Sida 646
HVAR 8 DAG
sig filten — ni är så våt — svep om er väl--
så — så--nu fryser ni inte — — farväl —!
— Samma manöver om igen — — han förde frun i land, — det var en liten spenslig torr människa som inte vägde mycket — men med gubben själf stod det hårdt; den tunga stora kroppen hängde som en blytacka på hans rygg — det tog våra krafter till det yttersta att hala dem i land, strömmen ref och slet och då George kommit upp på stranden kastade han sig raklång ned bland stenarne med sluten syn och kippade efter andan.
— Kan inte mer — förmår inte mer! — stönade han —.
Men därute klängde sig Algernon Sidney Mills Esqre ännu med uppbjudande af sina sista krafter fast vid klippan och det lilla stycke af vagnstaket som ännu stack upp öfver det forsande vattnet. Det var i alla fall gry i pojken — vi sågo hans bleka ansikte, det spända uttrycket — han öfverskådade situationen, förstod det hela, gjorde sig inga falska förhoppningar men tänkte dö som en man i alla fall; han lyfte resmössan och vinkade hälsande till afsked ■—'--
Käte skrek högt.
— Algy, Algy! •— Åh, Gud i himmelen, ni kan väl inte låta honom drunkna inför våra ögon! — Men så gör då något! — hon vred sina händer i förtviflan, sprang fram till George, som ännu låg halft medvetslös där han kastat sig ned, grep honom om armarne och skakade honom. — Mr Heriot — George!
--För Guds skull, — för min skull, — försök,
försök -— -— ni kan om ni vill — ni måste, måste rädda honom —! hör ni, ni måste —/
— Vet inte om det var rösten eller orden eller de små mjuka händerna som klämde hans armar så hårdt — han sprang upp som en besatt, alldeles blek under solbrännan, ryckte till sig en lasso från närmaste sadel, band i hop den med sin egen för att få den lång nog.
Nu, boys — då ni ser mig kasta, så hala in för glatta lifvet — — det kan gå---kanske ---
I nästa ögonblick — allt gick så fort att man knappt hann se eller tänka — hade han slagit armarne om flickan, tryckte henne hårdt intill sig, kysst henne gång på gång, vildt, ursinnigt, på ögon, hår, mun, hals--hon värjde sig inte, var som förlamad i hans armar tycktes det--så upp i sadeln,
sporrarne i sidorna — — han sprängde ut i strömmen så gula vattnet yrde, tvang stoet längre och
längre ut, till dess hon började förlora fotfästet--------
så svängde han lasson -- den flög och föll, säkert måttad — just som den skulle. Unge Mills hade sett och förstått — han gjorde den fast, kastade sig i den rasande strömmen och lämnade resten åt oss. — — Ja, vi sparade inte på krafterna, skall jag säga, men det var en kamp — forsen slet i honom som ett vildt djur — det varade inte många sekunder innan vi fick honom i land, men då var det just inte mycket lif i honom, stackarn. — Nå! — han kom sig till sist i alla fall och är stormillionär och järnvägskung och Gud vet inte allt hvad vid det här laget — men det satt hårdt nog den gången, det är visst och sant. Som sagdt — det var gry i pojken för att vara en sådan där liten spelevink till klubb-adonis, gudbevars, jag ångrar visst inte att vi räddade hans lif den gången. — Me-en — — — det blef dyrt betaldt i alla fall.
— Ingen af oss hade haft tid att tänka på George medan kampen påstod och det föll nog ingen in heller att han inte var karl att reda sig själf. Nåja--
det hade han väl varit också--om han velat;
men det är nu min tro att han inte ville den gången. Nog sagdt: — strömmen hade tagit honom. Då vi fingo syn på honom var han redan långt ute i stridaste forsen, — bortom all mänsklig hjälp och rädd-
ning — den drog honom med sig med rasande fart — och ett par sekunder senare hade han och Bess gjort sin sista ridt--utför fallet.
— Vi funno dem båda där, litet senare på dagen. Bess fick sin graf där bland sandkullarne; men honom förde vi med oss tillbaka till staden. Han ligger på Venezias lilla kyrkogård, med vida prärier på alla sidor, i västerns rena luft, med dess klara himmel öfver sig, sol och måne och stjärnor och alla drifvande skyar, — som det passar en gränslandets ryttare. Efter hvad jag hör har mr Algernon S. Mills låtit resa en präktig vård på grafven, ett verk af en berömd konstnär — en häst af brons, i naturlig storlek, bredvid en cowboy som ligger svept i sin filt och med hatten öfver ansiktet. — — Det är en af stadens märkvärdigheter det, nu, — de ha fått järnväg på sista tiden, och det står att läsa om det i resehandböckerna — — ja, det är ju eget sådant där. Så stor ära drömde han minsan inte om, gossen, då han gjorde sin raska ridt öfver prärien för att hämta ett par skor åt en liten behagsjuk flickunge, som roat sig med att leka katt och råtta med hans hjärta —.
— Och filten hans, den stora Hudson-Bay-filten, som följt honom på så många vilda ströftåg -— den tog jag, den. Ingen frågade efter den och lika gerna som den skulle bli liggande där på stranden och multna bort i regn och sol, tyckte jag att jag kunde behålla den. För mig var den alltid ett minne. Och sedan har den följt mig i alla skiften — varit genom både eld och vatten, så till sägandes. Kunde berätta
många fler historier om den ---jo, lita på det! —
Men nu kan det vara nog för den här gången.---
Se där kommer den snälla solen upp så ren och vacker och nytvättad som hade den aldrig sett hvarken synd eller sorg på jorden. — Det har den nu hållit på med sedan världens skapelse, så underligt det kan
synas. Ja, vår Herre är förunderligt tålmodig -1--
vi får väl försöka öfverse med hvarandras svagheter så godt vi kan, vi med —! —
SLUT.
4. «DEN DÖENDE ÖRNEN», monument af Geröme, att uppsättas vid Waterloo den 21 juni.
