Sida 190
HVAR 8 DAG
Tro mig, alla de som hittills sökt göra om Tachomii urgamla stiftelse, ha utan att de veta det — minns detta, utan att de veta det — varit djäfvulens verktyg. Det är han som kastar ut reformtanken hos dem, men genom Guds nåd har allt hittills vändts till godo. Men hvem säger, att djäfvulen ständigt skall misslyckas, hvem säger, att han icke slipar sina pilar allt skarpare och gör sina krokar allt skönare — erfarenheten, min broder, är en god läromästare och djäfvulen är för visso en slug magnat — hvem säger, att han ej nästa gång skall få ett handfast grepp och vända allt efter sitt sinne. Vakta dig, min broder, att gå djäfvulen i handom, så att du icke kastar ut en brand den du sedan icke förmår släcka, utan hvilken förgör både dig och oss alla med sin vämjeliga rök.
I hvad du klagar på munkar och menighet kan jag, Gudi lof, ej instämma. Här lefva vi alla ett sant lif för Gud. Jag vet numera ingen, min broder, som är mindre dygdig, mindre ödmjuk, försakande, gudfruktig och gudprisande. Ej heller fattas
Plötsligt förde han handen öfver pannan och den slätrakade, glatta hjässan.
Det rhenska vinet — det var ju så rätt! Det skulle ju tappas i dag! Han hade nu för detta skrifveriets skull rent glömt af det.
Han sköt tillbaka stolen, kastade gåspännan på bordet, sedan han först omsorgsfullt torkat af den på sin bruna kåpärm, och reste sig upp.
Det var Jesper portvakt och broder Mårten, en af de äldre munkarne, som fått sig detta maktpåliggande värf anförtrodt. Jesper drack aldrig annat än öl och Mårten var ansedd som synnerligen pålitlig. Men — man kunde dock aldrig vara fullt säker. Frestelserna i denna vår värld ansätta en och hvar och äfven där anden är villig, är köttet dock alltid svagt. Om han hade kommit ihåg det, skulle han visst ej underlåtit att själf gå och se till, att intet af den präktiga gåfvan komme att — rinna bredvid. Herr Magnus hade varmt prisat vinet såsom varande särskildt godt.
Han gick bort till ett af hörnskåpen och tog
KlichS.. Kem. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg
VÄRT VÄXANDE SJÖFÖRSVAR: Den 1 dec. sjösattes pansarbåten »Manligheten», systerbåt till »Tapperheten», och liksom denna byggd å Kockums Varf. Kölen sträcktes sommaren 1902.
oss rikeliga bevis in materio på folkets tillgifvenhet och förtroende.»
Så långt hade Erasmus kommit i sin skrifvelse. Nu gällde det att på ett ej alltför mycket i ögonen fallande sätt framhålla i hvilket bedröfligt tillstånd S: t Nicolai kloster varit, då han blifvit utsedd till dess guardian samt hur han med ett otroligt arbete beledsagadt af outtröttliga böner så småningom ryckt upp det till dess nuvarande blomstring och goda anseende.
En liten pro memoria på de frivilliga gåfvor hvarmed en offervillig och from allmänhet under sistförflutna fastevecka riktat hans kloster, kunde ej heller vara ur vägen: smörbyttor och ostar, får och höns, limpor, grynkakor, hvetebröd, fisk och vildfogel, hembrygdt öl och dricka samt, sist men ej sämst, den stora tunnan med rhenskt vin från herr Magnus på Finsta. — Dock nej. Därmed vunnes måhända intet godt. Afunden är en svår sak och upphof till mycken split. Bättre att Johannes trodde sina bröder i S: t Nicolaus sitta i armod och förglömdhet, än vara så omhvärfda af jordiska läckerheter.
fram en liten blindlykta, tände den och steg så ut
i det klara septembersolskenet.
*
Dit ner i de dunkla källarhvalfven under klosterbyggnadens västra flygel, där Jesper portvakt och Mårten hela eftermiddagen varit sysselsatta med tappningen af det rhenska vinet, föll också en liten smal stråle septembersol. Den nådde ej ner till marken, utan fick nöja sig med att lysa på en liten grå fläck högt uppe på en af de skrofliga källarmurarne. Men när broder Mårten kommit så långt i munterhet, att han behöfde lätta sitt hjärta med en visa och fördenskull klef upp på en tom tunna med en tennbägare fylld af det nytappade härligt doftande rhenska vinet i ena handen och ett halftömdt stenkrus i den andra, då passade den lilla solfläcken på och flyttade öfver på hans tonsur i stället och började där att dansa och skina, så att Mårten blef än muntrare. Det stack och kittlade, må tro, i det torra gubbskinnet, där solstrålen så fick husera.
Jesper portvakt satt litet lägre ner grensle öfver det nytömda vinfatet och skrattade, så att tårarne trillade. I vanliga fall drack han aldrig
— 172 —
