Sida 629
GAALE AAX BERÄTTAR.
III. LEKEN MED HJÄRTAN.
EN HISTORIA FRÅN PRÄRIEN, FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
Det led mot midsommartid och norrlandsbåtarne voro fulla af folk som skulle upp och se på midnattssolen.
Det var mycken ungdom ombord på "Neder-Kalix" den resan och stämningen hög alltifrån begynnelsen. Men den nådde sin spets då de på Norrlandsturné stadde studentsångarne i Söderhamn tågade manstarka ombord i sina hvita mössor, höljda af blommor samt beledsagade af befolkningens välsignelser och förenade hurrarop; och från den rosenröda midnattsstund då båten gled ut från bryggan under tonerna af:
"Sätt maskinen i gång, herr kapten! — kan det öfriga af färden endast betecknas som en enda lång karneval en brokig nordisk midsommarnattsdröm af galna upptåg och älskvärda orimligheter, hvarunder sången ljöd och dansen gick från akter till för och från för till akter under dygnets alla timmar. Och det var under dessa förhållanden som jag första gången hörde historien om Robert Maxwells gamla filt.
-— — Man hade dansat klappdans och Rhein-länder på däcket i sena sommarkvällen till tonerna af én från Skansen välbekant fiol, som händelsevis befann sig bland Upsalasångarnes reseffekter — till dess aftonrodnaden så småningom börjat öfvergå till mor-gonrodnad bortöfver det blanka Ålandshaf. Soluppgången lofvade att bli härlig. Ingen ville höra talas om att gå till kojs; men för en gång hade man fått nog af dansen — och sånganföraren, gripen af en plötslig ansvarskänsla gent öfver de hårdt anlitade tenorerna, uppträdde som despot och förbjöd all vidare sång för tillfället. Det blef en smula tyst och då den första morgonbrisen krusade vattnet kände en och annan med cn liten rysning att natten var svalare än man lagt märke till medan man ännu hade dansens värme i blodet.
Gamle Max knackade betänksamt ur sin pipa och äntrade varligt ned på däcket efter att en stund däruppe från bryggan ha iakttagit situationen med vaken och uppmärksam fältherreblick.
"Litet kyligt på nattsidan" hördes den gamle kaptenens välvilliga stämma med den lustiga engelska brytningen. "Jojo men — det så är det — — då solen gått ned och man dansat sig trött, då käns det liksom litet kallt
--det är så lifvets gång, det--Får bjuda till
att hålla hjärtat varmt ändå så godt en kan--
Och här ha vi Marie med filtarne. Jo visst hvad de behöfvas. Jo, prat kära, barn, det vet jag bättre — Var så god! — Här — och här — Ja, herrarne få vara snälla och hjälpa till. Så där ja — nu vardt det
liksom litet bättre--Men fröken Elsa där borta,
då — -— Hvad. för slag — räckte de inte till? — Hör på, hon, lilla Marie, spring ner i min hytt och hämta upp gamle Hudson. Han räcker då till åtminstone — det svarar jag för — — min egen gamla grå filt, lilla fröken — en af Hudson-Bay-kompaniets bästa — och nu bara vackert still, så får jag svepa om små fötterna--så — och så — Ja, beg pardon, den kunde ju vara prydligare — litet blekt och sliten — har varit med om åtskilligt, skall jag säga. Du store Moses! — för alla de äfventyr — då jag
bara tänker på huru den först kom i min ägo--
Berätta —? Ja så gärna, alltför gärna — bara vi fått det sköna kaffet ordentligt i oss, medan det är varmt
och godt---och påtåren, den ----Ja, ja —
herrskapet är väl snälla och tar för sig själfva, utan att jag behöfver truga--Nå! — All right då!"
— Lilla Elsa Grauers satt inlindad från topp till tå och tittade med stora lysande ögon öfver kanten
på bortåt en kilometer grå filt, som en svalunge ur boet. Och i den svala nordiska sommarnatten, medan himmelen rodnade allt starkade öfver det glasklara hafvet uppe i nordväst och propellern bultade som ett oroligt hjärta, berättade gamle Max följande sannfärdiga historia:
"Det var under min första Amerikatid, på en resa västerut som jag gjorde för bolagets räkning, som jag händelsevis kom att stanna några dagar i Venezia. Staden hette så. Vackert namn — jo, för all del, visst det, men kunde lika gärna hetat något
annat, som kanske passat bättre.--Låg så där
rent tillfälligtvis utströdd på torra prärien, som en tappad smutsig kortlek på ett dammigt golf. Så någon vidare gondolstämning var det just inte öfver den staden, inte. Fans hvarken sjö, bäck eller flod: i närheten; inte mera vatten än som pumpades upp till husbehof ur ett par artesiska brunnar. Nå, folket var just inte vidare vildt begifna på att tvätta sig häller, så det betydde då mindre. Så länge det fanswhisky, så var det nog för dem.
— Hur de någonsin fallit på den idén att bygga en stad där, vet inte jag. Hade väl haft sina skäl,, eller inbillat sig att de haft dem; städer skjuta ju upp som svampar därute för resten och tyna bort igen,, rätt som det är. Mycket till stad var det just inte häller — en lång gata och ett par dussin kringspridda hus för resten, här och där på de stora utstakade tomterna — — alltihop rätt ruskigt och förfallet fast än knappast halffärdigt ändå. Men midt i allt eländet hade någon företagsam galning tagit sig för att bygga upp ett riktigt förstklassigt hotell — riktigt A1 med stjärna. Stora luftiga verandor, snygga rum, goda sängar, — de måste ha kostat en förmögenhet bara att föras dit, ty det var tjugufem mil till närmaste järnvägsstation och vägen var — — well — ---
inte precis beräknad för automobiltrafik, så mycket kan man lugnt säga. Med ett ord — där fanns allt
— till och med tvättställningar — som en sådan där prima gästgifvaregård tillhörer — utom gäster. Med den varan tycktes det vara klent beställdt. För tillfället voro de — utom mig, — summa fyra: Bankiren Josiah Paterson Mills från Chicago, mrs Josiah Paterson Mills, miss Käte Mills och mr Algernon Sidney Paterson Mills — alltså antagligen far, mor, son och dotter — hela herrskapet rent terribelt öfverdådigt förnäma och förstklassiga. Jag undrade en smula i mitt stilla sinne hvad det kunnat vara för konstig vind som råkat blåsa de där personligheterna hit ut på vilda prärien; men så småningom kom jag under fund med det — gubben tinade upp vid en cigarr och en drink ute på verandan i kvällsolen och blei meddelsam. Det var något trassel med hotellet som stod i skuld till Banken; och han hade efter många: om och men själf farit dit för att ordna saken och titta litet på fastighet och lösören. På samma gång hade han föreslagit familjen att göra honom sällskap
— tänkte det kunde roa dem att få sig en titt på; afvigsidan af världen, sade han. Hade själf varit där en gång förut vid samma tid och mindes att det varit* rätt nöjsamt. Dagen därpå var fjärde juli —- Amerikas nationaldag, som herrskapet väl vet — och där. plägade vara allehanda upptåg, som inte precis voro af det slag man dagligdags fick se nu för tiden — cowboys och kappridningar och galenskaper af allas slag — Käte hade inte gifvit honom någon ro förrän hon fått följa med, och då Käte ville, så--
— Miss Käte, ja — -— syntes nog på henne att hon var van få sin vilja fram; det hade nog aldrig.
— 611 —
