Sida 727
EN BANBRYTARE.
Efter porträtt. Klirht: Kmnt SUtvenrpan.
J. A. ENANDER, En banbrytare för svensk litteratur och svenska språket i Amerika.
Ofta komma nu till vår strand rykten om våra landsmän i Amerika och om det nya Sverige, som de där borta byggt upp. Det är som om Oceanen blifvit smalare än förr. Vi ha åtminstone kommit vår dotternation, Svensk-Amerika, närmare. Det är som kände vi instinktivt, att vi där bortom det blå hafvet äga hjärtan, som klappa af kärlek till vårt eget land, dess språk, dess minnen, dess framtid. — I verkligheten reser man nu ungefär lika fort till Chicago som man, när Finland ännu tillhörde oss, reste till Borgå eller Tavastehus. Och i verkligheten är det Sverige, som nu står i Amerika, mycket större än det Sverige någonsin var, som låg öster om Östersjön. Och rikedomarne och utvecklingsmöjligheterna tala vi då ändå icke om!
Äfven en svensk litteratur af icke ringa omfång har vuxit upp på amerikansk botten. De svenska tidningar, som utgifvas i Minneapolis och Chicago äro större till sid- och spalt-antal än några af dem, som se dagen här hemma. Äfven boklitteraturen är ansenlig. Det finnes svensk-amerikanska förlag, hvilkas kataloger innehålla både två- och tre hundra sidor. Till följd af svårigheten att förmedla bokhandeln äro de svensk-amerikanska skriftställarne dock förvånande litet kända i Sverige. En af banbrytarne för svensk litteratur i Amerika är likväl åtminstone till namnet icke obekant i Sverige. Det är Johan Alfred Enander.
Denne man har utfört en lifsgärning, som berättigar honom till ett framstående rum i vårt folks häfder, särskildt, men icke blott, i vår litteraturs historia. Svensk-amerikanska historici ha om Enander fält det omdömet, att ingen i så hög grad som han bidragit till att göra det svenska språket rotfast i Amerika. Själf ställer han som ett framtidsmål, att vårt språk skall kunna läsas och förstås af femtio millioner människor i nya världen. Denna beräkning grundar sig helt enkelt på det förhållandet, att om de landsträckor,
som nu äro upptagna af svensk-amerikaner, en gång bli lika tätt befolkade som mellersta Europa, så skola där komma att bo femtio millioner. — Betydelsen af svenska språkets vidmakthållande i Amerika framgår af denna lilla beräkning.
Doktor Enander är född i Västergötland 1842, studerade vid läroverket i Vänersborg, begaf sig 1869 till Amerika, blef samma år redaktör för "Hemlandet", valdes 1879 till medlem af staten Illinois ecklesiastikdepartement, utnämndes 1889 till amerikansk minister vid danska hofvet, antog 1890 kallelse till professuren i svenska språket vid Augustana College och återvände några år därefter till sin journalistiska verksamhet. Doktor Enanders namn har vid många tillfällen ofta nämnts i Sverige, senast vid hungersnöden i Norrland, till hvars afhjälpande han var en af de mast nitiske bland ordnarne af de stora insamlingarna i Amerika.
Det är sålunda en skiftesrik bana han nu vid öfver 60 års ålder har bakom sig. Själf har han också mycket af vikingalynnet i detta ords bästa bemärkelse. Han är en Styrbjörn Starke, som med dån stött sitt banér i vallen af Michigansjöns strand, kämpande för nordmannamåls rätt i det nya hemlandet. Både som talare och skriftställare har han under nu en mansålder förfäktat sin sak. Flera större arbeten ha flutit ur hans penna. Hans stil är alltid vårdad, ofta t. o. m. akademisk. Hans poesi är kraftig, dess motiv äro gärna hämtade ur den nordiska gudasagan eller historien. Äfven som politiker har doktor Enander gjort sig ett namn, och det är som politiker han också gjort sig känd som talare. Han har alltid tillhört det republikanska partiet, Amerikas höger.
Som prof på Enanders diktning må anföras följande ur "Västerns Svenskamerikaner:"
"Hvem har detta land förtrollat? Svika mina ögon mig? Är ej detta västerns vildmark med dess nötta buffelstig?
Sågs ej nyss med färska skalper, gråa utaf slättens
damm,
tappra indianer spränga genom aftondimman fram?
Ljöd ej nyss på floden krigsrop ifrån näfverbyggd
kanot
och från lägret uti skogen hämdsång, vild och full
af hot?
Hördes ej ett tusenstämmigt tjut af vilddjur rundt
omkring,
skallerormens hemska varning, där han slagit sig i
ring?
Hur har icke allt förändrats? Ser mitt öga månne
. rätt?
Gård vid gård och teg vid tegar på den fordom vilda
slätt.
Ingen indian med skalper och med örnens fjäder
prydd
ser jag mer, blott några spillror af ett folk, hvars tid
är flydd.
Sägen mig i tegar rika, som i sommarns fägring stå, sägen mig palatser höga, sägen mig, I stugor små, hvem är han, som allt förvandlat? Nämnen mig hans
dyra namn,
namnet som ej dör, men lefver evigt uti ärans famn"...
Carl Sundbeck.
— 709 —
