stadsförfattningar som mönster. Därför har nu Göteborg genom att resa ett monument godtgjort en försummelse och hedrat minnet af den som har minst halfva hedern af stadens til'komst.
*
Staden var naturligtvis befäst och gärdad af både vallar och vatten. Och med det lilla område som begränsades af älfven och vallgrafven hade staden att i nära två hundra år låta sig nöja.
Staden blef, alldeles som afsedt var, en handels-och stapelplats af allra största betydelse. Utländingar, mest holländare och skottar, förmåddes i stort antal att flytta in, ty på den tiden var det utländingen som skulle göra't i långt högre grad än nu. Men om också det utländska elementet till en början var det öfvervägande, var aldrig det svenska fullständigt undertryckt, och så småningom blef Göteborg en helt svensk stad, som dock ända in i våra dagar bibehållit en del särmärken, hvilka kanske äro arf från de utländska dagarna.
Den nya tiden sprängde fram och alla vallar föllo. Staden, som varit nästan hermetiskt utesluten från natur och grönska, fråssade i parker och alléer på andra sidan om den gamla skiljegrafven och först sedan den riktigt andats ut vågade den sig fram på ängarne med stenhus och makadam, en något obetänksam segerherre, liksom städerna i allmänhet innan de lärt sig bruka sin nyvunna frihet från rå och tvång.
Och skiften ha lagrat sig i tidernas lopp, Göteborg har höjt sig och kanalerna börja bli obehöfliga och fyllas igen. Men det gamla Göteborg försvinner icke så lätt. Så länge Stora Hamnkanalen lämnas oantastad, så länge man ännu får se tyska kyrkans vackra torn hvitt af rimfrost mot en klar vinterhimmel, så länge ännu sådana byggnader som museum stå kvar med sin starka stämning af hederligt patriar-kaliskt handelsväsen i den säfligt-myndiga stilen från kompaniernas tid — så länge har Göteborg icke brutit de starkaste banden med sin egen forntid.
Göteborg står nu i full blomstring. Dess hamn — kanske det vackraste staden har — är Sveriges förnämsta, och järnvägsbanor, delvis ganska nyanlagda, samlas här i sin slutpunkt från alla håll. Om det också icke är mycket berömmande att säga om arbetarekvarter sådana som Landala och arkitektur sådan som Linnégatans, så får man icke glömma att Göteborg är Alléernas, Slottsskogens, Trädgårdsföreningens och Vasakvarterens stad. Och hvad man framför allt må minnas är att Göteborg alltjämt åtnjuter anseende som de stora mæcenaternas och de många donationernas och välgörenhetsinrä'tningarnas stad.
Dessutom har Göteborg med det "system", som burit dess namn öfver världen, ett system som mycket tadlats men mera prisats, först gjort det storartade försök till lindrande af ett svårt samhallsondt, som säga hvad man förrästen vill om dess verkningar, åtminstone har åstadkommit så rmcket, att man på en mångfald platser i in- och utlandet, vare sig med till-lämpning af eller i motsats till "systemet", sökt lösa en social fråga af största betydelse.
De båda gamla skansarna, Kronan och Göta Lejon, som ännu skåda ut öfver näjden se hvarken gillande eller ogillande ut. De endast iakttaga med förundran, hur de från alla sidor omslutas af den stad, långt framför hvars vallar de en gång voro satta att posta.
P. G. Nbg.
ETT 30-ÅRSJUBILEUM.
Det är i dagarna 30 år sedan den framstående [-skådespelerskan-] {+skådespeler- skan+} fröken Thecla Åhlander debuterade på Dramatiska teatern, hvars scen hon allt sedan tillhört. Fröken Åhlander har företrädesvis spelat "gammal dam" i den komiska stilen, och hennes fina konst har ställt henne högt i publikens ynnest.
— 814 —
Kliché: Bengt Silfversparre.
THECLA ÅHLANDER I »ÄRA».
