Sida 426
på björnjakt.
11VA R 8 DAGS STOCK no L MS FO TO OR A F. Kliehf: Krm. A.-B. henøt Silfversparre Sthlm—(lbs
BYTET FRÅN GREFVE ERIK von ROSENS BJÖRNJAKTER I KARELEN: Hur en hemförd, lefvande björnunge matas. Jägaren och jaktbytet utanför Adelswärdska huset i Stockholm. Grefve von Rosen i sitt hem.
Grefve Erik von Rosen — yngste son till öfverstekammarjun-karen grefve Carl Gustaf von Rosen och en broder till den bekante sportsmannen grefve Clarence von Rosen — har, oaktadt han ännu är blott 25 år gammal, hunnit med åtskilligt. Här om året deltog han, som bekant, i Erland Nordenskiölds vetenskapliga expedition till Sydamerika, och på den allra senaste tiden har grefve von Rosen jagat björnar i Finland. Han hemkom från dessa jagtfärder i slutet af förra veckan, och HVAR 8 DAGS fotograf fick då genast taga en del fotografier af den unge jägarens rika byte. Utom den mängd björnar grefve von Rosen nu dödat, har han lefvande fångat tre björnungar, hvaraf han skänkt två till Skansen. Den tredje tänker han behålla för egen räkning.
Resan till Finland eller, närmare bestämdt, Karelen, anträddes den 6 februari, och bestod jaktsällskapet då af grefve von Rosen, kapten Björkenstam och ingeniör Åke Sjögren, hvilka båda sistnämnda emellertid, sedan de fått sitt lystmäte, vände hem igen. Men grefve von Rosen stannade kvar och dödade sedan icke mindre än tolf björnar, medan hans jaktkamrat, finske jägmästaren Broberg, dödade två. Det är dyrt att bedrifva björnjakt. Ringarne, inom hvilka björnarne äro uppdrifne, köpas nämligen på sådant sätt, att 3 mark betalas för hvart kilo af björnen, när den är skjuten. Grefve von Rosens största björn kom sålunda att kosta honom nära 600 mark, ty den vägde 194 kilo och var alltså en riktig
bjesse.
Utrustningen vid björnjakt består af gevär, hirschfängare och spjut. Grefve von Rosen har användt dels mauserstudsare dels express-studsare — som han sätter högst — och dels med kula för hagelbössa. Hirschfängaren kommer bra till pass, när en svårt skadad björn skall aflifvas; att använda spjut är mera osäkert och en sådan strid utsätter jägaren för stora faror, ty björnen är vig som en katt och slår med ramarne oupphörligt. Ligger björnen i jordide, sofver han vanligen tungt, och jägarne ställa sig då vid idets mynning, medan medhjälparne gräfva hål i idets tak och köra ned en grof stam däri. Björnen vaknar och vill upp ur idet. Och då skjuter man på hans hufvud. Men icke sällan ligger björnen ofvanpå snön, i det att en grop bildats genom värmen från hans kropp. Då kan björnen jagas upp genom dreffolk, och då kommer han springande, fullt slagfärdig, mot jägaren.
Grefve von Rosen har under sina björnjakter — som han i höst ämnar fortsätta i svenska lappmarken — upplefvat många spännande äfventyr. Han har skjutit somliga björnar så att säga ansikte mot ansikte. Och två björnar har han genast vid jaktens början stuckit med spjut. Vid ett tillfälle var den unge jägaren i verklig fara. Han hade kommit djupt ned i snön och gjort ett bomskott på björnen, hvilken uppretad rusade emot honom. Nu gällde det att träffa ordentligt, ty eljes — ! I bössan fanns blott ett skott kvar, men lyckligtvis gick kulan denna gång in i björnens öga, så att nalle genast stop.
